Dödens dyrkare |
du vill dö?
tro mig, du är inte den första
det är så enkelt, att törsta efter döden när
inget är fel med dig
det bittra, svarta vinet som är stilla hjärtan och kylan,
Intet...
det är så enkelt att bli förälskad, förtrollad av
DÖDEN, glamouren kring en rosentäckt kista i en vacker kyrka
den likgiltiga tystnaden i en värld som bara lustar sig i
känslor, i smärta
jag ville inte ha dem, jag ville ha Tystnaden
jag var den mest vulgära, lustande, högljudda dyrkaren i smärta,
och jag gjorde det
för att jag sökta
Tystnaden
jag var Dödens älskare, dyrkare, i ett tempel av skelett
och rökelsen spred doften av lugn och Ingenting,
ett löfte från ruttande läppar om Intet, Tystnaden från skriken
(befrielsen från SMÄRTAN)
(den vi gav oss själva för att döva den världen gav oss)
vi var översteprästerna
mina offergåvor var blod från mina handleder
och mina böner var glass-splittrande snyftningar
mna böner var skriken om att få dö
jag var förälskad i blodet, tårarna, DÖDEN
jag har varit det i hela mitt liv och jag
har sett dess mest hängivna dyrkare krossas till stoft
böna och skrikande be på sina blodiga knän om att få leva
i slutändan
hur de i slutet av tunneln sett in i ljuset
som om de handledsblodet, rakbladen och
de storartade, bedyrande löftena om att "snart gör jag det!" inte betydde något
och de har gråtit och skrikit sig tillbaka till livet
eller dött
jag visste detta, alltid
spelade ingen roll...
jag önskade ändå alltid att jag var död
det var ett sätt att hålla sig vid liv
//ph
|
|
|
|
