En ängels vingar
Jag minns allt som igår även fast det ändå var 5år sedan. Jag gråter varje dag ännu.
Det är tomhet inom mig. Tomheten som alltid kommer att finnas kvar.
Moa var den tjejen som nästan alla skulle vilja vara. Hon var vacker. Vacker som en ros, en ros som blev vackrare och vackrare för varje dag som gick. Hon var begåvad, snäll och omtänksam. Hade många fina vänner. Hon var duktig i skolan och hade mycket bra betyg.
Hon hade blont lockigt hår och vackra klarblåa ögon. Hennes leende var som förtrollat.
Jag blev glad när jag såg henne le. Hennes glädje kunde nästan smitta av sig på vem som helst. Hon såg hon ut som en ängel. Ja en ängel måste hon nog ha varit, en ängel som flugit ned från himmelen och till jorden. Dock bara för ett litet tag.
Vi var jätte bra vänner. Vi gjorde allt tillsammans. Vi var som systrar. Det är äkta kärlek mellan oss. Jag älskar henne så otroligt mycket att det inte ens går att beskriva.
Jag trodde att jag kände hennes så väl. Jag trodde att jag visste allt om henne och att vi kunde berätta allt för varandra. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Att jag bara kände hennes yttre sida. Jag kunde inte se igenom henne. Jag kunde inte se vad som pågick inuti henne.
Jag kunde inte ens föreställa mig att hon mådde så fruktansvärt dåligt. Jag visste inte att hennes skratt och hennes vackra leende inte var äkta. Att de var gjorda av den renaste falskhet. Jag såg aldrig alla dessa djupa sår som hon hade på handlederna. Såren som hon så oskyldigt och diskret gömde under tröjärmarna. Jag såg inte hennes osynliga tårar.
Såg aldrig när hennes vackra klarblåa ögon sakta började dö ut. Jag såg aldrig vingarna som började växa ut. Jag visste inte ens att hon var sjuk i anorexi. Jo jag visste att hon började bli smalare och smalare. Jag visste att hon knappt åt någonting längre, men inte att hon svälte sig själv och att det skulle gå så långt till anorexi. Om jag bara visste hur hon mådde. Varför såg jag aldrig henne? Jag var ju hennes bästa vän. Riktiga vänner ska se de osynliga tårarna och smärtan. Varför sa hon ingenting? Hon måste ju ha känt sig så ensam när inte ens hennes bästa vän kunde se igenom henne. Om jag bara visste. Då skulle jag ha gjort vad som helst för henne, vad som helst!
I slutet av 9an hade inte Moa varit i skolan på flera veckor. Hon ringde inte till mig som hon brukade göra. Hon svarade inte ens när jag ringde. Det var till ingen som öppnade när jag ringde på dörren hemma hos henne. Jag var så orolig. Hon hade aldrig gjort så här mot mig någon gång förut. Jag kände på mig att något var fel. Att något var fruktansvärt fel. Jag drömde mardrömmar på nätterna och kunde inte sova. Jag har aldrig varit så orolig.
En dag ringde hon. Jag blev så glad av att höra hennes röst igen och jag började gråta.
Hon grät också. Jag frågade vad som hänt och varför hon inte hört av sig. Då blev det tyst i luren. Efter vad som kändes som en evighet började hon berätta. Hon berättade med en mild ton. ”Jag är sjuk, det är allvarligt. Jag har anorexi”. Jag kunde knappt tro mina öron, tårar bara sprutade ut och jag nästan skrek i luren. ”Moa du kan inte fatta hur orolig jag blir. Det är oskrivbart. Hur allvarligt är det?” Moa blev tyst. ”Det är svårt att säga, jag har varit sjuk länge.”
Efter telefonsamtalet så skrek jag, hysteriskt och jag hyperventilerade i timmar. Det var efter telefonsamtalet jag började förstå. Förstå att hon faktiskt varit sjuk länge och hon hade inte varit sig lik. Det var helt ofattbart och det kändes som om hela världen höll på att gå under. Min kärlek är ju så himla stark till Moa.
