Demonprinsen ~ Del 18 |
Del 18
Zee ryckte på axlarna. "Låt dem vara, Josh har haft en svår tid." Sandra såg upp på honom. "Men det ger väl inte honom rätt att vara elak mot dig?" Zee log och skrattade när han såg hennes min. "Jag är van." Sandra fortsatte att se på honom, han ryckte på axlarna och skrattade. "Seriöst! Jag är uppväxt som halvblod på ett barnhem, alla hatade mig. Zais mormor blev sur, brände ner hela barnhemmet och alla i det och tog med mig hem." Det hördes ett svagt skratt från Ivan. "Ja, men de de kollektivt gjorde där var olagligt, de blå gör inte sådant utan orsak." Zee flinade. "Såklart inte!" Hario kliade sig i huvudet. "Zais mormor? Du är äldre än jag trodde." Zee flinade. "Det hör jag ofta, jag är uppvuxen med Zerwe, hennes mamma." Han skrattade. "Men jag är inte Zais pappa, även om ryktena går!" Ivan skakade roat på huvudet, sedan såg han upp när Tiram och Essis kom in, Zee bugade för Essis och Tiram bugade tillbaka för honom. Julia som stod brevid Erion och Sandra såg att de var lite förvirade. "Essis var drake, Zee anser henne fortfarande ha högre status än honom, medan Lord Tiram anser att Zee, som är halvdrake, född så, är av högre status." Hon skrattade. "Det blir lite förvirrande ibland."
Erion stirrade på Zee. "Hur blir man född halvdrake?" Julia skrattade. "Hans mor var drakmästare, hon hade alltså drakblod i sina ådror, hans far var demon. Hans fars släkt dödade hans far när de fick reda på om det hela, och jagade hans mor så att hon dog av utmattning när hon födde honom. Han är drakmästare själv, han har alltså en drake som partner så att säga, det gör att alvdelen i honom är helt död och han är halv demon och halvdrake." Julia vände sig mot Damion. "Damion! Sluta gräla med Lord Ivan." Damion vände sig mot Julia och Ivan backade undan och gick mot en av korridorerna. Julia var irriterad. "Varför ska du jämt hålla på? Vad var det nu?" Damion tjurade. "Han påstår att jag inte är redo att bli en mörk krigare på tio år ännu, jag försökte få honom att tala om för mig varför, hur han kunde." Sandra och Erion gick undan, Sandra tvekade. "Förlåt." Hon vände sig och halvsprang mot korridoren Ivan gått mot, Erion såg oroligt efter henne men blev snabbt indragen i grälet mellan Damion och Julia.
"Lord Ivan! Vänta!" Ivan stannade och vände sig om så snabbt att Sandra tappade andan, han sa inget, bara såg på henne. Hon pustade ut och tvekade. "Varför vill du inte tala om för honom?" Ivan såg på henne. "Jag har talat om för honom, han är inte redo, han skulle inte överleva det, det är han som inte förstår." Sandra såg ner. "Jag förstår. Du vet ju hur det är, inte sant?" Ivans röst vara monoton. "Ja." Sandra såg upp. "Varför är du så?" Ivan såg henne i ögonen, hon tvekade. "Som du är? Dödssökare?" Ivan fortsatte att se henne i ögonen, hans röst vara monoton och han pratade precis så snabbt att hon hann med men inte hann avbryta. "När jag var elva år dog min far, inte för att jag ens minns honom, när jag var tolv år blev jag en mörk krigare. Min mor gillade barn, hon ville att vi skulle sluta åldras, hon tvingade oss till saker du inte har någon aning om. Jag hade inte tänkt en tanke för mig själv förrän jag var 17 och hon plötsligt dog, min bror, Cyan, kunde inte ens. Han hade inte åldrats sedan han var 8 och varken åt eller sov utan tillsägelse, han kunde inte. Hon hade lyckats med honom, lyckats skapa det hon ville ha. Själv vaknade jag upp när jag var 17, härskare över ett rike i full strid, och flydde." Hon kunde känna att han fortfarnade såg på henne fast hon såg ned, hon önskade att hon aldrig frågat för hon kunde ana smärtan trots hans monotona tonfall. "Jag kom tillbaka, men jag har aldrig slutat fly. Jag kommer heller aldrig att dö." Hans röst när han sa det sista var bitter. "Några mera frågor?" När hon inte svarade vände han sig och fortsatte, hon tittade upp och såg efter honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gossipgirl - 9 mar 08 - 23:05- Betyg:  | hur bra som helts :D
en av de bättre delarna |
|
|
|
