[TH-FF] Out of view - 5 |
5. – Bill
Enorma knotiga trädstammar står i majestätiskt givakt på alla sidor om mig. Deras grönskimrande kronor brer ut sig som ett jättelikt, heltäckande tak av blanka blad och vildvuxna grenar. Jag ser mig förbryllat omkring, förstår inte vad jag har här att göra, eller varför, eller ens vart ”här” är.
Ett knakande ljud, som av en gren som bryts, får mig att snabbt vända mig om. Mellan två extra stora, extra knotiga och extra respektingivande träd, står en rakryggad skepnad helt iklädd svart. En vid svart huva är nerdragen över huvudet och döljer hela ansiktet. Det enda som syns av kroppen är två magra, blodlösa klor till händer, som håller i någonting som jag inte ser vad det är. Jag blir inte rädd för uppenbarelsen. Det är nästan som om jag kom hit just för att träffa han/hon/den/det, men samtidigt vet jag fortfarande inte varför.
Men vad är det den håller i? Jag sträcker på halsen för att försöka se, och som om skepnaden förstår vad jag är ute efter, håller den upp föremålet. Det är ett brev; ett rosa brev med hela kuvertet täckt av pyttesmå röda hjärtan, och jag tycker mig nästan kunna känna den rosendoftande parfymen brevet är besprutat med.
Jag får nästan lust att skratta, den hotfulla mörkerskepnaden med ett sådant brev i sina döda händer, ser bara för bisarrt ut. Och nu ser jag att det står ord skrivna på papperet. Så fort min blick faller på de små prydliga, men på det här avståndet oläsliga bokstäverna, så sluter skepnaden handen hårt om brevet, knycklar ihop det till en liten rosa boll, som om den tycker att jag har fått tillräckligt med tid på mig att tyda och memorera skriften. ”Nå, Bill, låt höra nu!”, jag förstår att det måste vara skepnaden som talar, men orden kommer inte inifrån det svarta hålet under dess uppfällda huva, utan verkar snarare eka emot mig från alla håll bland de gigantiska träden. ”Va-vad då? Jag fattar inte…” kraxar jag förvirrat, men avbryts av ett hest skratt. ”Tiden är ute, det är dags. Så, låt höra vad du har fått reda på!”. Jag känner mig helt förvirrad, vad fasiken snackar den här dödenuppenbarelsen om? Vad är det jag ska ha tagit reda på? Och förresten, vad det nu än är, så har jag en stark känsla av att inte ha gjort mitt ”jobb”.
”Jag har inte, jag vet inte… Alltså, jag fattar inte vad du pratar om!” utbrister jag frustrerat och slår ut med armarna i en talande gest. Men detta verkar inte behaga skepnaden, för plötsligt börjar den växa, liksom flyta ut i kanterna som färsk färg på ett vitt papper. ”Odugling! Du har gjort mig besviken, och du vet vad det innebär!” dånar rösten från den fortfarande växande skepnaden. Dess röst är hes, varken feminin eller maskulin, utan någon grotesk blandning, och egentligen låter den inte arg. Men ändå får dess ord en kall rysning av obehag att löpa längs min ryggrad, som om jag omedvetet ändå vet om vad för straff som väntar en oduglig jobbskolkare. ”Nej…!” försöker jag ändå invända, men mina ord drunknar i ett plötsligt, otroligt högt dunkande ljud. Plötsligt försvinner skepnaden, ”poff” bara, går upp i rök – och är borta. Jag blir stående där jag står, på den mossbetäckta marken, om möjligt ännu mer förvirrad än förut. Sedan känner jag ett slag i huvudet, ett till, och ett till. Slagen är egentligen inte hårda, inte tillräckligt för att fälla eller skada mig allvarligt, men ändå tillräckligt för att göra ordentligt, outhärdligt ont. Jag snurrar hastigt runt, ser att det är min kära skepnadskompis som står och bankar mig metodiskt med en jättelik hammare i huvudet. ”Nej, sluta! Hallå, jag har inte gjort något fel! SLUTA!” tjuter jag, men han bara skrattar hest, dånande, och fortsätter sitt ihärdiga bankande. Mina armar verkar ha låst sig vid mina sidor, vilket resulterar i att jag inte kan göra någonting för att hindra den plågsamma behandlingen mitt stackars huvud får utstå. ”Nej, aj, sluta!” kvider jag, förgäves.
”Nej, aj, sluta!” mumlar jag, om och om igen, medan jag rullar fram och tillbaka i sängen och håller händerna hårt pressade mot huvudet. Det tar en ganska lång stund innan jag lyckas lugna mig, bli stilla i den totalt upprivna sängen, och inse att jag faktiskt inte befinner mig i någon fantasyskog och blir misshandlad av döden i svart klädnad. Och med den sköna insikten, tar jag bort händerna från huvudet och slår upp ögonen. ”Ååååh” stönar jag, för det plötsliga ljuset som slår emot mina ovana ögon får det att dunka till rejält i huvudet, som nu när jag tänker efter faktiskt kännas som om drömmen var sann.
Och det ihärdiga bankandet, ja, det har inte heller slutat. Jag sätter mig långsamt, och med otrolig möda upp i sängen, försöker komma på vad det är som försiggår egentligen.
”Bill, om du inte öppnar dörren inom en halv minut, så hämtar jag Saki att sparka in den!” hörs en välbekant, något halvkvävd röst utanför hotellrummets stängda dörr. Jag slår mig för pannan då min borttappade, eller snarare bakfulla, hjärna hinner ifatt mig – det är förstås någon som står och bankar på dörren och vill in, och dessutom verkar ha hållit på med den sysselsättningen ett bra tag.
”JA, jag kommer!” ropar jag plågat, och genast upphör bultandet. Jag svänger benen över sängkanten, märker först nu att jag är fullt påklädd, och verkar ha varit det hela natten. ”Hallå, Bill!?” hörs den otåliga rösten där ute igen. Jag åstadkommer någonting mellan en djup suck och ett trött stön, och stapplar sedan upp från sängen, tar stöd mot väggar och möbler på vägen fram till dörren. Fumligt låser jag upp, och blir sedan tvungen att hoppa åt sidan då dörren slängs upp, och Gustav stormar in. Även han är fullt påklädd, fast några tusen gånger prydligare en min utstyrsel då, och ser dessutom sådär äckligt Gustav Schäfer-pigg ut.
Han stannar upp och ser på mig, och hans ögon vidgas till en chockad och rätt förvirrad min. ”Vad har du varit med om inatt – andra världskriget eller?” utbrister han, sträcker upp en hand och kliar sig förbryllat i nacken, och ser ut ungefär som om han anser sig ha gått miste om en syn värd att se. ”Nej, inte precis” muttrar jag medan jag stapplar tillbaka och sjunker ner på kanten till dubbelsängen, som står och gör sitt bästa att se rörig ut, vilket den lyckas ganska bra med.
Jag suckar, sätter armbågarna mot knäna och lutar huvudet i händerna, gnider mig i tinningarna för att försöka få bort något av huvudvärken som mal där inne. Gustav kastar en snabb blick på mig, och går sedan och sätter sig i en av de två mörkblå fåtöljerna som står mittemot sängens fotända. ”Men ärligt, Bill. Du ser ju ut som, som om… ja, helt …” börjat han, men verkar sedan ha stora problem med att fortsätta meningen, så jag suckar igen och avslutar den åt honom: ”Jag ser antagligen bara normalt bakis ut, Gusti”. Gustav gör en konstig min, som för att säga att det minsann inte är särskilt normalt att se Bill Kaulitz bakfull. ”Äsch, säg ingenting. Jag orkar inte höra hur din röst skär sönder mitt huvud just nu” stönar jag då han öppnar munnen. Jag trycker händerna hårdare mot tinningarna, kniper ihop ögonen hårt om smärtan i huvudet. ”Så du menar att det är något fel på min röst, eller?” muttrar Gustav och höjer på ögonbrynen. ”Nej, jag menar bara att jag har för jäkla ont i skallen för att stå ut med någonting överhuvudtaget!” morrar jag och blänger på honom, arg över att han inte bara kan samarbeta.
