"Deckare" - lås om dej 6. |
Han tog fram en docka, hennes favorit docka.
- Om du inte är tyst nu så kommer det här hända med dig. Han knyckte av dockans huvud och kastade delarna ner i marken.
- Förstår du? Josefin vart chockad, hon svalde och nickade snabbt till svar. Josefin försökte ta tag i medicinen med tejpen runt armarna och tillslut lyckades hon. Men hur skulle hon kunna ta medicinen med tejp för munnen? Det insåg han också och drog därför av tejpen. Men för att förtydliga att hon inte fick säga något så pekade han på dockan.
- Hallå, är det någon hemma? Skrek Stefan.
- Ja, jag är hemma, svarade Eva.
- Har du sett min mobil? Jag tror jag har tappat den, sa Stefan oroligt. Hon kände hur hennes egna mobil vibrerade i fickan.
- Nej, sa Eva och försökte låta precis som vanligt, som om inget hade hänt. Men egentligen hade hon precis börjat förstå.
- Jag ska ut och rensa tankarna lite, men jag kommer hem senare, sa Eva. Hon stängde dörren och öppnade upp sin mobil. Till hennes stora förvåning så stod det Stefan på hennes telefon. Vem ringde från hans borttappade mobil?
- Hallå?
- Mamma?
- Gumman?! vart är du? Det rasslade till i telefonen.
- Han är dum mamma. Jag är rädd.
- Det är lugnt nu, jag ska hjälpa dig älskling. Men först måste du berätta vart du är, hur ser det ut där du är gumman?
- Det är mörkt och det luktar skog, skog och bränd mat, som när du brände köttbullarna mamma. Jag .. Telefonen rasslade till igen och batteriet tog slut.
Eva hoppade in i bilen, hon gasade på och körde i rusande fart till Tyresta skog. Där hon så ofta varit på promenad. Där det luktade bränt och där Stefan hade visat vart han brukade leka som barn. I Deras koja. Hon kom ut på en smalare väg och sedan var hon framme vid en återvändsgränd. Där sprang hon ut ur bilen och skrek efter Josefin.
- Josefin! Är du här?! Hon fick inget svar, men fick sedan syn på den gamla kojan. Eva sprang allt vad hon orkade, fram till kojan och drog hastigt av låset. Hon skulle precis öppna dörren men då kom han bakom henne. Han tog fast henne, kastade bak henne och slog henne i ansiktet. Hon lyckades ta sig ut ur hans grepp och sprang ifrån. Josefin öppnade upp den olåsta dörren och såg ut. Hon såg sin mamma springa.
|
|
|
|
