Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En dag som andra

När solens strålar sakta börjar leta sig upp över horisonten i öster vet man att en ny dag har grytt och att den har kommit för att stanna fram till kvällen. Ingen vet exakt vad som väntar just den här dagen för just dem, det är något som återstår att se. Också idag är precis som alla andra dagar en sådan dag. På himlen i norr kan man skönja stora mörka moln, där regnar det.

Så befriande! Inte allt levande förstår mig men det finns ändå de som gör det. Jag älskar regnet! Tänk efter bara, hur skulle det egentligen se ut om inte regnet fanns? Frågan är löjlig, det vet jag, tänker vi bara efter så förstår vi ju alla… Jag känner mig betydelsefull idag, ja dagen har börjat bra för min del. Jag ler, vad skulle jag annars göra? Vilka ”storverk” får jag uträtta idag?
Aj! Jag slår mig alltid på något… Det är så typiskt mig! Varför träffar just jag aldrig något mjukt? Fast jag antar att jag skulle bli alltför förvånad om det skulle hända, och så farligt var det ju ändå inte. Och jag hör ju ingen annan klaga.
Så är man alltså ute på gatorna igen, det mesta känns som vanligt. Jag följer bara med strömmen. Det är så svårt att göra något annat… Men tänker jag efter så har jag nog inte något emot det. Det är rätt skönt att slippa bestämma allt själv. Trafiken är redan igång ordentligt här i staden. Alla ska ju till jobbet. Akta! Trafikdårar… Jag kan lova att ingen håller hastighetsbegränsningarna här. Den där Saaben körde ju nästan på mig! Det är inte så långt nu, det vet jag ju.
Ja, nu ser det ut som om jag är framme snart, suck! In i den där mörka avgrunden… Det är så åtminstone jag ser det. Jag tycker bättre om vägen dit och bort därifrån. Idag var den vägen lite för stressig. Det regnar nästan lite för hårt idag. Förstår knappt att jag frivilligt tar mig till ett ställe som jag inte ens trivs på… Fast som sagt var, jag gör som alla andra och följer med strömmen, det är tydligen så här det ska vara …

Nedfärden ger som vanligt en hisnande känsla, är det bara jag som störs av det? Glider ut mellan två stolpar, det liknar faktiskt det och sluter mig till de andra. Jag tycker inte om den där turen men jag försöker se oberörd ut. Jag är väl ingen vekling heller!
Skymtar något bekant genom massan. Någon jag kände för länge sedan. Ett igenkännande leende men jag kan inte stanna, inte just nu. Men nu är jag på bättre humör! Tänker tillbaka på vad som hände då. Vi sågs senast på en bar i sydligare breddgrader, vi hade faktiskt riktigt roligt då! Egentligen borde jag försöka ordna så att man kunde ta sig någon annanstans igen, bort ifrån kylan och tristessen här, det var faktiskt ganska länge sedan nu.
Nej, inte dagdrömma! Lite koncentration skadar inte även om det som finns att koncentrera sig på inte är särskilt inspirerande. Till och med väggarna är rent ut sagt gräsliga på det här stället. Renare kunde det ju också ha varit… Men vadå, det verkar åtminstone som att jag ska få komma härifrån redan nu, inte en sekund för tidigt!
Ah, frisk luft och trevlig omgivning. Sällskapet är inte så dumt det heller. Skulle nästan kunna tänka mig att stanna här men…jag har annat som väntar så det får väl bli någon annan gång. Jag har tänkt på det där och jag har kommit fram till att jag har en tendens att skjuta upp saker och ting. Men det har jag egentligen inte tid att fundera över nu, det får jag ta itu med senare..
Äntligen! Jag behövde verkligen en grundlig rengöring efter den här dagen, skönt! Ska bara vila en liten stund nu, också det tycker jag att jag förtjänar och så får vi väl se vad jag ska göra sen…
En fest! Det är dit jag är på väg nu, verkar det som…inte så dumt…det var ganska länge sedan. Jag är helt klart på rätt humör ikväll! Det är trångt och rätt högljutt men vi är ju framme snart. Har man tur kanske man träffar någon gammal bekant eller ännu mer tur någon ny… Bara allt går bra. Hoppas att inget blir fel.
Typiskt, så här blir det nästan jämt för mig på de fester jag hamnar på. Glömmer det ändå alltid mellan gångerna. Det är så kallt här! trots att vi trängs. Jag hamnar i ett kallt litet utrymme tillsammans med några andra, inget gör vi heller... Trots att jag inte är ensam, känns det som att jag vore det. Alla här är så stela… Finns det ingen som kan göra något för att lätta upp stämningen?

Bönhörd. Även om iskylan fortfarande är kvar så händer det åtminstone något runt omkring mig nu. Betraktar alla i rummet men varför känns det som att ingen märker att jag är här? Eller det där var fel, det är det visst några som gör, men deras åsikt är jag inte så intresserad av just nu, de inte av mig heller tydligen… Människorna i rummet skrattar, det känns nästan som att de skrattar åt mig… Vad gör jag för fel!
Ibland släpar sig verkligen tiden fram… Och inte kan jag bara försvinna härifrån.
Inte något annat heller riktigt känns det som, jag är fast. Får väl vänta och hoppas på det bästa.

Va! Jag måste se fel… Någon är på väg hit! Leende dessutom. Ja, det är någon som helt klart är glad att se mig här. Måste säga att jag är glad att se denna någon också. Vad ett litet leende kan betyda mycket, det måste jag komma ihåg! Ja, vissa förstår faktiskt att uppskatta mig för vad jag är. Jag behövs och jag är betydelsefull! Även om jag inte uträttat några ”storverk”. Inte just idag i alla fall…så kan människor förstå att jag har ett värde! Det här är ju en riktigt bra kväll ändå! Något annat har jag väl egentligen inte tyckt heller…
Så är man omsluten av glada vänner, stora som små! Vad det är härligt! Det är nog det här som får mig att glömma hur fel det oftast brukar börja. Varför måste det sluta redan? Det är alltid så… När det är som bäst måste det ta slut…Då måste man gå och så hamnar man i något mörkt utrymme igen, det är ju förstås sent och folk behöver väl sova antar jag… Men det kommer väl fler gånger, sen…Det hoppas jag.

Solen har gått ner i väster och nu vilar området i nattens mörker som lyses upp av ett silversken från himlavalvet. Det var länge sedan det slutade regna. Luften är frisk och levande efter regnet. För det behövs ju, regnet, vattnet…
Så är ännu en dag över i en vattendroppes liv. Kanske är det så att om de hade känslor skulle väl deras liv inte skilja sig så mycket från många människors. De skulle bara leva mycket längre och se så mycket mer…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
mig_b
17 feb 06 - 06:36
(Har blivit läst 109 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord