[TH-FF] Out of view - 8 |
Ey, ett mirakel har skett - här kommer en del till, som jag har lyckats skriva ALLDELES SJÄLV (naaaw, så duktigt av mig, eh? xD)!!
Och JA, jag vet att jag skriver mycket ur Bills synvinkel, men det är helt enkelt för att Bill är min favorit, och för att det faktiskt handlar mest om honom i den här ficen. Dessutom, så har jag faktiskt gjort upp ett "schema", eheh *stolt* xD
Schemat lyder: "Bill, Bill, Tom, Bill, Bill, Tom osv. osv.", vilket betyder att jag skriver två kapitel ur Bills vinkel, sedan ett ur Toms osv. Om ni fattar? x)
Och ah, sist men inte minst: LÄS + KOMMENTERA, viktigt,viktigt,viktigt!! <333 :D
____________________________________
8. – Bill
”Alltså, Tomi, hur gammal är du egentligen?” suckar jag och himlar med ögonen åt hans senaste, minst sagt kassa skämt. ”Tio minuter ÄLDRE än dig, käre LILLEbror, HA!” flinar Tom till svar, och ser äckligt nöjd ut över sig själv och sin egen kvickhet.
Vi har precis varit på sound check, och befinner oss nu i logen i väntan på att konserten ska börja, vilket är om ungefär en och en halv timme.
”Men hörni, jag undrar om det inte är tvärtom? Jag menar, sjuksköterskorna lyckades säkert blanda ihop er och/eller era papper när ni föddes, så egentligen är Bill äldst”, det är Georg som lägger sig i diskussionen, med något som skulle kunna vara ett retsamt grin i mungiporna. ”Glöm det!” protesterar Tom högljutt, med ett närmast förfärat ansiktsuttryck, som om något sådant vore minst lika hemskt som om det precis visat sig att han, Tom Kaulitz, lider av cancer och har högst några timmar på sig att leva. Och när vi ändå har det exemplet uppe, så kan jag ju säga att han verkar fast besluten att använda dessa ynka levnadstimmar till att övertyga alla som vill och inte vill höra på, om hur otroligt överbäst han faktiskt är.
Du förstår säkert att några sådana timmar kan bli NÅGOT långa om man tvingas utstå Toms ”charm”, så jag reser mig upp ur den mörkgröna soffan, mumlar något om att jag måste göra mig i ordning, och smiter sedan iväg in på toaletten. Där plockar jag fram sminkgrejer, och står sedan en stund med dem i handen medan jag trött glor på min egen, minst lika trötta spegelbild. Sedan suckar jag, och börjar bättra på sminkningen, även om jag nog kan erkänna att jag gör det med monstruöst monotona rörelser. Men klaga inte, det blir ju i alla fall gjort.
Det måste vara första gången i Tokio Hotel’s historia som Bill Kaulitz inte ger allt på scen. Jag vet inte om fansen inte märker något, eller om de bara inte bryr sig tillräckligt mycket om det för att det ska påverka deras beundran för oss, men jag lyckas faktiskt sjunga samma stycke två gånger efter varandra i ”Durch den Monsun”, och den låten måste vi helt ärligt ha spelat över tusen gånger vid det här laget. Och även om jag verkligen försöker skutta omkring som vanligt på scenen, så gör jag nog det mest för att ha bättre koll på eventuella, misstänkt svartklädda typer i publiken.
Det är patetiskt, jag vet. Eller rättare sagt, så är JAG patetiskt. Vad förväntar jag mig egentligen? Att alla hundratals svartklädda fans i publiken är i komplott, och planerar att storma scenen och attackera mig precis i refrängen till ”Ich Bin Nich’ Ich”? Självklart händer inte något sådant. Men får det min dumma hjärna att släppa alla förföljelsetankar? Nej minsann! Hel…., vad störande!
Inbillning eller sanning? Jag vet inte. Som du säkert märker så verkar jag inte veta särskilt mycket längre. Men om det nu är sanning den här gången, så vore det isåfall inte så konstigt, att ansiktena jag kan urskilja i publiken ser en aning konstigt på mig under slutapplåderna. Jag kan inte klandra dem, skulle förmodligen ha glott konstigt på mig själv om jag bara hade kunnat.
Men som tur är, är de flesta av Tokio Hotel’s fans trogna, och vi får hoppas att de bara ser detta som ett skönhetsfel, som ännu en anledning att älska oss.
