Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Snön gnistrar i månljuset ...

Snön gnistrar i månljuset. Den gnistrar som om det vore tusentals små kristaller som låg på marken. Jag går sakta fram längs stigen bland de snö täckta träden där stjärnorna glimmar igenom här och var. Jag ser hur skuggorna från rådjuren rör sig i ögonvrån. jag tycker om att ha dem nära, de springer inte iväg så fort jag kommer. Men de håller sig på avstånd.
Den lilla stigen går fram till en liten sjö, eller damm är det nog snarare. Vattenytan var frusen och där ute på en liten udde i dammen satt en hare. Om jag visste att isen höll hade jag också gått dit ut. Men jag visste vilken makt det kalla vattnet hade över ens kropp. Man skulle dö på bara några sekunder. Det var inte riktigt det jag ville. Jag ville bara bli lämnad i fred på en vacker plats och aldrig behöva prata med någon igen. Men så enkelt är det förståss inte.
jag stod en stund och betraktade haren, vad jag hälst ville var att den skulle komma fram till mig. Bli min vän så som djuren i den tecknade barnfilm "snövit". Men min dröm krossades när den vände sig om och skuttade långsamt iväg till andra sidan dammen. Jag tycker inte om människor, jag vill inget hellre än att leva bland djuren att få smyga långsamt fram genom skogen utan att behöva prata med någon och utan att behöva bry sig om resten av världen. Jag var så avundsjuk på dem.
Men jag såg mig omkring och var glad över att jag kunde betrakta min omgivning och uppskatta den så. Det visste jag att djuren antagligen inte brydde sig om. Det var så vackert och jag ville inte att det någonsin skulle bli dag igen. Solen skulle inte få förstöra min vackra vintervärld. Jag ville stanna där för alltid, som i en saga. En plats som ingen annan känner till och som jag kunde få ha i fred. Men så var det förståss inte nu.
En gammal man avbröt mitt drömmande när han passerade mig på stigen mitt i natten. Vad gjorde han uppe så sent? Dumma gubbe, du borde sova nu. Jag blev så arg på honom, det var fånigt igentligen. Men det var så jag kände. Han hade klivit rakt in i mina drömmar och förstört dem. han hade också lämnat sina fotsteg i den nyfallna snön. Förut fanns där bara mina och djurens avtryck men nu var där också stora fula avtryck från gamla kängor. Jag hatade det, det var fult.
Så jag gick därifrån, längre in i sorgen. Jag gick därifrån, längre in i skogen. Till en plats där ingen annan hade varit och trampat upp snön. De enda avtrycken som fanns där var från någon liten fågel som hade hoppat fram i snön. Mitt i min lilla glänta fanns en stor sten som jag satte mig på. Där satt jag länge och bara älskade min värld. Min egna värld som bestod av mig, skogen, snön och alla djuren. jag började undra, om jag satt här tillräckligt länge skulle djuren då bli vana vid mig och sedan kanske bli mina vänner?
Men det var ju bara drömmande. Även om jag så gärna ville ha en riktig vän som man inte behövde säga ett ord till, men man kände varandra ändå. man behövde inte veta hur många syskor den hade, eller dess förflutna och inte heller några duma framtidsplaner. Man skulle kulle leva i nuet.
Det fanns vissa tillfällen i den riktiga världen som jag bara hatade människorna för att de pratade så fruktansvärt mycket. Ibland kunde jag skratta åt det när jag själv inte behövde svara eller kommentera vad den andre sa. Men om människan frågade någon dum och onödig fråga bara för att bryta tystnaden, som jag älskade, då blev jag sur. Sånt stör mig fortfarande enormt mycket. Ibland önskar att jag var döv, men då kommer jag på att det finns några röster som jag älskar att lyssna till. Den första är min mammas röst, den där tröstande rösten hon har när hon stryker mig över huvudet när jag grät som liten. Det var flera år sedan sist som hon tröstade mig så och jag saknar det.•Den andra är min bästa kompis, jag skulle kunna sitta tyst i flera timmar och höra på hennes röst. Hon vet att jag inte tycker om att prata så mycket och för henne gör det inget att jag inte svarar på hennes frågor, hon fortsätter bara att prata. Den tredje rösten är min bästa kompis mamma, jag älskar att höra hennes röst när hon pratar och förklarar och när hon uttrycker vad hon tycker om saker och ting. Hon är så klok.
När jag börjar tänka på det där om min mamma, hur jag låg i hennes knä när jag var mindre och bara grät hejdlöst. Mamma pratade med sin låga stämma och tröstade. Men jag fortsatte att gråta. På något sätt gråter man ännu mer när man befinner sig i närheten av någon man älskar. Man vill gråta för att man vill ha tröst, för att man mår dåligt, för att man har saknat henne även om hon bor i samma hur, för att man är trött och för att man äntligen har berättat för henne att man mår dåligt.
Men så är det inte längre. Det känns som om vi inte har den relationen längre. Som om jag har stängt in mig i mig själv. När jag vill gråta stänger jag in mig i stället för att berätta. Så har det vart i några år och i bland gråter jag för att jag inte vågar säga att jag mår dåligt. Jag vill ha den där beskyddande handen som sakta stryker över mitt hår och torkar mina tårar. Jag vill ha den där relationen med min mamma som gör att jag kan prata om precis allt med henne. Men det har jag inte.
Hur den här berättelsen om att jag älskar vintern så mycket förvandlades till en om hur mycket jag saknar min mor, har jag ingen aning om. Jag sitter här och skriver och hela mitt huvud vill ut på skärmen med en gång. Det är klurigt, hur mycket tankar man har i huvudet och så många känslor som man inte har utforskat eller vet vad de betyder. Som när man känner att man måste gråta och tårarna börjar rinna. Till slut sitter du där och gråter floder, men du vet inte varför. Jag vet inte om det har hänt dig men det har hänt mig många gånger.
Tillbaka till vintern. Det jag älskar mest med vintern är mörkret och kylan. När man fryser tänker man inte på alla andra smärtor man har inom sig, och mörkret kan man lätt gömma sig i. Jag var förr en väldigt mörkrädd person. Men inte längre. jag tycker mörkret är beskyddande, det sluter sig om en och på något sätt värmer en. Det är nästan omöjligt att förklara men så känns det. Den vackra kalla och mörka vintern med snö som lyser upp och glittrar. Det är det där som jag tycker om, som jag älskar. Jag hade aldrig kunnat bo på ett ställe där det aldrig snöar. Det hade jag inte klarat av.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Natta_
4 mar 06 - 07:09
(Har blivit läst 61 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord