[twincest] - In i natten - endast 1 del |
Okej, trodde aldrig jag skulle skriva en twincest, men den är inte så mkt... Iaf tycker jag att du ska läsa und kommentera! :D
Jag tar hans hand, drar hans fingrar längs min käke, över mina läppar. Han drar undan handen och jag öppnar ögonen, tittar på honom. Underbar. Han är underbar.
”Vad är felet?” frågar jag honom. Han tittar ner i marken.
”Tomi, jag älskar dig.” säger han helt ärligt och tittar in i mina ögon. Jag blickar ut över staden. Så vackert det är på natten. Jag tar tag i hans arm och drar ner honom från kanten. Han ler och jag ler tillbaka. Hoppar du, så hoppar jag.
Vi står här igen för att testa våra gränser. Bevisa för varandra att vi verkligen älskar varandra. Älskar varandra och ingen annan. Du vet, det sägs att man kan göra vad som helst för den man älskar, annars älskar man den inte. Jag kan göra vad som helst för Bill. Oavsett vad. Jag skulle kunna gå igenom vad som helst för att vara vid hans sida – durch den monsum
”Du vet att jag inte kommer finnas för alltid?” säger han och jag fäster återigen blicken på honom.
”Nej, jag vet Billie. Och det gör ingenting. För det är minuterna här och nu som räknas. Det är du och jag nu, inte imorgon, som räknas.” svarar jag honom och han ler mot mig. Så många gånger han inte velat gå ner från kanten, så många gånger jag försökt, så många gånger jag räddat honom. Och fortfarande vet jag inte om detta är sista gången jag ser honom. Kanske han står här imorgon igen, blickar ut över staden. Funderar på om han klarar en dag till. Kanske, kanske inte. Kanske han gör det för oss, eller bara för mig. Kanske han är rädd, rädd för att dö.
”Hoppar du, så hoppar jag.” viskar jag. Han nickar och ler.
Jag nickar och ler mot honom. Jag vill så gärna stanna här, för hans skull. Men vi vet båda att imorgon kanske är dagen då jag inte orkar mer. Imorgon kanske är dagen jag tar ett beslut. Kanske jag hoppar, kanske inte. Kanske han också hoppar, kanske inte. Men allt som räknas är här och nu. Precis som det alltid varit – Leb die sekunde.
Vi sätter oss ner och lutar oss mot en skorsten. Här uppe, ett sista steg och fri – frei im freien fall. Alla dessa låtar, precis oss, precis vi. Tänk, våra låtar är våra liv.
Jag tar hans hand, pillar på den, leker med den. Han lutar sig mot min axel.
”Blir du arg om jag väljer ingenting istället för något som inte betyder nåt?” viskar jag medans jag tittar ner på honom.
”Din väg är min väg.” svarar han, precis som alltid. Lika fint och perfekt. Precis som han är.
”Ingenting kunde jag ha valt idag. Något som inte betyder nåt lever vi i. Vad gillar du mest?” frågar jag honom.
”Den delen du är i.” svarar han, som alltid. Underbart. Han sätter sig mitt emot mig. Tar tag i mina händer och gungar dem fram och tillbaka.
”Varför skulle du välja ingenting istället för något som inte betyder nåt?” frågar han. ”Varför skulle du hoppa mot ingentinget?” frågar han lugnt och jag tittar ner på våra händer som rör sig fram och tillbaka.
”För i ingentinget är man fri och behöver inte bry sig om något som inte betyder nåt.” svarar jag och lägger mig i hans knä. Han börjar leka med mitt hår.
”Bara jag får vara med dig, så struntar jag i vilken del jag är i.” säger han och jag skrattar till. Han ser inte det jag ser. Han ser inte allt som inte betyder nåt. Varför ska man bry sig om skolan? När man ändå inte kommer att leva förevigt, jorden kan lika gärna gå under om tio år istället för flera miljarder. Varför leva i något som inte betyder nåt? Jag lever här för att han vill, för oss, för att jag är rädd. Rädd för ingentinget. Jag är rädd att vara utan honom i ingentinget. Han kanske inte har modet att bli fri…
Jag vet vad han tänker, men jag vågar. Hoppar du så hoppar jag. Alltid. Han pratar alltid om ingentinget. Jag förstår inte alltid vad han menar. Men det är rätt. Precis han, precis jag – precis vi. Jag tänker leva den del han lever. Jag tänker bara lämna honom om han ber mig. Jag tittar ner på honom, han har somnat.
”Jag älskar dig.” viskar jag, för vem vet. Imorgon kanske vi lever i ingentinget.
Jag fäller en tår, killen som aldrig gråter. Tom Kaulitz gråter aldrig. Varför gråter jag nu? Jag tittar ner på Bill, solen är påväg upp. Undrar om han orkar en dag till. Kanske, kanske inte.
