4. Stich Ins Glück [ff] |
Ska äta nu, så jag fixar kursivt, namn och allt vad det är efteråt. men här har ni den iallafalll xD ni får väl läsa den igen sen om ni vill ha den korrekt. Förlåt att det dröjde.
Kapitel tre
'Cause none of us were angels and you know I love you
Han hörde hur Bill öppnade dörren och släppte in henne. Tom hade ingen som helst lust att träffa henne egentligen. Inte just då i varje fall. Han och Bill hade varit mitt uppe i samtalet när den förbannade signalen avbröt honom mitt i en mening. Bill hade rest sig med en blick som bekräftade de tankar som just då yrde runt i Toms huvud. Att det var hon som kom. Julia.
Varför kunde hon aldrig låta honom vara? Varför fick han inte vara ensam med sin bror för en gångs skull? Då när han verkligen behövde Bill som mest. Det var det enda han behövde och begärde. Sin bror ensam. För en kväll. En kväll.
Känslorna brusade upp inom honom och han kände sig plötsligt både arg och besviken på Julia. Om hon struntade i honom flera timmar i sträck på grund av sin jäkla dator, kunde väl han få vara en stund helt utan henne? Han ville just i då bara gå ut i hallen och be henne dra käpprätt åt helvete. Tala om för henne att hon kunde försvinna ut ur hans liv. Men någonting hindrade honom. Han visste inte riktigt vad, men detta ”något” gjorde att han kände det lite som ett stick i sig själv när han insåg vad han nyss hade tänkt.
Han var i vilket fall, mycket tacksam mot Bill som höll kvar henne ute i hallen. Men när de kom gående in i köket igen och Tom mötte hennes blick, glömde han nästan att vara arg på henne. Han såg i hennes ansikte, på hennes minspel, att hon hade varit riktigt orolig.
- Vill du ha kaffe, Julia? frågade Bill som kommit in efter henne, utan att Tom hade märkt det. Bill såg med frågande min på Julia, som nickade svagt innan hon satte sig ner mitt emot Tom, vid det lilla köksbordet som Bill hade klämt in i sitt kök.
- Och du, Tom? fortsatte han. Tom nickade, samtidigt som han svalde. Kaffe och allvarligt samtal med Bill och Julia. Var det vad som behövdes? Skulle det lösa allt och få den ilskna känslan inom honom att försvinna? Nej, han trodde inte det. Men, de där blå ögonen som betraktade honom med bedjande känsla, fick honom att bestämma sig för att försöka.
- Oj, jag har visst ingen mjölk hemma, konstaterade Bill plötsligt efter att ha stuckit in huvudet i kylskåpet. Både Tom och Julia såg upp på honom och betraktade hans kropp bakifrån, i och med att han fortfarande stod med ansiktet mot kylskåpet.
- Men det är lugnt, jag kan vara utan… började Julia, men Bill vände sig hastigt om och skakade på huvudet.
- Nej, självklart ska du ha mjölk. Jag springer ner till affären och köper ett paket. Ni kan ju… sitta här… Jag är strax tillbaka, sa Bill och skyndade sen ut ur köket.
Tom och Julia satt båda kvar på varsin köksstol, och undvek varandras blickar. Båda visste att Bills mjölkbrist knappast var någon tillfällighet, och de visste också att han hade rätt som tyckte att de skulle prata. Det var bara det att ingen av dem ville börja.
Han gnagde på sin läppiercing som var placerad på vänstra sidan av underläppen, ett beteende som alltid upprepades när han kände press, obehag, eller bara när allting blev jobbigt. Och detta var definitivt jobbigt. Att sitta mitt emot en av dem viktigaste personerna i sitt liv, och vara förbannad. Förbannad och arg och allt vad det var. Han ville att allt skulle bli bra igen. Men som sagt. Bill hade rätt, de var tvungna att reda ut det här.