Redan dagen efter så var jag och besökte Moa på sjukhuset. Jag hatar sjukhus. Det är något med lukten, stämningen runt alla människor och det har dött så många på där. Nu så låg Moa på ett sjukhus och allvarligt sjuk i anorexi. När jag såg henne ligga där så liten och klen i sjukhusängen så sprutade bara tårarna ut. Jag lade hennes klena och beniga hand i min. ”Jag älskar dig” sa jag. Hon kollade mig rakt i ögonen. Ögonen som talade om för mig hur mycket hon led. ”Vad kan jag göra för dig? Jag vill ju inte se dig ligga så här” sa jag ledset. Hon svarade inte utan hon nickade på skakade bara på huvudet.
Varje dag utan Moa i skolan var som en plåga. Alla var ledsna och dem lika som mig.
Ingen hade sett vad hon dolde under ytan. Hon som alltid var så glad.
Varje dag besökte jag henne på sjukhuset. Hon såg svagare och svagare ut för varje dag som gick. För henne var varje dag en kamp för att överleva.
Jag sa att hon är stark och att jag tror på henne. Att i sommar då kommer vi att bada och hoppa ifrån dyk berget. Då kavlade hon upp sina tröjärmar och visade sina ärr. Ärren var äckliga och oändligt många. Jag var tyst och hon var tyst. Vi visste inte vad vi skulle säga.
Moa fick flytta hem efter ungefär två års tid på sjukhus och behandlingshem. Hon hade lyckats gå upp några kilo i vikt och de sa att hon var frisk. Hon var stark och jag trodde på henne. Hennes hjärta var mitt och hennes smärta var min smärta. Hon började plugga upp sina betyg hemma. Hon var inte tillräckligt frisk för att vara ute ibland folk ännu. Jag var med henne varje dag och jag kunde sakta se en förändring. Hon var glad och frisk igen. Hon hade klarat av kampen att överleva trodde jag.
Moas dikt
I mina ögon är jag misslyckad
I min spegelbild är jag ful
I en värld av perfektionism är jag fel
Det är inte en sådan dag jag tänkt vakna till
Det är inte en sådan värld jag vill leva i
Det är en sådan värld som vill ge mig vingar och fly
Det hade börjat växa ut ett par vackra och sköra vingar på henne. De var med dessa vingar hon flög upp till himmelen igen. Himmelen som en gång var hennes hem och som nu är det igen.
Jag glömmer aldrig den dagen. Jag glömmer aldrig det telefonsamtalet jag fick en tidig morgon i december. Den dagen förändrade mitt liv så otroligt mycket. Att höra att Moa inte finns mer. Att hon är död. Hon hade tagit en hel burk med sömntabletter. Hon var inte så stark som jag trodde att hon var. Hon orkade inte mer. Den dagen så gick världen under för mig. Jag levde i ett enda mörker i flera år. Det var något som växte i mitt bröst och det var som om någon skar med knivar ett stort hål i mitt hjärta. Det hålet kommer aldrig någon att kunna ersätta. Jag kommer alltid att älska Moa som min egen syster.
Hon finns i himmelen nu. Hon kanske hade hemlängtan?
__________________________________ ________
Annicka Falkenstedt
Freinet skolan mimer
1. Vändpunkt Np-06
Denna novell skrev jag på två timmar när jag hade nationella prov i svenska! Temat var "under ytan" + att jag skulle skriva en vändpunkt
Kanske inte den bästa novell som jag har skrivit men den är värd att läggas ut här.
Kommentera den gärna, jag blir oerhört glad för alla kommentarer så som negativa eller positiva!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
TrasigFlikka - 5 aug 07 - 20:10- Betyg:  |
Den bästa novellen jag läst på länge, länge.
