"Deckare" - lås om dej 2. |
- Vart är Josefin?
- Va? Svarade han sömnigt och surt. Eva omformulerade frågan.
- Har du sett Josefin?
- Hon är väl i skolan såhär dags? Svarade Stefan och pekade mot klockan som hängde på väggen. Eva lyfte upp telefonen och letade reda på telefonnumret till skolan. Det var någon från expeditionen som svarade, som sa att ingen Josefin från ettan hade dykt upp idag.
Eva kunde knappast vara lugn i detta tillfälle, hon drog på sig sin jacka samtidigt som Stefan kom ner för trappan.
- Vart ska du?
- Till Joakim. Josefin kanske sprang över för att leka med hans dotter igen, suckade Eva.
- Ja hon är nog bara ute och leker. Hon är ju faktiskt en stor flicka nu, svarade Stefan oansvarigt, som om hans styvdotter inte var så viktig för honom.
- Stefan, min dotter är sex år och hon sticker inte bara sådär.
- Nej, jag menar bara att du inte ska oroa dig, hon är snart tillbaka ska du se. Eva smällde igen dörren och gick mot grannarnas hus. En stor ung man, vars namn var Joakim öppnade dörren.
- Nämen hej Eva, har du ledigt idag? Sa han förvånat. Eva struntade i att svara, utan gick direkt över till hennes egen fråga istället.
- Är Josefin här? Eva kikade in bakom Joakim som nästan täckte för hela ingången med hans stora kroppsbyggnad.
- Nej, det är bara jag som är hemma, du vet dom gick i konkurs. Eva visste mycket väl att hans onödiga jobb på ICA hade gått i konkurs, men hon var inte där för att verka trevlig.
- Vill du ha en kopp kaffe kanske? Frågade Joakim artigt. Eva blev irriterad, ville bara komma till saken och dra vidare. Inte sitta och dricka någon jävla kaffe, när hennes dotter var försvunnen.
- Nej, nej jag måste Jossan.
Ingen verkade speciellt berörd när Eva ringde runt till alla hon och Josefin kände, för att höra om hon var där. De trodde att det var ett sort skämt såhär till första april, men ingen kunde förutse humorn i detta. Oavsett vad alla andra trodde och tänkte så hade Eva själv redan insett att det här var alvar, att något hade hänt.
|
|
|
|