- Jaha… någon speciell anledning till att du sökte upp min bror? hörde han sig själv att säga, och han ångrade sig nästan direkt efter att han hade sagt det. Hade han varit tvungen att låta så kall och hård?
För en sekund möttes deras ögon och han såg rakt in i henne, och förstod hur mycket han hade sårat henne med sina ord. Åtminstone rört om bland hennes känslor, och plötsligt fanns det tårar i hennes ögon. Inga glänsande kristaller som rullade nerför hennes kinder. Bara glittrande fuktighet bland det där djupa, blå som kallades för iris.
Han kunde se hur hon bet sig i underläppen, på motsatt sida där hans piercing var placerad.
Tidigare hade hon berättat för honom att hon hade planerat att pierca sig där, bara för att han hade en på andra sidan.
Då, innan. För länge sen. När hon inte var hans flickvän, utan enbart ett Tokio Hotel fan. Då när han inte ens visste om att hon existerade.
- Det var inte för Bills skull jag kom hit, mumlade Julia så lågt att han knappt hörde henne. Han svarade inte. Vad kunde han svara? Han visste ju redan att han hade haft fel från början.
Båda var tysta en stund. Han studerade bilderna som var slarvigt uppsatta, utan någon grundtanke alls, på kylskåpet. Bill var inget vidare på det där med planering och ordning. Inte när det gällde hans eget hem i alla fall. Då blev det som det blev. Huller om buller. De både var mycket lika på den punkten, han och Tom.
- Varför gick du bara? frågade hennes, relativt ljusa röst plötsligt.
- Jag sa det till dig, sa han i en försvarande ton, egentligen för snabbt.
Hon drog handen genom sitt bruna hår och av ifrån sig en tyst, besvärad suck. Det var nästan som om han kunde se vad som försiggick inuti hennes huvud. Hon tyckte antagligen att han var otroligt barnslig som gick till försvarsställning på en gång. Hon var inget hot, det visste han om, men han orkade inte med fler av hennes anklagelser. Allting, som inte var perfekt för henne, var hans fel. Det mesta han gjorde, var alltså fel på grund av honom själv.
- Det hörde jag inte, sa hon och slog upp blicken från bordet så att ögonen möttes ännu en gång. Blått mot brunt. Han ville smälta, egentligen, men han var för kall inombords just då, så värmen rann av honom, likt vatten på galonbyxor. Avstötande, och halt. Han skakade det av sig som om det var en insekt som landat fel.
- Ska det föreställa mitt fel? sa han lika kallt som han kände sig, samtidigt som han petade lite på bordskanten med pekfingret. Hon suckade igen, och han såg i ögonvrån hur hon vred sig på stolen så att hon satt rakt framför honom, precis som man brukar sitta på en stol.
I vanliga fall satt hon aldrig normalt. Alltid ett ben uppdraget, eller så satt hon vänd åt fel håll. Det var alltid något som var annorlunda och inte normalt när hon satt på en stol, men nu satt hon helt och hållet, rätt upp och ner, för en gångs skull. Benen framåt, armarna på bordet och blicken riktad framåt. Inte skräddarställning, eller ena benet vikt under sig. Normalt. Trots att hennes blick var allt annat än normal.
- Nej, det är inte ditt fel, men Tom, jag måste kunna sitta vid datorn för mig själv några timmar utan att din värld rasar samman, sa hon och en liten gnista av irritation letade sig in i hennes röst.
- Min värld rasar inte samman, motsatte han sig minst lika irriterat. Han kunde känna hur hennes ögon såg rakt på honom, men han ville inte se in i dem. Han visste att det skulle få honom att tappa allt försvar han hade.
Han hatade att bråka med henne. Han avskydde det verkligen. Inte för att han i vanliga fall hade några större problem med konflikter och gräl, som i stort sett var samma sak. Men han visste att hon hade problem med det. Han visste att hon var helt galet mycket konflikträdd, och han visste att han i och med det hade rätt stort övertag, vilket alltid fick honom att känna sig så utnyttjande.