Den här gången är det Gustavs tur att sucka, och han ger mig en blick som jag tolkar som bedrövad, vilket jag får anledningen till då han återigen öppnar munnen. ”Ledsen över att behöva… störa din baksmälla, men vi har en intervju om…” han kastar en blick på armbandsuret han har runt sin vänstra handled, och fortsätter sedan: ”Om exakt en timme och fyra minuter”. ”ÅH NEEEEEJ!” stönar jag förtvivlat, och börjar plågat vagga fram och tillbaka vid tanken på att behöva bli utsatt för ännu en tortyr till intervju, i mitt nuvarande, minst sagt urusla tillstånd. ”Ja, tänkte bara att du skulle få veta det. Vi ses där nere sen då”, Gustav reser sig upp och lämnar hastigt rummet, som om han blir nervös av att vistas i samma rum som mig längre än absolut nödvändigt för tillfället.
Det tar ett tag innan jag överhuvudtaget lyckas förmå, eller snarare hindra, mig själv från att bara lägga mig ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort sisådär tio år av mitt liv. Men efter ungefär sju minuter, skulle jag tro, har jag tagit mig samman så pass att jag kan resa mig upp och stappla in i badrummet. Jag får klumpigt fram min necessär ur badrumsskåpet, rotar runt lite och hittar tillslut det jag letar efter. Jag tar en plastmugg, fyller den med kallt vatten från kranen, och sköljer sedan ner två huvudvärkstabletter. Sedan drar jag mödosamt av mig de sovskrynkliga kläderna och kliver in i duschen.
Inte för att jag vet om jag tycker det är till särskilt stor tröst, men huvudvärkstabletterna och den varma duschen hjälper nog en aning i alla fall. Så, jag kliver ur duschen, lyckas dra på mig några rena, respektabla kläder, och ställer mig sedan pliktskyldigt framför badrumsspegeln. En blek, rödögd Bill med mörka ringar under ögonen glor stirrigt tillbaka på mig från det putsade spegelglaset. Med en suck, tar jag fram sminkgrejerna och börjar göra mitt bästa för att snygga till mig. Och jag känner mig otroligt stolt över att till och med lyckas fixa till min otroligt tids- och energikrävande igelkottsfrisyr. Eller nej, förresten, stolt känner jag mig nog inte ändå. Det känns faktiskt mest av allt gruvsamt och skitjobbigt att behöva utstå den oändliga dagen som ligger framför mig, tornar upp sig som en hotande blygrå, oöverstiglig massa. På tal om blygrå förresten, exakt så ser den dystert regntunga himlen ut då jag kommer ner och går ut genom hotellets portar en kvart senare.
Jag suckar, kör ner händerna i fickorna och stirrar ut i ingenting. Vagt kan jag höra Tom, Georg och Gustavs röster bredvid mig, men själv deltar jag inte i dagens planeringar.
”Bill, ditt zombierade gengångarlik, vi ska åka nu!” hojtar Tom rätt i örat på mig, och ger mig en knuff i riktning mot den svarta bilen med tonade rutor som precis kört upp framför oss. Jag himlar med ögonen, men har inte energi eller lust nog att orka kommentera hans val av beskrivning av mitt nuvarande tillstånd.
Jag kravlar in i bilen efter de andra, sätter mig tillrätta på det svarta skinnsätet och spänner mekaniskt fast säkerhetsbältet. Sedan bär det iväg, till ännu en oändligt mördande tråkig, och till och med ovanligt outhärdlig, intervju.
Förlåt, jag vet att den här meningen förmodligen har återupprepats alldeles för många gånger vid det här laget, men eftersom det är precis så jag känner, så blir jag helt enkelt tvungen att säga den igen: Jag orkar inte. Och det jag inte orkar den här gången, är alltså att redogöra för den plågsamma timmen i det lilla gröntapetserade rummet, med en ung, blond, storbystad kvinna, som Tom hela tiden kastade oförskämda blickar på, som ställde frågor i stil med ”Är ni fortfarande singlar?” och ”Beskriv er absoluta drömtjej, personlighet och utseende”.
Men, en positiv sak finns det faktiskt – och det är att både frågorna och frågeställerskan passade Tom alldeles utmärkt, så han tog med glädje över det mesta av mina repliker. Själv deltog jag långt ifrån lika mycket som jag brukar göra, gissa varför? Jo, just det – jag orkade inte.
Dessutom tycker jag att de andra skötte sig riktigt bra utan min hjälp. Jag tror till och med att Gustav klämde ur sig fler stavelser än jag under den tortyrintervjun, grattis!