”Är du vaken?” viskar jag, han nickar och öppnar ögonen. Han reser sig upp och jag kysser honom. Precis som alltid. Jag sträcker på mig, drar ut kroppen. Ännu en natt på taket. Taket mot ingentinget…
Alla orden ekar i mitt huvud, precis som det alltid gör på morgonen. Först tystnaden, sen viskningarna, sist orden. Orden, som alla fans sa ekar i mitt huvud. Klibbar fast, och stärks hela tiden. Dom sista tonerna i In die nacht spelas och jag lutar mig sedan fram och kysser honom. Tystnad – viskningar – orden. Bögar, incest, twincest, äckligt, fy fan, skabb, jävla äckel… Kärlek kallar vi det. Varför är det så fel? Varför ska man inte få känna som man vill, i och för sig tog inte alla det så. Men jag bryr mig inte vad folk säger och tycker, för jag älskar honom.
Jag reser mig och går mot kanten, Tom sitter kvar vid skorstenen. Jag tittar ut över staden, så vacker den är. Fast den är som vackrast på natten, då månen lyser upp allt med dess vita sken. Ikväll, kanske, kanske inte.
Timme, efter timme passerar men vi bryr oss inte. Att sitta där och veta att den andra sitter bredvid och andas för en är underbart. Inte behöva göra något, för ja något som inte betyder nåt… Ikväll kanske är den kvällen. Ikväll kanske han inte orkar mer, eller också är han rädd. Rädd för att dö, eller kanske rädd för ingentinget.
”Är du rädd?” frågar jag honom.
”Nej, inte för att dö. Men att komma till ingentinget utan dig är jag rädd för.” svarar han, jag ler svagt. Tänk om jag inte skulle våga hoppa efter? Tänk om jag skulle stanna här för alltid.
”Vill du att jag stannar här?” frågar jag.
”Nej! Vad skulle du göra här? Göra något som inte betyder nåt till något SOM betyder nåt?” utbrister han. Jag suckar.
”Tror du inte att det finns något som betyder nåt här?”
”Du betyder nåt för mig. Men inte i helheten.” svarar han.
”Skulle du byta mig mot ingentinget?” Han svarar inte, jag vet att han inte tänker svara. För det är en dum fråga som jag vet svaret på.
Mörkret faller sakta och månen med alla dess miljarder stjärnor lyser upp staden och taket. Han reser sig sakta igen och går mot kanten. Han ställer sig på den och sätter händerna i sidorna, precis som han gör innan han bestämmer sig. Jag betraktar honom, varje rörelse, varje ljud. Oavsett vart vi faller, oavsett hur djupt kommer vi alltid att bära varandra. Så sa vi och så är det. Sammangjutet, och perfekt. Han vänder sig om, nickar och jag reser mig upp går emot honom och ställer mig bredvid. Ler mot honom.
”Är du rädd?” frågar jag honom
”Inte när du är vid min sida.”
Vi faller tillsammans, in i natten
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | woops - 1 apr 08 - 20:31- Betyg:  | Det här är bland det finaste jag läst :'( Sitter här med tårar i ögonen... och fyfan, vad bra du är.
Vilka känslor du får fram, och när du sammanlänkar allt med deras låtar.
Och det där ingentinget, det blir så... otroligt äkta och vackert!
Izzie, Izzie, det har var bland det bästa du skrivit! Och du har skrivit mycket bästa saker x) | | TokioHotelLove - 29 mar 08 - 19:42- Betyg: | | ååh, vad fint (: | | Nattros - 27 mar 08 - 20:23- Betyg: | | så sjukt jävla underbart vacker! | | Solstorm - 25 mar 08 - 18:28- Betyg: | | ååh nein.. så vacker den var <3 :') | | EmelieCarlsson - 25 mar 08 - 16:26- Betyg: | | Men Issa! Fy vad dum du är som får mig att lipa! :'( Varför måste du skriva så fint?? <3 | | julia_love - 25 mar 08 - 16:18 | Ännu en gång så frågar jag dig varför får du mig alltid att gråta?!?!?
Men den här kortiiiz novellen var skiit bra..
Huhuhhuhuhu..Snyft!! | | Mangasagan - 25 mar 08 - 12:04- Betyg: | | Jättebra!!<3 | | Mp3 - 25 mar 08 - 11:06 | Jättefin och vacker. <3<3 jag gillar den skarpt. <3
Den påminner om heartbeat senaste "korta" novell . :)
Denn a är bra :D <3<3 | | Angelica22 - 25 mar 08 - 08:40- Betyg: | | helt otrolit bra =) |
|
|
|