Du målade verkligen upp en bild med dina ord och
det fick mig att rysa. Underbart! |
| Knipetimagen - 16 jun 07 - 23:30- Betyg: |
| MVG TILL DIG HELT OTROLIG BÖRJA FAAAN BÖLA! |
| NeelyNelly - 8 feb 07 - 02:22- Betyg: |
| jättebraaaaa!!!Bra att du fick MVG,vad skulle du annars ha fått?Kanske HJU...(Helt Jävla Underbar...;P)En klar femma!!! |
| Ankhan - 8 jun 06 - 15:39 |
Ett stort tack till alla som kommenterar den här novellen. Det värmer jätte mycket!
Oooh jag är så glad att jag får MVG i svenska :)
TrashBarbieDoll - Den här novellen är inte självbiografisk! |
| Katjaa - 7 jun 06 - 20:40- Betyg: |
Guu vad fint skrivet..
Du är skit duktig på att skriva! |
| TrashBarbieDoll - 7 jun 06 - 20:39 |
Otroligt bra, började fan gråta, förstår att du fick MVG.
Hoppas allt ordnar upp sig, vet hur hämskt det är att förlora en vän.
Ta hand om dig. |
| Ankhan - 7 jun 06 - 19:49 |
| Fick idag reda på att jag fick MVG på denna novell! |
| ArneOOO - 7 mar 06 - 20:00- Betyg: |
| Mycket bra :) |
| cut_e - 5 mar 06 - 10:08- Betyg: |
Börjar nästan gråta.. Hemsk va den,
Men Riktigt bra skriven. Fortsätt skriva så :) |
| Hannah7 - 5 mar 06 - 08:45- Betyg: |
jag hoppas verkligen att du fick MVG för de här!!
man blir helt mållös,man finner fan nästan inga ord!!
otroligt bra:) |
| maalin_ - 5 mar 06 - 07:43- Betyg: |
herregud vad duktig du är !!
asså den var så verklig men så sorglig
fortsätt skriva :) |
| Tessaless - 2 mar 06 - 03:43- Betyg: |
Oj oj oj, jag blir mållös.
Vet inte vad jag ska säga,
älskar den,
så känslosam, och så djup.
KANON! |
| Nikita - 28 feb 06 - 00:12- Betyg: |
| Så otroligt bra |
| tro - 27 feb 06 - 11:31 |
| Väldigt vacker |
| malinjohansson - 26 feb 06 - 05:32- Betyg: |
asbra. jag blev tårögd när jag läste den.
när jag skrev nationella proven skrev jag om livsviktigt.
vad inte i närheten så bra som denna. denna var helt underbar (L) |
| Between - 20 feb 06 - 04:51- Betyg: |
| Jätte fin! |
| Turk - 19 feb 06 - 06:13- Betyg: |
| Den här var bra! =) |
| linneeaa_89 - 19 feb 06 - 00:08- Betyg: |
| den var jätte bra tycker jag :) |
| ronjah - 18 feb 06 - 09:34- Betyg: |
| sorglig som jag vet inte vad. men otroligt bra skrivet iaf |
| Nattis_ - 17 feb 06 - 02:17- Betyg: |
| Den kändes :/ fick tårar i ögonen.. |
| Ankhan - 16 feb 06 - 05:53 |
| Nej jag vet ännu inte vad jag fått för betyg..:( men de kommer |
| Forever_you - 16 feb 06 - 03:36- Betyg: |
| Helt underbar, men ändå så hemsk :( |
| Sandra91 - 16 feb 06 - 03:23 |
Såå underbart skrivet,
Sorgligt så man drogs med.
Tyvärr är det ofta såhär, men ser bara det yttre.
Lova att säga till om det är något ja kan göra okej ?
Fiiiiiiiiiint
Kram <3 |
| Cilises - 16 feb 06 - 00:54 |
| Skit braaaaaaaaaaaaa!! |
| hejjaghetersanna - 15 feb 06 - 21:36 |
| grymt bra novell. vet du vad du fick för betyg på den? |
