Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Deckare" - lås om dej 4.

Eva lyfte på luren och ringde till polisen igen. Nu hade det åtminstone gått tjugo fyra timmar. Hon pratade med samma kommissarie som förut och först nu såg han verkligen alvaret genom saken. Han kände sig så svag precis som Eva när hon berättade om astman, hans egen dotter hade nämligen dött utav ett väldigt anfall av astma för några år tillbaka. Erik som han hette, bokade in en tid för Eva och Stefan till dagen efter klockan nio på morgonen. Här skulle man diskutera om allt som kunde ha med fallet att göra, sedan lovade han att polisen skulle ta hand om allt detta.

Eva sov inte en endaste blund den natten. Stefan sa att han fanns där för henne om hon ville prata och sa att allt skulle ordna sig. Eva berättade om hur hon kände, att hon skulle göra allt för att ge astma medicinen till Josefin, göra allt för att hon skulle må bra. Stefan satt bara där stum och lyssnade på. Tillslut tog även Evas ord slut ur hennes mun, ja hon blev lika tyst hon med. Tillsammans satt de bara och väntade, väntade på att en glad liten flicka skulle öppna dörren, så att de kunde leva lyckliga i alla deras dagar. Som i en hemsk saga som till slutligen får ett lyckligt slut, ungefär.

Dagen därefter mötte de Erik på stationen. Eva berättade om allt igen från början till slut om sista gången hon såg henne och om Medicinerna. Poliserna försökte hitta konkreta ledtrådar och något vittne. Men man kunde inte komma på någon lösning till det som skett i detta fall.
Därför skrev man annonser om Josefin till tidningarna som visades dagen efter, då man fortfarande inte hittat någon lösning.
- Stefan, om hon inte kommer tillbaka så kommer jag inte orka mer. Hon är mitt allt, min livsglädje, kan du fatta det? Det högg till i Stefans bröst. Han kände sig mindre värd, betydde inte han något för henne?

Josefin
Hon rörde sig bland de oslipade trä plankorna, försökte ta djupa andetag genom tygbiten som satt hårt runt munnen. Det sved och tejpen som man hade satt fast henne med var otroligt stark. Speciellt för en så liten tjej som Josefin. Hur var det egentligen hon hamnade här? Vart var mamma, när man som mest behövde henne? Hon satt där ensam i mörkret, med tusen frågor som föll ner framför ögonen. Några otäcka ljud hördes i bakgrunden, det var antagligen alla nattdjur som vaknat. Hon var rädd. Dessutom fanns oron där, hade alla glömt bort vem hon var, eller vad var det som hade hänt? Då kom hon ihåg, som om hon varit borta under en kort period, men nu kommit tillbaka till verkligheten. Hur han stack in en spruta i hennes arm och att hon somnade in.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Emilia_Victoria
6 maj 08 - 17:00
(Har blivit läst 324 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord