Ta ingenting för givet |
Hur kan det vara, att en känsla inuti plötsligt slocknar? En passion så stark blir svagare och tynar sedan bort helt. Jag beundrar dem som har lyckats hålla fast vid sina önskningar och passioner. Jag är en sån person som inte vet vad jag vill förrän jag har testat. Det kan leda till händelser som kanske inte är så bra, men jag prövar inte heller allt som jag kommer på.
Jag undrar om vi lever efter minsta lilla beslut som vi fattar.
Frågor som: ”ska jag gå upp, eller sova en timme till” och ” fem minuter gör väl inget, eller?”
Kan de frågorna ändra på hela vårt livsmönster beroende på vad vi väljer att göra?
Jag hade en stark passion för konståkning en gång. Det var flera år sedan nu men jag minns det så väl. Jag satt på en stor grässlätt med min lärare och resten av konståkningsgruppen. Läraren frågade alla vad de ville bli när de blev stora. Vissa svarade ”Advokat” eller ”Veterinär”. Andra svarade som jag, jag undrar om de blev det? För det blev inte jag.
Mitt svar den dagen var ”Jag ska ta guld i OS i konståkning”. Grejen som förvånar mig i dag var mitt val av ord i den meningen. Orden ”jag ska”. Jag var då fast bestämd om att jag skulle göra det här. Jag såg fram emot det enormt mycket. Jag minns inte hur min lärare reagerade på mitt svar. Men hon hade väl hört exakt samma mening om och om igen i flera år.
Den passionen finns i alla fall inte kvar hos mig längre. Jag slutade åka skridskor kanske bara ett år efter att jag hade yttrat den meningen.
När jag var liten hade jag mycket drömmar om min framtid. Jag Drömde ett tag om att föda upp hästar och ha ett eget stall. Men den drömmen försvann lika fort som den hade kommit. Men en sak som jag alltid har velat är att min bästa vän ska vara där för mig när jag gifter mig. Ett tag tog jag det för givet. Men jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet längre.
Inte lång efter att jag och min bästa vän hade suttit och diskuterat det här hände nämligen någonting som fick mig att ändra mina tankebanor helt och hållet.
Min vän åkte till Västindien på semester. När hon kom hem berättade hon att hon hade haft blindtarmsinflammation. Då tyckte jag att det var jätte häftigt! Men vad jag inte förstod då som jag kom att inse senare, var att hon hade varit så nära att dö från mig. Om hon hade kommit så mycket som tre minuter senare till sjukhuset så hade hon inte klarat sig. Det som jag inte kan sluta tänka på i dag är att jag i samma stund som läkarna höll på att rädda min bästa väns liv inte hade en aning om vad som pågick , förmodligen skrattade jag och lekte med mina andra kamrater, tvärs över atlanten från den plats där hon befann sig.
Vad hade jag gjort om jag plötsligt hade fått ett telefonsamtal som informerade mig om att min bästa vän inte existerade längre? Vad hade jag tagit mig till? Skulle jag någonsin komma över hennes död, det tror jag inte. Jag brukade tro att man efter ett tag kommer över en väns eller släktings död, och sedan skulle allt vara bra igen.
Men jag minns när jag pratade med min farmor. Jag försöker komma ihåg vart vi befann oss, det var ett kök. Någons kök, om det var min farmors eller vårat minns jag inte. Vi satt där bara jag och hon, och jag minns min lillasyster i utkanten av mitt synfält. Jag ställde farmor vad jag trodde var en helt vanlig fråga. ”Farmor, när dog din mamma och pappa? ”. Det var en fråga som ledde till ett långt samtal och till sist slutade det med att farmor sa: ” Bara för att de är döda betyder det inte att jag inte tänker på dem och saknar dem hela tiden, de var mina föräldrar och jag älskade dem.” Jag kunde då höra att hennes röst var darrig och jag såg hur tårarna sakta visade sig i hennes gamla ögon. Det är inte klokt hur mycket jag fick veta den dagen. Det känns som om jag kom min farmor ett steg närmare, fick lära känna en del av henne som jag aldrig hade sett fanns. Djupt i hennes mörkbruna, nästan svarta ögon fanns det sorg, djup sorg men samtidigt glädje. Glädje från de minnen som hon hade kvar.
Jag tänker nu att det måste vara förfärligt att mista minnet vid en den åldern. Att ha hela ens liv bakom sig och inte ha en aning om vad man har skapat av den tid man har levt. Att inte minnas alla speciella händelser och människor som har gjort ens liv underbart! Men det har min farmor, och det är jag glad över. Jag blir samtidigt rädd över mina tankar. Rädd att jag en dag inte ska minnas vad som var viktigt för mig när jag var liten. Hur mycket jag älskade mina kompisar och hur mycket jag älskade havet. Tänk om jag glömmer, vad händer då? Ska hela mitt liv gå förlorat bara för att jag inte minns? Vad är det då för mening med att leva?
En annan tanke jag har är mig som gammal, i en varm säng. Där ligger jag och tänker igenom hela mitt underbara liv, tänker på alla underbara stunder och också de stunder som livet har känts hemskt, då jag har haft en människa som stod mig nära och tröstade mig. Jag ligger och tänker på alla platser jag har besökt och jag har bestämt mig för att alla platserna har haft en sak gemensamt. Himmelen och havet, det vackraste som finns. Och med ens bestämmer jag mig för att mitt liv är fulländat. Jag har upptäckt hemligheten med livet och det är dags för mig att gå vidare.
Sedan dör jag med ett leende på mina läppar.
Men hur många är det som får dö så? Friska med hela livet i behåll?
Om jag sover fem minuter längre kanske det ändrar mitt liv och gör så att jag kommer iväg till stan tidigare. Då kanske jag träffar en ny människa bara för att jag är där några minuter tidigare och sen är mitt liv förändrat för gott. Med nya erfarenheter i rätt tillfälle och med rätt människor, så kan allting hända. Precis allting.
Jag tar nu mera ingenting för givet. Det finns där för ögonblicket men det kan vara borta innan jag hinner blinka. Så ta vara på ögonblicket innan det är för sent. Tveka inte att kasta dig ut på dansgolvet och ha kul. Dansa som om ingen ser dig, Sjung som om ingen hör dig. Pröva och se vad som händer. Våga ta steget, efter det kan du bara vänta och se …
|
|
|
|