Han bråkade utan problem, och det fick det att kännas som att de inte spelade spelet på samma nivå. Inte alls samma level. Han befann sig runt de högsta och hon bara på första. Den enklaste. Den konfliktnivå som innebar att man nästan enbart kunde säga att man var förbannad. Mer kunde hon inte. Alltså, avskydde han att gräla med henne.
- Tror du att jag är så dum att jag inte märker när du blir arg? sa hon lugnt och han visste att hon höjde ena ögonbrynet, han behövde inte se efter.
- Nej, men… Om du bara kunde släppa den där jävla datorn för en sekund, så skulle det inte behöva bli såhär, fräste han.
- Så det är datorn och jag som är problemet? Är det så, Tom? sa hon. Hon använde den där rösten hon alltid hade, de få gånger som de grälade. Den som gick honom så otroligt mycket på nerverna. Den var len, och mjuk, men på något sätt hade en rispa av elakhet smugit sig in i den och den låg där under ytan och rev och slet för att komma loss. Hon lät förstående, likt en psykolog, men egentligen ville hennes ilska bryta sig loss så att hon kunde skrika åt honom. Men hon vågade inte. Han önskade bara att hon kunde skrika åt honom. Skrek hon kunde han skrika tillbaka, och sen skulle allt vara över. Men nu var han tvungen att behärska sig och ta det lugnt för att inte skrämma slag på henne. Han var tvungen att hålla sig på hennes bana. De spelade efter hennes regler.
- Nej, det är du som är problemet. Du väljer bort mig hela jävla tiden, och vet du vad? Det är inte så jävla kul att bli bortvald för en dator?! En fyrkantig jävla låda som surrar och låter, jävligt charmigt, tycker du inte? sa han med sarkasmen drypandes i rösten.
Hon sänkte blicken för en sekund, men såg snart upp på honom igen, och han kunde nästan se hur hon på mentalt vis tvingade bort tårarna.
- Och du tror inte att det är samma sak med din jävla gitarr då?! sa hon och irritationen hade växt i henne. Nu hördes den tydligt. De började komma någon vart nu.
- Min gitarr är musik. Och musik kan man känna kärlek till. Musiken är mitt liv. Gitarren skapar musik. Det är inte samma sak! Jag lever för min musik Julia, och det är bara för dig att acceptera!
Hon skrattade till. Ett ljust, glädjelöst skratt, samtidigt som hon skakade på huvudet. Hon reste sig också upp, så att hon stod med händerna på bordet och lutade sig en aning framåt.
- Du förstår visst inte att det inte är själva datorn jag behöver? Datorn kan dra åt helvete, det är orden jag vill ha. Jag lever för mitt skrivande, och att få sätta ihop ord till meningar som senare bildar ord och en berättelse. Jag behöver berätta saker på det viset, sen om det är på en jävla datorskärm eller på vitt papper spelar ingen roll, förstår du inte det?!
Han svarade inte. Såg bara på henne. Rakt in i hennes ögon och började ta in det hon hade sagt. Han hade aldrig sett det på det viset. Att orden skulle vara så pass viktiga. Sakta men säkert förstod han att hon hade rätt, något han helst inte ville erkänna.
- Det är fortfarande inte samma sak, muttrade han och reste sig också han upp från sin stol, fast han vände sig något mer bortåt än vad hon hade gjort. Han var beredd att gå därifrån, var redan på väg. Han ville inte stå där och inse mer och mer hur fel han hade haft. Han ville bara vara ifred med någon som förstod honom och hans ilska. Men det verkade inte finnas någon där just då, så han kunde lika gärna gå.
