Unilen Theri Kapitel 1 |
Unilen Theri
Kapitel 1
Vandringen
Theri vandrade långsamt fram under det enorma lövverket, skogens stora träd bildade, det droppade vackra små droppar från dom stora bladen. Det lätta sommar regnet hade precis upphört. Theri var en stilig och charmerande man i tjugoårsåldern hans kropp var lång och ganska robust, hans långa svarta hår fångades upp av solen som precis tittade fram bakom molnen. Han var iklädd ett par brungrå bomullsbyxor som höll ihop av en gråsvart livrem i remmen hängde en brun penningpung gjorde i läder den verkade dock inte så tung kanske fanns där tio silvermynt, han bar också en skjorta gjord i samma material som byxorna. Stigen han gick på var mycket ojämn med uppstickande rötter, knytnäves stora gråstenar och massor av gyttjepölar. Men han uppmärksammade det knappt hans hjärna arbetade febrilt med något helt annat. ”Hur ska jag ordna upp det här, jag blir tvungen att fly. Men vad händer i så fall med din moder,” frågade en viskande röst i hans huvud. Han hade tänkt på det här men kunde inte komma på något annat sätt att lösa det på än att låta modern bli dödad av Kungens skatteindrivare, hon hade ju själv sagt att om han inte kunde skaffa fram pengarna skulle han fly och låta henne bli arresterad, eller mer sannolikt mördad. Kungens indrivare och deras vakter brydde sig inte alls när dom tog livet av oskyldiga personer. Många av byns invånare skvallrade om att dom till och med njöt av det. Han återfördes plötsligt till verkligenheten när han snubblade över en stor sten. Han ansikte landade i en av dom många gyttjepölarna, han svor till men reste sig upp igen. Nu var han inte bara trött han var också täck av kletig lera. ”Nu blir jag tvungen att tvätta också” sade han innan han suckade till. Han återupptog sedan sin vandring genom den stora skogen Yur. En vacker kvinnoliknade skugga löpte över en av dom stora stenarna, han kastade två snabb blickar en åt höger och en åt vänster, men skuggan var försvunnen. Efter ännu ett par timmar av vandring kom han fram till ett vattenhål det skimrande vattnet gav ifrån sig en känsla av lugn, solen som fortfarande lyste upp gläntan ingav också någon form av stillhet. Här bestämde han sig för att slå lägger för natten. Han tog av sig sin läder väska, han började sedan leta efter kvistar och stora grenar till en brasa. När han äntligen fått ihop tillräckligt med grenar plockade han fram flinta och fnöske ur ryggsäcken. Det gick fort att få igång elden. Grenar måste ha klarat sig bra från regnet tänkte han. När brasan var igång drog han lite hårdare än beräknat ur sin ullfilt ur väskan varpå han lade den ner i det gröna, fortfarande blöta gräset en bit från elden. Han lade sig ner och kände hur han för första gången på flera dagar kunde slappna av. Han hade visserligen inte löst sitt olösliga dilemma men han var så lång ifrån problemet att han liksom inbillade sig själv att det skulle lösa sig själv. Men han fortfarande förtvivlad över att hans moder skulle arresteras men det kändes som om han inte längre kunde göra något för att rädda henne. Men det var ju bara halva problemet.
”Var ska jag ta väggen” tänkte han. ”Inga släktingar skulle ta emot mig efter den vanhedern jag dragit över vårat släktnamn. Kanske kan jag börja om från börja och skaffa mig ett arbete i någon stad kanske, Ro Lor eller Ro Lithìr.” Theri fortsatte att funderade över vad han skulle ta sig till i flera timmar. Solen hade för länge sedan gått ner när han slutligen somnade. Han väcktes några timmar senare av solen redan hade gått upp. Han bestämde sig för att ta i tu med tvätten direkt. När han hade fått bort all smuts och lera hängde han kläderna över en stor grå sten. Theri lade sig sedan ner i det gröna nu torra gräset. Han njöt av den värmande solen, han hade bestämt sig för att inte tänka mer på sitt problem, modern skulle dö men han kunde inget göra. Han hade försummat sin chans att betala, han hade försummat sin chans att rädda sin moder. ”Men nu kommer nästa problem” sa han högt rakt ut i luften. ”Hur skall jag fortsätta mitt liv. Mitt kunnande inom krigets konst sträcker sig inte särskilt lång, men vad mer har jag att välja på. Jag skulle ha lyssnat på mor. Hon talade ju hela tiden om för mig att min ringa kunskap inom stridens konst inte skulle räka långt, så fort hon dött. Och nu skulle hon ju dö. Och här står jag och vet inte vad jag skall göra,” han suckade. ”Jag får väll fortsätta min vandring, Ro Lor ligger närmast, ditt skall jag resa sedan får ödet bestämma vad som komma skall.” Han reste sig upp och gick fram till stenen för att hämta sina nu rena kläder, dom var fortfarande lite blöta men det brydde han sig inte om. Han backade ihop sina tillhörigheter, varefter han återupptog sin vandring mot framtiden.
Efter ett par timmar av händelsefattig vandring bestämde sig Theri för att ta sig en bit av provianten. Han plockade försiktigt fram torrt kött och vattenpluntan ur läderväskan, han befann sig nu högt upp på en högplatå. Han satte sig ner på en av dom många stenarna med vattnet i högerhand och köttet i vänster. Han njöt av den enastående utsikten han fick från platån. Man kunde skymta bergskedjan Tiul långt bort i fjärran. Floden Tir som stilla slingrade sig flera hundra meter nedanför, dom höga träden. Han insåg hur länge dom hade stått där och hur liten och oviktig han var i världen. Han förde högerhand till munnen för att ta sig en klunk vatten. Men då plötsligt hörde han något som rörde sig inne i buskasen han vände sig långsamt om för att möta en underlig syn en underbart vacker och muskulös svart häst stod rakt framför honom, hans mule var vit som nyfallen snö, ögon som liksom fridfullt vilande på honom var kastejane bruna. ”Var inte rädd” sa Theri medan han långsamt reste sig upp för att sedan börja röra sig mycket långsamt i hästen riktning. Hästen rörde inte en muskel men hans ögon betraktade hela tiden Theri. När Theri bara var någon meter ifrån den muskulösa hästen. Tog hästen ett kort steg framåt. Theri och hästen stod nu bara några enstaka decimetrar ifrån varandra. ”Och vad var namnet” sade Theri försiktig han väntade sig självfallet inte att hästen skulle svara men så helt plötsligt hörde han en röst inuti huvudet, denna röst var inte alls frånvarande som den han hade hört dagen innan denna röst var hög och manlig ”mitt namn är Etú.” Theri ryggade till backa. ”Hur kan du förstå vad jag säger” frågade Theri förtvivlat. ”Det är inte jag som förstår vad du säger det är du som har förmågan att prata med hästar, du är en av väldigt få Uniles. Men det förstås du vet inte vad en Unile är. Jag skall tala om det för dig. En Unile är en man som har förmågan att prata med hästar, han kan också kontakta dem genom att bara fokusera på hästen namn, dessa speciella människor var mycket vanligare för ett par tusen år sedan men som jag sa finns det bara ett fåtal av dem idag.” hästen tillade sedan ”därför kan du väll prata med mig i tanken i stället det blir enklare så.” Theri som var helt förvirrade svarade inte genast utan det förlöpte en eller två minuter av tystnade innan han slutligen svarade hästen, den här gången i tanken ”jag förstår att jag har en förmåga att tala med hästar men vad jag inte förstår är varför du talar om allt detta och varför du sökt upp mig” Theris röst var osäker men han stammade inte fram orden vilket han vanligen brukade göra när han befanns sig i en trängd situation. ”Sanning på den frågan är du inte mogen för ännu, men tids nog kommer du få veta.” Etú tog ännu ett steg framåt, böjde sig ner. Theri hörde den höga och liksom beordrande rösten inuti huvudet igen ”sitt upp” sade den. Theri satte sig långsamt och försiktig upp på hästen, han hade aldrig förut ridit. Han grabbade tag i manen. ”Mot Ro Lor” sade han sedan högt. Etú började gallopera, han kände hur han naturlig började röra sig på det sättet han sett fadern Elun göra så många gånger när han var liten, fadern hade dött av hög feber strax efter Theris sju års dag ”det måste finnas i mitt blod” tänkte han. Den friska vinden fick Theri svarta långa hår att fladdra. Theri fick en känsla av hopp ”nu vet jag hur minna framtids planer ser ut i alla fall” tänkte han. Han gav ut ett skrik av glädje som skallade till innan det försvann. Han njöt hav den uppfriskande vinden den vackra utsikten det kändes som en dröm. Etú förde honom med en enorm fart fram på kanten av högplatån, man kunde skymta slutet av floden Tir, den mynnade ut i den gigantiska sjön Loria.
Etú bar Theri på sin rygg under hela natten, dom stannade bara ett par gånger för lite uppfriskning. Stigen dom färdades på var kantade av stora träd, stora stenar och massor av buskar. När dom red förbi ett björnbärssnår sade Theri ”kan vi inte stanna så jag kan plocka till mig lite utav bären?” Etú nickade bara. Theri hoppade graciöst av hästen innan han gick fram till björnbärssnåret där satte han sig ner på knäna, solen stod högt på himlen. Han började vräka i sig av dom mogna bären. Efter tio minuter reste han sig upp för att gå till backa till Etú och hämta ryggsäcken, för att fylla den med dom mogna, söta bären. När han vände sig om märkte han att han kommit en bra bit ifrån stigen Etú stod och väntade på. Plötsligt hörde han Etús röst i huvudet ”skynda dig” sa den. Theri började springa han kunde nu skymta hästen. Runt om Etú stod det en sisådär fem, sex män allihopa beväpnade med korta sablar och iförda svarta masskar som skymde deras ansikten. Han hörde Etús röst igen ”dom får inte upptäcka dig än.” Theri började mycket långsamt åla sig framåt, när han bara var någon meter ifrån stigen lade han sig bakom en utan av dom täta bärbuskarna. ”Var bered på att hoppa upp på min rygg.” Etú som stått helt lugnt på stigen stegrade helt utan förvarning männen som naturligtvis blev väldigt överraskade hoppade till sabeln flög ur handen på en av dem, Theri tog tillfället i akt, han kastade sig fram grabbade tag i sabeln, snärtade till med svärdet och gav en utav banditerna ett djupt sår i högra armen. Etú som fortfarande stod på bak benen galopperade fram till honom, han slängde sig smidigt upp på hästryggen, grabbade tag i manen. Etú började gallopera igen farten ökandes för varje sekund, han hörde rövarnas ursinniga skrik bakom sig. Efter ett tag dog också dessa ut och tystnade rådde åter i skogen, tills Theri hörde Etús mörka stämma ”så du vet hur man hanterar ett svärd, hur kommer det sig?” ”Min fader Elun undervisade mig i stridens konst, när han dog fortsatte jag på egen hand.” Theri stoppade sabeln i bältet innan han fortsatte ”jag vill inte påstå att jag är särskilt skicklig men jag vann nästan alltid när jag duellerade mot mina vänner.” Efter de orden, förblev både Etú och Theri tysta dom växlade knappt några ord med varandra under resten utav av dagen. Theri vaknade av att Etú slickade honom i ansiktet ”dags att vakna” sade han, han försökte le men det såg mer ut som en grotesk grimas, solen höll precis på att stiga upp. Theri släkte elden och plockade ihop sina tillbehörigheter, satte svärdet i bältet innan han satt upp på Etús rygg. Etú galopperade i flera timmar innan han bad om att få villa dom stannade vid ett vattenhål som på sätt och viss liknade det Theri stannat vid några dagar innan, solen stod nu högt på himlen, himlen var ljusblå, man kunde inte skymta ett enda moln. Theri fyllde på sin vattenplunta, Etú drack direkt ur källan. När dom släkt sin törst satt Theri åter igen upp på Etús rygg. ”Vi börjar närma oss Ro Lor nu” påpekade Etú efter ännu ett par timmars ridning. Etú hade rätt bara tiominuter senare kunde man skönja den stora, något skabbiga, staden Ro Lor. Etú gjorde halt ett tiotal meter ifrån den cirka åtta meter höga stadsmuren. ”Jag kommer prata till dig i tanken säg bara precis det jag säger till dig.” Etú travade fram till stadsmuren, det stod två tungt beväpnade vakter utanför. ”Vad är ert syfte med ert besök i vår stad, främling” frågade den ene, hans ansikte var dolt av en svart sjal. ”Jag söker efter en gammal vän” sade Etús röst inuti huvudet på Theri, Theri upprepade. Vakten fortsatte att fråga ut honom men Theris upprepningar av Etús ord verkade hela tiden göra vakten nöjd, efter ungefär en kvarts utfrågning sade vakten ”ni har tillåtelse att stiga in. Öppna portarna” skrek han sedan. Portdörrarana svängde åt varsitt hål, så att Etú kunde skritta in genom dem.
|
|
|
|
