Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Never Forget - Kapitel 7

Kapitel 7 – Bill

Vi betalar taxichauffören, hoppar ur bilen och samlar sedan ihop alla våra fyrahundra väskor, eller tja, fem åtminstone.
Jag står stilla en stund, betraktar hur taxin backar, svänger runt och sedan kör iväg längs gatan, bort mellan de stora vita husen. ”Kommer du, eller?”, jag rycks tillbaka till verkligheten av Toms uppfodrande röst. Jag nickar, och följer sedan efter honom in genom den snirkliga vita grinden som sitter i ett prydligt, vitmålat staket som omgärdar huset vi ska bo i de kommande två veckorna. Jag traskar frånvarande efter Tom på grusgången som leder upp mot huset, samtidigt som jag ser mig ganska likgiltigt omkring på omgivningen, som jag antar att man skulle kunna beskriva som vacker… idylliskt perfekt, om du förstår vad jag menar?
Tom klampar målmedvetet upp för de tre trappstegen upp till verandan, och stannar sedan upp mitt i en rörelse. ”Vart sa mamma att hon la nyckeln, nu igen?” frågar han, med ett komiskt förbryllat ansiktsuttryck, som om det stör hans perfektion att han inte har stenkoll på läget. ”Under dörrmattan, Tomi” suckar jag, men kan samtidigt inte låta bli att le. Jag böjer mig ner, lyfter på den ljusblåa dörrmattan och håller triumferande upp nyckeln framför näsan på Tom. ”Tackar”, han rycker åt sig den, sätter den i det blankputsade dörrlåset och öppnar dörren. Sedan kliver han in i hallen, ser ut som om han äger hela stället, då han sparkar av sig skorna och dumpar sina tre väskor, varav en endast innehåller kepsar och kalsonger, som Tom anser är så pass viktiga att de förtjänar en alldeles egen hedersväska, mitt på hallmattan.
”Pax att välja rum först!” tjoar han, och innan jag ens har hunnit stiga över tröskeln, har han skuttat iväg. ”Visst, gärna för mig” mumlar jag, men då har Tom redan, smått haltande men sprudlande glad, försvunnit upp för den breda ljusa trappan till övervåningen. Jag suckar, böjer mig sedan ner och tar av mig skorna, ställer upp dem på skohyllan, och ska precis flytta på Toms väskor, som står exakt mitt i vägen, men hejdar mig. Varför ska jag hålla reda på hans saker, egentligen? Trots allt, så är han ju faktiskt tio minuter äldre än mig, så man tycker ju att han borde kunna ta hand om sina älskade tillhörigheter själv. Alltså, ger jag bara väskorna en sur blick, som om de kan rå för att deras ägare råkar vara något av det slarvigaste som finns. Sedan kliver jag över dem och börjar gå upp för trappan, i ett något långsammare tempo än Tom försvunnit uppför den med.