- Om du för en gångs skull kunde sluta vara så förbannat självupptagen så skulle du unna mig det här! Då skulle du låta mig sitta och skriva hur jävla länge som helst, och ändå vänta på mig. Du skulle stötta mig och hjälpa mig att klara av det här. Du har ingen som helst aning om hur stort, och svårt det är att skriva en bok! sa hon, och han trodde knappt sina öron när han hörde att hennes röst var högljudd, och hon nästintill skrek åt honom.
Han stannade upp, och vände sig om mot henne. Sa ingenting. Bara tittade. Vart skulle detta leda?
- Vet du vad Tom? Ibland tror jag att hela det här kändisskapet har stigit dig åt huvudet, sa hon lugnare. Men, hennes ord gjorde istället honom arg, och kände bara hur det brusade till, som när man lägger en brustablett i ett glas, och ilskan forsade än en gång över honom.
- Vad fan vet du om det? Du kände inte mig innan bandet slog igenom! I helvete heller att det har stigit mig åt huvudet! Jag trodde vi skulle stötta varandra, var det inte vad du sa alldeles nyss? Om jag nu ska stötta dig igenom allt så får väl du fan också stötta mig med musiken!? sa han upprört. Eller, han talade knappast längre. Han skrek nog mer åt henne.
- Och hur ska jag göra det då? Genom att ligga med dig en gång om dagen? Fan Tom, du måste se världen i fler färger. Den är inte svartvit, den har nyanser! skrek hon tillbaka.
- Det är fanemig din värld som är svartvit, Julia.
- Känner du likadant för mig fortfarande Tom? Älskar du mig fortfarande som du gjorde innan, eller är jag bara pest och pina i din värld? Någon som kräver tid och kräver för mycket? frågade hon.
Upprördheten, ilskan och besvikelsen fanns fortfarande i hennes röst, dock var den nu lugn. Men hon såg fortfarande på honom, och han svarade henne inte.
I hans huvud arbetade hjärncellerna som piskade slavar. Gjorde han det? Älskade han henne fortfarande så innerligt? Var kärleken mellan dem så pass stark som den hade varit när de först träffades. Den där sommaren som de hade varit tillsammans varje dag?
Han nickade långsamt. Knappt synligt. Men han gjorde det. Och halsen var nästan helt snustorr när han öppnade läpparna för att tala igen.
- Gör du? frågade han ynkligt.
Inte heller hon svarade. Hon vek bort blicken och såg ner i golvet. Han bet sig i läppen igen. Hade han varit tvungen att fråga?
- Ja, Tom, det gör jag. Förlåt. Förlåt mig för att jag… kopplade bort dig sådär. Det var fel av mig, sa hon efter att ha tagit ett djupt andetag. Han svarade henne inte.
- Men, min bok måste bli klar. Jag har inget annat val. Vi har inget annat val, och det vet du. Varför kan du inte bara unna mig det här? Jag måste få göra det jag älskar. Vi båda måste få göra det vi älskar. Och stöttar vi varandra kommer vi klara det. Vi behöver bara lära oss att skapa någon sorts balans…
Om igen. Formuleringen var klockren. Och han ville plötsligt inget annat än att hålla henne tätt intill sig och göra allting bra igen.
Så han gjorde det. Han tog de få stegen fram till henne och la armarna om henne i en enda snabb rörelse. Hon lät sig omsvepas, och efter något ögonblick stod de med läpparna sammanpressande och allting var som bortblåst.
Han kysste henne innerligt, och kände att han verkligen hade gjort rätt när han sa att han fortfarande älskade henne. Ingenting annat kunde få honom så lycklig som när hennes mun öppnade sig mot hans egen. Det var något av det bästa i hela världen för honom.
Hon drog långsamt handen innanför hans tröja och han kände hennes svala fingrar mot sin varma hud. De kittlades nästan, men bara sådär härligt. Så att det gick en liten rysning längs med hans ryggrad. Han flyttade henne några steg bakåt så att hon stod tryckt mot kylskåpet innan han snabbt drog tröjan över huvudet så att kyssen var tvungen att avbrytas för ett ögonblick. Men den ersattes snart av en ny.
De kysstes snabbt och varmt och hörde knappt när ytterdörren öppnades och Bills korta ”Hallå?” hördes. De var alldeles för inne i kyssarna och den hastiga avklädningen, att ingen reagerade förrän han var inne i köket och blev så förvånad över att se dem så att han tappade de nyköpta mjölkpaketen på golvet.
De slet sig snabbt ifrån varandra och såg chockat på tvillingbrodern som stod i dörröppningen. Han hade ett alldeles förvirrat ansiktsuttryck, som hade en svag antydan till äckel.
- Alltså… visst är det härligt att ni har försoningssex eller vad fan det där nu skulle föreställa, men nästa gång kan ni väl ändå ha det någon annanstans än i mitt kök? sa Bill tillsist och ett litet nöjt leende spred sig över hans läppar. Tom rodnade svagt och sneglade på Julia som var kräftröd i ansiktet
Tom drog kvickt på sig tröjan igen, och flinade sen ännu större än Bill och gick fram till kylskåpet. Han öppnade dörren och gav Bill ett retsamt leende.
- Ingen mjölk var det va? sa han med skratt i rösten och pekade in i kylskåpet, där det mycket riktigt stod fyra oöppnade mjölkpaket. Bill såg generat ner på mjölkpaketen han hade köpt, som då låg på golvet.
- Man måste ju få improvisera lite. Och, min plan verkar ju ha gått i verket, fast inte riktigt så som jag hade förväntat mig, sa han oskyldigt och ryckte på axlarna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 01:04- Betyg:  | ahaha. skrattanfall
”Hallå?” hördes. De var alldeles för inne i kyssarna och den hastiga avklädningen, att ingen reagerade förrän han var inne i köket och blev så förvånad över att se dem så att han tappade de nyköpta mjölkpaketen på golvet.
De slet sig snabbt ifrån varandra och såg chockat på tvillingbrodern som stod i dörröppningen. Han hade ett alldeles förvirrat ansiktsuttryck, som hade en svag antydan till äckel.
- Alltså… visst är det härligt att ni har försoningssex eller vad fan det där nu skulle föreställa, men nästa gång kan ni väl ändå ha det någon annanstans än i mitt kök? sa Bill tillsist och ett litet nöjt leende spred sig över hans läppar. Tom rodnade svagt och sneglade på Julia som var kräftröd i ansiktet
Sååå bra. och det sista ahhahaha. <3xD | | Fanny_love_95 - 9 aug 08 - 10:43- Betyg: | | Hahaha slutet var bäst:P | | RowsahKanin - 1 maj 08 - 16:02- Betyg: | | Hahahahahaha <33 | | FortessOfTears - 1 maj 08 - 11:49 | WUHAHAHAHAAAHAAH. FATTA ATT JAG VILLE VARA HON EN LITEN STUND DÄR! :D <3
Jag ska inte komma med ännu en flummkommentar nu, men detta är underbaert <3
(Flummankommentarer blir det i någon annan del) | | AFireInside - 22 apr 08 - 19:49- Betyg: | | hahahah fan vad najs, sitter o flinar som en galning nu XD <3 | | johannaa_ - 20 apr 08 - 10:51- Betyg: | hahah ! Skitbra, har streckläst nu, kan inte sluta,
så himla bra! Du skriver så rent, texten bara flyter på, och
det gör det lätt och roligt att läsa :) | | WillyWonka - 20 apr 08 - 10:32 | | HAHAHAHHAHA, Korvis du skriver underart! | | LoveMusic - 19 apr 08 - 20:41- Betyg: | Gha!
- Alltså… visst är det härligt att ni har försoningssex eller vad fan det där nu skulle föreställa, men nästa gång kan ni väl ändå ha det någon annanstans än i mitt kök? sa Bill tillsist och ett litet nöjt leende spred sig över hans läppar. Tom rodnade svagt och sneglade på Julia som var kräftröd i ansiktet
Tom drog kvickt på sig tröjan igen, och flinade sen ännu större än Bill och gick fram till kylskåpet. Han öppnade dörren och gav Bill ett retsamt leende.
- Ingen mjölk var det va? sa han med skratt i rösten och pekade in i kylskåpet, där det mycket riktigt stod fyra oöppnade mjölkpaket. Bill såg generat ner på mjölkpaketen han hade köpt, som då låg på golvet.
- Man måste ju få improvisera lite. Och, min plan verkar ju ha gått i verket, fast inte riktigt så som jag hade förväntat mig, sa han oskyldigt och ryckte på axlarna.
FAN VAD KULIGT DET VAR! HAHAHAHAHAHAHA (och jag vet att jag kopierade mkt, men jag var bara tvungen) | | HilfMirFliegen - 19 apr 08 - 20:26- Betyg: | | HAHAHA, fan asgarva mot slutet! Så jävla bäst ^__^ Ohh, jag måste få mer!<3 | | Toftered - 17 apr 08 - 12:27- Betyg: | som alla tidigare: grymt bra!
Gillar ditt sätt att beskriva bråket med känslorna & gillar ditt komiska slut XD | | hallongrodan - 12 apr 08 - 19:03 | | fan vad goo denna novellen är :D | | Nea96 - 12 apr 08 - 18:06- Betyg: | hahahahah:)fett bra:)
meeerr???? | | Mp3 - 8 apr 08 - 18:51 | Hahahahaahaha x'D du är fan bäst Julia :D xD Så klockrent :D:D <3<3
Jag giollar verkligern den här :D:DD: :9 <3<3<3
Mera snart ?:D:D:D: | | M-424 - 8 apr 08 - 13:09- Betyg: | | Åhh vad bra den är! Massa love till din novell :') <3 | | Justmyfault - 7 apr 08 - 20:17- Betyg: | Så bra skrivet! :)
Fortsätt :D | | Niice - 7 apr 08 - 19:40- Betyg: | Ååh.. OMG! Du skriver verkligen sjukt bra..
Det finns verkligen inga ord som kan beskriva hur fint det är som du skriver (fast det skulle du säkert klara av xD) | | mikaelanystrom - 7 apr 08 - 19:35- Betyg: | HAHAHAHA. säger som dem andra Julia. Jag gillar starkt!
Mycket bra mycket bra<3 BÄST!
MER TACK:) | | turbo001 - 7 apr 08 - 19:30- Betyg: | | NAAAAAAW!!! Vad gööööligt!! meeeera?? | | Nattros - 7 apr 08 - 19:08- Betyg: | | naaw, ja gillar skarpt! Gulligull, o sjukt bra där i mitten! Känner igen det själv, att ens huvudperson måste få briljera genom att säga smarta saker. Av nån konsti anledning e dt alltid Tom som sär dt 'korkade' först :P Undra vrf :/ xD | | HannahKarlsson - 7 apr 08 - 18:29- Betyg: | ehe.
SLUTEEEEEEET <3
ahhahaahhahahahaahha.
shit va bra. Du skriver så sjukt bra. Annorlunda.
ååh. längtar ihjäl mig efter nästa deel 8DDDDDDDD | | prickigthallon - 7 apr 08 - 17:49- Betyg: | GAH! GAH! GAH! GAH! GAH! Var bara tvungen att avreagera mig lite (A)
alltså grejen är, att du vet att jag älskar den, men denna delen var liksom.. MUMMA <33
HELT JÄVLA MUMMA VAR DEN :D
Mitt nya favvoord, efter Charmigt.
Mummig del var det xD
Pussar och kranar <3
//Kladdis | | Ciissii - 7 apr 08 - 17:44- Betyg: | | Skitbra skrivet som alltid :D fortsätt! |
|
|
|