Och på tal om ingenting speciellt, så måste det vara något allvarligt fel på mig, har jag precis kommit fram till. För även om jag gav så lite som bara var möjligt, utan att göra bort mig totalt under konserten, så känner jag mig totalt jäkla slut när vi lämnar scenen.
Det är en halvtimme senare, och nu när jag berättar om det så här, så låter Tokio Hotel’s liv faktiskt väldigt enformigt, vilket jag håller med om att det kan vara. Visst, för det mesta är det kul, men mellan allt som händer, så ligger en massa timmar av tid som vi slösar bort med att vänta och resa mellan olika ställen. Så, nu är det alltså bara att trava ut i kvällsmörkret och hoppa in i bilen igen, för att återvända till hotellet.
Jag kan känna de konstiga blickarna de andra ger mig i smyg, men som tur är så säger de inget om mitt underliga uppförande, vilket jag är otroligt tacksam för. För, vad skulle jag svara om de frågade? Alltid samma problem med att vara kändis, men inte bara inför media, utan också i privatlivet är det en otroligt svår balansgång man får utstå. Berätta eller inte, eller bara berätta lite? Halva eller hela sanningen? Eller ingenting alls? Sådana val kan bli ödesdigra.
Och till slut blir man helt förvirrad av allt man själv sagt och inte, och det hela slutar med att alla ändå får reda på allt, vilket känns lika förjäkligt som att förlora ett spel man förväntat sig kunna vinna stort i, eller åtminstone klara sig helskinnad ur.
Men som tur är, är det inte särskilt långt från arenan till hotellet, tar bara ungefär en kvart att åka. Vi sitter tysta under hela färden, glor stint åt varsitt håll och beter oss allmänt konstigt allihop. Jag vet inte om det är mitt konstiga humör som har smittat av sig, eller om de andra helt enkelt inte vågar vara sig själva när inte jag är det, men hela stämningen mellan oss känns tryckt, fel. Jag kan inte påstå att jag gillar när det är så här, eftersom jag faktiskt är den som brukar tjata på de andra att vi måste prata om våra problem, lösa dem tillsammans. Men samtidigt är jag glad att de inte börjar fråga mig en massa obehagliga saker, som jag vet att jag inte kan svara ärligt på. Väldigt motstridigt, jag vet, men just precis så känner jag mig, motstridig. Det är som om tankarna gör uppror, hjärnan flyr och kroppen strejkar på samma gång, katastrofalt.
Äntligen stannar bilen, och för andra gången idag är jag först ute och framme vid hotellets portar.
När jag sedan står och väntar på att hissen ska komma, hinner de andra ifatt mig. ”Varför så bråttom, Billie? Du tänker väl inte slutföra den där toalettnerspolningen som du höll på med när jag kom och räddade dig förut?” säger Tom, men han lyckas nog inte låta som han tänkt säg, och långt ifrån lika retsam som vanligt. Jag bara ruskar stumt på huvudet till svar, har visst tappat talförmågan också. Sedan kommer hissen, och alla fyra kliver in i den, Gustav trycker på den silverfärgade knappen med en trea på.
”Ska vi hitta på någonting? Typ kolla på TV inne hos mig?” undrar Georg, med en försiktig blick på oss andra, som om han är rädd att bli avsnäst. ”Nja, jag tror inte… alltså, ni kan göra det om ni vill, men jag är lite…” mumlar jag och gör en vag gest med ena handen, men Tom avbryter mig. ”Lite bakis, vi vet, Bill! Men för det kan du väl för fasiken anstränga dig lite för dina polare, och inte bete dig som din egen motsats, jävla folkskygg!” ryter han, och precis då öppnas hissdörrarna. Glad över en förevändning att slippa svara, skyndar jag ut i korridoren och bort mot mitt rum. ”Men hallå, Bollibompa (nytt smeknamn?), kom igen nu, va!” hojtar Tom uppfodrande efter mig. Han, Gustav och Georg har stannat utanför rum 304, som måste vara Georgs rum. Jag suckar, kastar en blick på dem över axeln, och slår sedan ner blicken i mattan, för att undvika att se deras pockande blickar. ”Nej, men, alltså… ja, okej då. Men jag ska bara göra en grej först, kommer sen” suckar jag, och genast skiner Tom upp i ett triumferande leende. ”Visste väl att den gamla vanliga, hedliga Bill inte var helt borta” säger han glatt. Ivrigt diskuterande om vilket program som eventuellt skulle kunna vara bäst att kolla på, försvinner sedan han och de andra in i Georgs rum. Själv låser jag upp dörren och kliver in i mitt egna, något svala och mörka rum. Jag trevar mig in, hittar strömbrytaren och i nästa ögonblick badar rummet i ett, inte för starkt och inte för svagt, utan mer behagligt, gult ljus.