Efter intervjun lyckas jag, med en aning uppbackning från de andra, övertala Saki att ringa och avboka fotograferingen som tydligen var planerad att vi skulle ha en timme efter intervjun. Jag vet inte riktigt vad det är som får honom att gå med på det, men en av Toms övertalningsmetoder lät ungefär så här: ”Även om det inte skulle göra mig något, så kan vi ju för fasiken inte utsätta allmänheten för chocken att se vilken kontrast det kan vara mellan två Kaulitz-enäggstvillingar – den otroligt översnygga jag, och ett halvdött, överbakiserat billigt Bill-lik”. Saki hade kastat en blick på mig, och sedan snabbt gått med på att ställa in fotograferingen, vilket jag tycker var både grymt oförskämt och otroligt skönt gjort av honom.
Fast det är klart, även om Tom lyckades övertyga Saki, så krävde hans kommentar om mig naturligtvis en bestraffning. ”Överpakiserat” förresten, finns det ens något som heter så? Skulle inte tro det!
Och när vi återigen kliver ur bilen får jag min chans till hämnd, som jag förstås inte var sen att ta. Jag sträcker nonchalant ut ena benet, precis när Tom kommer gående, med huvudet bortvänt i en intensiv diskussion med Georg. Han är helt oförberedd, och går rakt på mitt väluttänkta krokben, faller pladask, raklång på den hårda asfalten.
”Nämen, ojsan!” utbrister jag med ett försmädligt flin då han svärande reser sig upp, med skrapsår på händer och knän. ”Bill, om du inte redan var halvdöd, så skulle jag halvt slå ihjäl dig! Men eftersom du är halvt död, och jag halvt skulle slå ihjäl dig, och en halv plus en halv blir en hel, vilket betyder att du skulle dö helt och hållet, så gör jag inte det. För trots allt, så är du ju min älskade kära lilla tvillinglillebror. Och dessutom, så respekterar jag dig för den lilla fyllehund du har blivit”, Tom har ställt sig framför mig, och viftar nu med ett pekfinger under min näsa för varje ord han säger. Jag himlar med ögonen, men kan samtidigt inte låta bli att stämma in i hans breda flin. ”Tänka sig då, så generöst av dig, Tomi” muttrar jag sarkastiskt, men han bara skrattar till svar, lägger ena armen brodeligt om mina axlar och föser in mig på pizzabaren, där vi stannat för att äta det som garanterat ligger på första plats på Tokio Hotel’s matsedel, nämligen pizza.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 8 mar 08 - 22:11 | | danke schön(: | johannaa_ - 8 mar 08 - 21:21- Betyg:  | Älskar de sättet du beskriver och skriver på! :D
Jättejättebra! :D | | wtb483 - 19 jan 08 - 20:21 | | haha kan se allt framför mig ! jätte bra :D | | Solstorm - 18 jan 08 - 20:56 | | tack<3 | | LisaHoglund - 18 jan 08 - 17:11- Betyg: | | Jag vet inte vad jag ska säga, så himla bra alltså! <3 | | M-424 - 16 jan 08 - 16:33- Betyg: | | Jättebraa:D <33 | | Solstorm - 14 jan 08 - 12:13 | | danke schön<3 ^^ | | FortessOfTears - 14 jan 08 - 09:44 | Alltså shiet, jag älskar den här ficen! :D
Din underbara människa, nu får du skynda med nästa del ! <333333 | | EmelieCarlsson - 13 jan 08 - 20:57- Betyg: | | Jättebra! :D Längtar till nästa del ;) | | Mangasagan - 13 jan 08 - 15:41- Betyg: | | Hahaha xD Fy vad du äger<3 Skriv meeeeeeer!!!!! Älska<3<3<3<33 | | Solstorm - 13 jan 08 - 15:31 | haha, ttack<3 :D
Det är ju skola imorron igen (SUCK), och jag har lite jag måste göra.. så jag vet inte när jag har tid att skriva nästa kapitel :/ Men, vi får la se hur det blir:)
hursomhelst: DANKE SCHÖN<33 | | HilfMirFliegen - 13 jan 08 - 15:17- Betyg: | | Überbra asså! haha xD mer! |
|
|
|
