"Deckare" - lås om dej 5. |
En dag senare kom poliserna hem till Eva och Stefan. De ville utföra en husrannsakan, som skulle kunna hjälpa dem på traven i detta mysterium. Eva och Stefan tyckte att man lika gärna kunde utföra det hemma hos andra här i kvarteret. Men något sådant inte polisen tillåtelse till, dom var nämligen bara ute efter mer information som kunde leda dem till Josefin. Erik plockade upp ett foto som låg på en byrå.
- Vem är det här? Frågade han skeptiskt.
- Det är jag och mina skolkompisar. Vi brukade bygga kojor när vi var små, skrattade Stefan.
- Jaha, det var goda tider det, nickade Erik. Han vände på kortet och där stod det “Fireboys, 1974” med en initial bredvid, som han på något sätt tyckes känna igen Man fotade en hel del och anteckningar skrevs, sedan var poliserna tacksamma och drog tillbaka till stationen. Samtidigt drog Stefan, som varit tvungen att lösa en grej med arbetet.
Eva undrade var Joakim gjorde hela dagarna egentligen, han som var så engagerad i vanliga fall. Hon hade märkt att han ändrats på sista tiden och var bara så tvungen att dra över och kolla läget.
- Hej, hur går det med letandet? Joakim såg Evas ledsna uttryck och förstod att det var ett tecken på att de fortfarande inte hittat hennes flicka.
- Mår du bra? Eva svarade inte, utan gick bara rakt in genom ingången. Ögonen sökte efter något, något som dom även fick se. En flicka, men inte rätt flicka.
- Lisa är jätte ledsen, det vet du. Hon frågar efter Josefin hela tiden. Eva suckade och hon gick hem igen. Hon öppnade medicin skåpet för att ta ut fler Alvedon och skulle precis stänga innan hon upptäckte att alla astma medicinerna var försvunna.
Josefin
Hon var rädd. Andetagen kom tätare nu och det var betydligt mycket svårare att andas. Hon visste att hon behövde sina mediciner, men kunde inte komma loss. Josefin hörde en bil som närmade sig. Den saktade ner och en bildörr öppnades. Hon visste inte om hon skulle skrika på hjälp eller vara tyst, så rädd som hon var. Stegen kom närmare henne och hon hörde hur någon drog bort spärren från låset. Dörren öppnades. Det var han. Automatiskt skrek flickan.
- Hjääälp! Den onda mannen gick över längs golvet, fram till henne i hörnet.
- Sluta skrik, jävla unge. Här har du din medicin, så va tacksam nu. Han la dem bredvid henne och smekte hennes kind.
|
|
|
|
