"du kan få mig så lätt just nu" del 3. |
Ledsen att det dröjde ett tag med denna delen, det har varit lite mycket med skolan nu på sista tiden så har inte riktigt hunnit. Men nu är den här, och jag hoppas att ni gillar den^^ Som vanligt vill jag ha många kommentarer, och gärna förslag på vad jag kan göra bättre.
Och jag hoppas jag "visade" tillräckligt mycket nu:S Försökte iaf:)
Och snälla ignorera namnet på gatan xD Jag kom inte på något bra namn, haha..
Kap 3
Jag och Elina var vilse i Stockholm, där inte någon av oss hade varit innan. Eller jo, jag hade varit där en gång då jag var tre men är det överhuvudtaget någon som skulle kunna ge en vägbeskrivning utifrån minnen ifrån då man var tre?!
Så där stod vi, jag med en rynka i pannan som skvallrade om att jag funderade och Elina som var nära tårarna. Hon hatar att vara vilse, och detta var hennes värsta mardröm. Jag skulle nog inte få mycket hjälp ifrån henne tyvärr. Det skulle bli jag som skulle få lösa det här.
Längre neråt gatan lyste en liten skylt med texten "7-eleven", och gatan kantades av stora blomsterarrangemang i svarta krukor, det kunde jag se även fast det var ganska skumt ute nu. Inga människor var ute, förutom en ensam uteliggare som såg väldigt udda ut och hade trasiga kläder och en stor flaska med något i som jag gissade var starksprit. Inte var det läsk i alla fall. Honom ville varken jag eller Elina fråga, han såg för skum ut. Dessutom misstänkte jag att han ändå hade visat oss fel.
- Hur ska vi göra Elina? frågade jag, efter att ändå ha övervägt alternativet att gå fram till alkisen.
- Jag vet inte.. sa Elina olyckligt och tittade sig omkring.
- Ska vi gå in på 7-eleven då? sa jag.
- Kan vi väl, men vi kan ju ändå inte fråga efter vägen. Vi kommer ju inte ihåg gatans namn muttrade hon och höll lite hårdare i sin väska som höll på att glida av hennes axel.
- Men vi kan värma oss lite i alla fall och kanske vi kommer på namnet sen sa jag och försökte låta positiv.
- Kanske sa Elina och följde efter mig när jag började gå mot affären.
Utanför 7-eleven var det också tomt, inga folk tycktes vara ute. Ganska konstigt eftersom det var en storstad. Måste vare ett mycket bra program på tv tänkte jag och kunde inte låta bli att le.
Affären såg ganska trist ut, och..jag vet inte hur jag ska förklara. Ovårdad? I alla fall så gick jag och Elina in där, och hoppades på att vi inte skulle vara de ända kunderna där inne. Kan bli lite pinsamt om man är de enda som är där och ägaren står och kollar misstänksamt på en för att se om man ska köpa något eller inte. Eller är de så hjälpsamma så att det blir jobbigt.
Lite tur hade vi i alla fall, eller tyckte kanske Gud att det var vår tid att bli bönhörda för en gammal tant med en silverfärgad rullator stod och kollade lite forskande på bananerna för att se vilka hon skulle ta. Jag och Elina gick bort till godiset så att det skulle se ut som om vi tänkte köpa något.
När vi hade stått där i tio minuter, så väste Elina till mig bakom en hylla med Ahlgrens bilar.
- Hur ska vi göra nu?
- Jag vet inte mumlade jag tillbaka och kollade bakåt för att se om tanten med silverrullatorn hade gått. Det hade hon.
- Men vi kan inte stå här så mycket längre till för att ägaren börjar kolla på oss nu sa Elina.
- Jag vet! Muttrade jag tillbaka, och kollade priset på en Ahlgrens bilar påse.
Jag börjar känna mig som en spion. En Ahlgrensspion. Hey, you will find me on the supermarket.
Usch, jag känner mig misslyckad. Kan inte ens komma ihåg namnet på en gata.
Jag suckar och vänder mig om och kollar lite ointresserat på ett gäng med annonser på väggen. Tydligen hus till salu. Plötsligt får jag syn på en lägenhet som är till salu, och gatans namn är...
- Fyrelundavägen skriker jag överlyckligt!
Behöver jag säga mer än att ägaren trodde att jag var galen?
- Vadå? undrade Elina och skrattade lite när hon såg hur glad jag var.
- Gatans namn! Där vandrahemmet ligger sa jag förklarande när jag såg Elinas frågande min.
Hon blev lika glad som jag, och just då så var hela världen som ett enda stort lyckorus.
Vi frågade ägaren om han visste vart det låg, och han skrev ner en vägbeskrivning på ett papper. Han verkade tro att vi rymt från ett psykhem. Jag köpte en Alhgrens bilar, som tröst för att vi stått där så länge. Dessutom är det gott.
Elina och jag började gå mot vandrahemmet, efter att noga kollat kartan. Tur att Elina är så duktig på orientering. Snart stod vi utanför vandrahemmet, och det var en riktig lycka att äntligen vara framme.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | woops - 12 mar 08 - 16:35- Betyg:  | Håller med, det var jättebra :)
Men på något ställe växlade du mellan dåtid/nutid, tänk på det bara | loppan24 - 9 mar 08 - 13:17- Betyg:  | | goodie, goodie, fortsätt som du gör bara, jätte kul att läsa. | | wearingblack - 9 mar 08 - 11:37- Betyg: | | äsch, glömde såklart poängen... här får du iaf en femma, och tack för underbar läsning!! | | wearingblack - 9 mar 08 - 11:37 | jag får en sån jäkla trevlig känsla av typ äventyr och spänning när jag läser detta. Det känns lite som att man är med dom, och det är svårt för en författare att få läsaren att känna så.
fortsätt, vill gärna veta när nästa del kommer:) |
|
|
|