Sedan går jag och sätter mig på sängen, plockar i förbifarten upp brevet. Men, vad gick jag hit för? Varför kunde jag inte gå och vara lite normalt social med de andra, som jag alltid gör, och faktiskt brukar VILJA göra? Ja, jag har läst brevet nu, jag vet exakt vad som står i det, ja, och? Jag kan väl inte på fullaste allvar mena att det betyder någonting, att jag tar åt mig av ”skämtet”?
Men ack och ve, kan man ju säga istället för något annat… fulare. Men saken är den, att jag visst, på allra fullaste allvar, menar att jag tar åt mig, att jag bryr mig, och att jag har tänkt lyda.
Okej, det är förmodligen lika idiotiskt som första gången jag lydde det första brevets uppmaning, om inte idiotiskare, men jag måste bara få se… ja, vad? Det är just det, jag vill se exakt VAD allt det här innebär. Jag vill få en skymt av denne mystiske främling, som jag både fruktar och hoppas tänker visa sig den här gången. ”Steinengränd”, idag kl. 22:00.
Jag kastar en blick på klockan, halv tio, vilket betyder att jag borde hinna ta mig till Steinengränd i tid. Och nej, sch! TYST! Jag tänker inte lyssna till några små förmanande, idiotiska klokhetsröster inuti mitt eget huvud! KÄFTEN, JAG LYSSNAR INTE!
Och för att liksom understryka detta, att jag faktiskt har bestämt mig, och faktiskt tänker fullfölja detta, så reser jag mig hastigt upp och går mot dörren. I förbifarten nappar jag åt mig min svarta rock, som jag kränger på mig medan jag går ut ur rummet. Utanför rum 304 stannar jag till, tvekar, men bestämmer mig sedan för att jag trots allt borde hinna ta mig till Steinengränd och tillbaka innan de andra hinner börja undra alltför mycket. För trots allt, så sa jag ju att jag skulle göra en grej innan jag kom, så man kan säga att jag bara sätter planerna i verket.
Nere i receptionen frågar jag receptionisten, den här gången en ung man med slätkammat brunt hår och glasögon med stålgrå bågar, om han vet vart en viss Steinengränd ligger. Han nickar och berättar att den bara ligger ett kvarter bort. Jag tackar, och skyndar iväg. Det här går ju som smort! Och snart får jag förhoppningsvis också veta sanningen, äntligen!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 16 mar 08 - 21:46 | | tackar så mkt :D <3 | johannaa_ - 16 mar 08 - 17:52- Betyg:  | jättejättebra skrivet! en av de bästa th ff's jag läst,
fast jag har förtås inte läste slutet ännu, ja men, den äger!
:D | | Elon_B - 20 feb 08 - 18:00- Betyg: | | assssssbra!! :D<333 Ska fortsätta läsa nu x)<33 | | wtb483 - 20 feb 08 - 14:13 | | jättebra skrivet :) | | FortessOfTears - 30 jan 08 - 17:42 | Jättebra! :D <3
Min sega lilla hjärna har inte så mycket mer att säga idag xD :/ | | LisaHoglund - 29 jan 08 - 17:27- Betyg: | | Jag är helt fast! <333 | | Solstorm - 29 jan 08 - 16:15 | Tack :D
Har som sagt fortfarande "liiite" att göra i skolan, så vi får se när nästa del kommer :/ | | EmelieCarlsson - 29 jan 08 - 15:29- Betyg: | | Skitbra!:D Längtar till nästa del ^^ <3 | | M-424 - 29 jan 08 - 14:31- Betyg: | | Mycket spännand^^, braa skrivet!!! <33 | | Mangasagan - 29 jan 08 - 11:34- Betyg: | | ÅH!! Jättebra<3<3<<33<3333333 MERA!!!!! ÄLSKAR den här novellen<3 |
|
|
|