Det är ett stort och ljust hus, vackert på ett gammeldags sätt. När jag kommer upp på övervåningen befinner jag mig i någon slags hall med vita tapeter och alla möbler mörkt träfärgade. På golvet ligger en tjock mörkröd matta, och från hallen fortsätter en korridor åt vänster, med en rad stängda dörrar på båda sidor, och längst bort i korridoren finns något som jag antar skulle kunna vara en balkongdörr, men det hänger ett mörkrött draperi för, så det är svårt att veta säkert.
Jag svänger till vänster, börjar långsamt gå längs korridoren medan jag tveksamt sneglar på varje dörr jag passerar. Varför så otroligt många dörrar? Man blir ju yr i huvudet och totalt vilse efter bara några minuter i det här jättelika stenåldersslottet, eller något. Men jag menar, man tycker ju att de kunde sätta skyltar ovanför varje dörr, typ ”Badrum”, ”Sovrum nr. 1 – Bills rum”, ”Sovrum nr 2 – Toms rum” osv. Åtminstone borde man kunna märka alla rum som inte används, så att man slipper förvirras i onödan, eller hur?
På tal om Förvirrad, förresten – det kan man lugnt säga att jag är. Förvirrad, tom och oerhört trött, känner jag plötsligt, och naturligtvis blir min kropp tvungen att understryka detta genom att ge ifrån sig en enorm gäspning.
Jag stannar till utanför ett av rummen, där det hörs något konstigt slamrande ljud, ackompanjerat av någon gräslig hip-hopmusik, så det verkar som att Tom åtminstone har hittat sitt favoritrum, och tydligen gjort sig bekvämt hemmastad.
Plötsligt hörs ett brak inifrån rummet, som låter misstänkt likt någon som snubblar över en och annan slarvigt slängd pryl på golvet, följt av en lång radda svordomar. Jag ler lite, och öppnar sedan dörren bredvid, som också visar sig vara ett sovrum. Utan krus bestämmer jag mig för att bosätta mig i rummet, både för att rummet är hemtrevligt, och för att det känns tryggt, välbekant och bra att ha Tom i rummet bredvid, även om det innebär att jag måste stå ut med konsekvenserna, som t.ex. den fruktansvärda hip-hopen.
Rummet är litet och sparsamt möblerat, färgerna går i mörkrött och svart, vilket passar mig alldeles utmärkt. I taket sitter en sådan där lampa som man kan ändra ljusstyrkan på genom att vrida på en knapp, och just nu är den inställd på svagt ljus, vilket får stämningen att kännas mystisk, på något sätt.
Jag går fram och sätter mig på det svartrödrutiga överkastet till den breda sängen som står i rummets högra hörn från dörren sett.
Tröttheten komma över mig igen, och när jag sätter mig och känner hur inbjudande mjuk sängen verkar, så hasar jag längre upp i den och lägger mig ner. Jag känner dåsigt hur min kropp behagligt sjunker ner i den mjuka, fjädrande madrassen, och sluter ögonen.
Men friden varar inte särskilt länge, för plötsligt far dörren upp med en smäll, och gissa vem? Just det – min käre bror Tom Kaulitz, klampar in i rummet. ”Hej svejs, Billieboy!” tjoar han, i ett sådant där outhärdligt piggt tonfall som bara får en att känna sig tio gånger mer tröttare själv. Tom kastar en blick på mig där jag ligger på rygg i sängen, och slänger sig sedan ner i en av de två pösiga fåtöljerna i rummete motsatta hörn.
Jag suckar trött, och stirrar upp i taket, vet ärligt talat inte om jag ska vara tacksam eller sur över att bli störd av den underbaraste, och mest påfrestande bror man kan få tag på.
”Bill, är du medveten om att du har torkat blod över hela halva ansiktet?” säger Tom plötsligt menande.. Jag flyttar blicken till honom och lyckas faktiskt le ett nästan äkta retsamt leende. ”Är du säker på att du inte menar över halva hela mitt ansikte?” frågar jag och ler snett. Tom ser förvirrad ut en stund, men spricker sedan upp i ett brett flin. ”Nej då, över hela halvan av ansiktet, är precis vad jag menar. Men hursomhelst så ser du ut som något taget ur en barnförbjuden skräckfilm” fortsätter han sedan, och förtydligar detta genom att nicka eftertryckligt, så att dreadsen flaxar kring huvudet på honom. ”Och du låter som något taget ur en vuxenförbjuden skräckfilm. Fattar inte hur du kan vara så glad efter det som hänt?” suckar jag, och stirrar intensivt på honom. Tom ser förbryllad ut, som om han själv aldrig skulle komma på tanken att ens försöka tänka över saken. ”Jadu, lillebroren… Chocktillstånd, kanske? För egentligen förstår väl varenda människa att jag är grymt deprimerad och jätteledsen?” flinar han, och jag kan informera dig om att varenda människa också kan se att han är ungefär lika bra på att ljuga som han är på att behålla ett seriöst förhållande med EN tjej.
Jag bara skakar på huvudet, vilket förmodligen kommer att få mitt hår att bli olidligt elektriskt när jag kliver upp ur sängen. ”Nej, men seriöst, Tom. Saki är död!” säger jag sedan och ser allvarligt på honom. Tom suckar djupt och ruskar långsamt på huvudet. ”Jag vet att han är död, Bill. Men ärligt talat – tror du att han blir mer levande av att vi sitter här och lipar sönder för hans skull?”. ”Nej, men…” börjar jag invända, men Tom tystar ner mig med en sträng blick. ”Bill, jag vet, och klart jag också tycker det är hemskt och så, men vi kan faktiskt inte göra någonting åt saken! Dessutom tror jag inte att Saki skulle ha velat att vi skulle må dåligt, särskilt inte då det är första dagen på vår semester idag!” fortsätter han bestämt, medan han ser stadigt in i mina ögon. Jag suckar och vänder tillbaka blicken upp mot taket, säger ingenting, eftersom jag faktiskt inte vet vad jag ska säga.
Av någon anledning, hur dumt det Tom säger än är, så lyckas han alltid få det att låta övertygande, och det är för det mesta grymt svårt att säga emot honom.
”Som sagt – första semesterdagen idag, vilket betyder partyyyy!” utbrister Tom, så häftigt att jag rycker till. Han far upp ur fåtöljen och börjar flaxa omkring i rummet, vilket jag inte förstår hur han lyckas med, eftersom han förmodligen måste känna sig lika stel och mörbultad efter olyckan som jag gör. ”Men kom igen nu, inte deppa, Billie-lillie-brorsan!”, han skuttar fram till sängen, tar tag i mina handleder och drar upp mig. Jag suckar trött (IGEN?), men låter mig motvilligt dras upp på fötter. ”Och inget party utan käk – jag är totalt utsvultet vrålhungrig! Kom, så ringer vi och beställer pizza!” fortsätter Tom sitt ivriga babblande, samtidigt som han drar med mig ut i hallen och ner för trappan till undervåningen. Jag låter mig viljelöst föras med, orkar inte protestera, eftersom det bara skulle leda till att jag förstör Toms goda humör också, vilket jag inte har någon lust att göra.

”In och fixa dukandet du, så ringer jag och beställer” beordrar Tom, och knuffar in mig i köket, medan han själv fortsätter genom hallen, med siktet inställt på den väggfasta telefonen som är placerad på ett litet bord intill dörröppningen till, vad jag tror måste vara vardagsrummet. Själv lunkar jag lydigt in i köket och börjar öppna skåp och lådor i jakt på tallrikar, glas och bestick. När jag öppnar kylskåpet (fråga inte varför, eftersom det inte precis brukar finnas dukarsaker där?), så ser jag spår av att vår kära mamma Simone varit här och förberett vår semester. Det är nämligen fullproppat med all möjlig mat, onyttiga godsaker, Coca Cola och – Redbull!
Efter att ha dukat, sätter jag mig på en köksstol och väntar på att Tom ska komma inskuttande och meddela att han beställt den absolut äckligaste pizza han kunde komma på till mig.
Spänningen är olidlig, och förväntan stor, och … tja, du fattar ironin, va? Bra, för det gör då inte jag.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)
lillolisen - 3 feb 08 - 18:49- Betyg:
önskar att jag hade sånt semesterställe!xD
julia_love - 5 jan 08 - 12:07- Betyg:
håller med Emeliecarlsson!!
Mp3 - 2 jan 08 - 14:55
Jättebra ÄLSKA!! <3<3<3<<3<3
eddra - 2 jan 08 - 12:39- Betyg:
jag håller med hon nedanför!!
EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 17:22- Betyg:
Skitbra! :D Jag tror att du lätt skulle kunna få en bok publicread! :D
Solstorm - 30 dec 07 - 20:43- Betyg:
haah, stort jädra TACK till alla, och öhm.. jaah, min bok? x) Först måste man nog skriva en, och sen få den publicerad, och HUR lätt är det :'O
faast, om jag fick lite hjälp.. så skulle jag ååååh-gärna skriva und ge ut en bok!!! :D

+ DANKE igen, (åh shit.. MÅSTE lära mig tyska xD)
Mangasagan - 30 dec 07 - 20:23- Betyg:
Haha Fy Vad BRAAA!!<3<3<3 Und jag vill också ha din bok när den kommer ut xD
"Spänningen är olidlig, och förväntan stor, och … tja, du fattar ironin, va? Bra, för det gör då inte jag."
Är det bara jag, eller är det dära roligt?? xD Hahahah xD
Vill ha ny del fort!!!<3<3
M-424 - 30 dec 07 - 19:11- Betyg:
Jättebraaa und vill oxå ha din bok när den kommer ut xD <3<3<3 Jag älskar handlingen :) <33
woops - 30 dec 07 - 11:27- Betyg:
Måååh, jag vill ha din bok när den kommer ut x)
Orkar inte ens leta efter något som inte stämmer korrekt, för jag tror inte att det finns.
Tur att det inte var Tom som var tom, då hade jag skrattat xD Och det är så fint att det vore fel att skratta åt :')
Jag är världens mest förvirrade människa för tillfället (idag?), så kan du meddela mig när nästa del kommit ut? Danke in förhand ;)
-blueberry- - 30 dec 07 - 05:01- Betyg:
Haha (: gooddddd :D läs min öxå :D
kram
Sorgsen_varelse_ - 30 dec 07 - 02:53- Betyg:
BRAAA!!
LilaCitron - 30 dec 07 - 02:26- Betyg:
Skit braa :)

Skriven av
Solstorm
30 dec 07 - 01:50
(Har blivit läst 307 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord