;vem bryr sig |
jag vaknar med
fuktiga kinder,
och förstår inte,
förstår inte varför
jag gör då här
emot mig själv.
jag granskar mig
själv i den onda spegeln,
jag känner mig äcklad
och vill bara gråta,
men jag håller tillbaks
gråten,
för jag vet att tårar
känar ingenting till.
jag smetar på ett
lager foundation,
lite kajal, mascara
och ett tjockt
lager med läppglans
istället.
tuffsar till det
äckliga håret,
men jag känner
mig ändå lika äcklad,
om inte mer.
för vems skull
gör jag det här ?
- jag vet inte.
alla ser på mig
som en enda stel
skyltdocka.
en sån som alla
kollar på,
ger komplimanger
om håret, kläderna
och kroppen.
men ni vet
inte sanningen.
, varje vardagskväll
trycker jag in kanylen
i armveckets ådror,
och jag känner hur
ångesten lättar.
skakar försiktigt
och somnar med huvudet
mot det fuktiga örgottet.
visste ni det ?
, varje helgdag
trycker jag ner den
brännande skiten
i halsen,
och stänger ute min
verklighet.
jag låter mig själv
förlora all kontroll
och låter alla andra
styra vad jag vill,
och känner.
det är den sanningen
som ni inte vill se.
varje dag, samma ord.
- du är nära nu,
sluta nu innan det
är för sent.
en vacker dag blir
det för mycket.
' men vem bryr sig ?
lite till skadar
väl inte.
lite till av det
där vita som sticker i näsan,
lite till av den
där brännande skiten,
och lite till av dom
där knaprande tabletterna.
.vem bryr sig ?
du ?
nej, just det.
alla ni som säger
att det här är fel,
ni är bara för fina
i kanten
för att göra något
åt det här.
ni säger massa ord,
men vill ni egentligen
ändra på något?
nej, just det,
ni kan ju bli smittade
av den skammen
jag bär på,
och det vill vi
ju inte.
det kommer sannerligen
bli en vacker dag,
då det blir för mycket.
ni slipper vara oroade
över att bli smittade
av den där skammen,
och jag slipper uppleva
samma sak,
om och om igen.
|
|
|
|
