Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag dör för dig...

Jag sprang in i huset och kastade mig över telefonen. Det första jag gjorde var att kasta mig över telefonen. Plötsligt mindes jag inte numret. Det numert som var det enda men behövde kunna. Jo, just det, nu kom jag ihåg det. 112.
-Larmcentralen. svarade rösten.
-Ambulans! Fort! flämtade jag fram.
-Lugn, vad har hänt? sade rösten. "Hur fan ska jag kunna vara lugn" for genom mitt huvud. Men jag lade band på mig själv och tog ett djupt andetag.
-Hon kollapsade. Benen vek sig bara. Jag får ingen kontakt. Och det är bara jag här på gården... viskade jag fram.
-Lämnade du henne ensam där hon föll ihop? Har du kollat om hon andas? frågade rösten. Jag berättade att jag hade gjort fösta hjälpen och att hon andades. Rösten sa att jag skulle blöta en trasa och badda henne, och se om hon vaknade, medans ambulansen var på väg.
Jag sprang ut till stallet igen efter att ha uppgett adressen. Ambulansen skulle komma från Falun om cirka trettio minuter hade rösten sagt. Hon låg fortfarande i stallgången och jag sprang in i sadelkammaren och hittade en padd som jag blötte upp. Jag satte mig vid hennes sida och visste inte hur jag skulle lägga henne. Jag stannade utt mitt i alltihop och såg på henne. Hon såg så liten och livlöst ut. Nu kom tårarna.
-Vad skulle jag göra utan dig? Du får inte försvinna.. Jag älskar dig ju så mycket! Om något händer dig så kommer jag inte klara av att leva... Jag satte mig på huk och smekte henne över håret. Jag skulle inte kunna leva utan henne. Min bästa vän. Min vän som funnits där för mig i vått och tort. Vännen jag lovat att dö för. Och det löftet skulle jag hålla. Jag satte bredvid henne tills jag hörde ljudet av sirener långt bort. Jag reste mig snabbt och sprang ner till vägen för att ambulansen skulle hitta grusvägen upp till gården. Ambulansen stannade till för att släppa in mig, men jag började springa och ambulansen körde efter. Jag sprang det fortare än jag trodde var möjligt. Ambulansen stannade utanför stalldörren och två män och en kvinna hoppade ur. Männen sprang in i stallet och kvinnan stannade vid mig.
-Vad hände? sa hon lugnt.
-Vi skulle gå och hämta hästarna i hagen. Hon sa att hon hade ont i magen och att det snurrade i huvudet. Sen vek sig benen bara och hon försvann. Jag fick ingen kontakt. Men hon andades,så jag sprang in och ringde 112.
-Har det här hänt förut? sa kvinnan, Alltså, har hon svimmat av förut?
-Nej, inte vad jag vet. svarade jag.
-Och hur länge har ni kännt varandra? frågade kvinnan. Jag undrade varför hon frågade det. Var det nödvändigt att vet?
-Sen jag var fem eller sex år. svarade jag ialla fall.
-Och nu är du? frågade kvinnan. Va är det här för jävla frågor? tänkte jag.
-Jag är fjorton.. Och hon är sexton. svarade jag. Jag ville veta hur det var med henne.
-Vad heter ni? frågade kvinnan.
-Lina och Lollo. Eller hon hetter Louise. Hur är det med henne? frågade jag snabbt innan kvinnan skulle hinna fråga fler frågor.
-Vi går och ser efter. sa kvinnan lugnt. Dom två männen kom bärande på en bår och snabbt lyfte dom upp henne på båren och hon såg ut som en skadad fågel. Jag sprang fram till båren och gick bredvid henne. Det såg ut som om hon var död. Jag såg panikslaget på männen.
-Det är ingen fara. sa den ena mannen. Dom lyfte in båren i ambulansen och jag hoppade in även om jag inte visste om jag fick det. Jag tog hennes livlösa hand och kände att bilen rörde på sig. Allt började bli lite dimmigt och jag lutade mig mot väggen och långt borta hörde jag männen tala med varandra. Jag ville bara vakna upp ur den här mardrömmen. Men det hände inte. Väl framme vid sjukhuset kom en sjuksköterska fram till mig. Hon sa att jag skulle sätta mig på en stol. Jag satte mig och hon satte sig på huk framför mig och frågade om jag hade numret till hennes föräldrar. Jag gav henne mobilnummret till Lollos mamma och sen sa hon åt mig att vänta medans hon gick och ringde. Jag sjönk in i dimman igen och såg folk passera, men jag brydde mig inte.

-Lina!! Jag rykte till när jag hörde den välbekanta rösten av Lollos mamma Stina, Vad är det som har hänt?
-Jag vet inte. Hon svimmade när vi var i stallet. Jag ringde ambulansen och nu är hon borta. Jag började gråta igen och Stina lade armen runt mig.
-Det blir bra. sa hon bara, Det blir bra..

-Lousie har hjärtfel. Louise har hjärtfel. Louise har hjärtfel. Meningen spelades runt och runt i mitt huvud. Hjärtfel. Det var allvarligt. Hon behövde ett nytt hjärta. Hon får mitt! Var det första jag tänkte. Men, gick det att göra så utan att jag dog? Inte för att jag brydde mig.
-Hon måste opereras snarast. Men hon har nittio procents chans att bli helt återställd. sa läkaren. Nitto procent! Bara nittio procent! Jag var förtvivlad. Jag såg runt mig och upptäckte att nu hade alla komiit. Nu var det inte bara jag och Stina. Nu var hennes pappa och syster här också.. Jag lutade mig bakåt och försvann in i dimman en tredje gång.

-Läget är stabilt nu. Vi är säkra på att hon blir helt åter ställd. Hon ska bara vakna sen får ni gå och prata med henne. Jag var så lättad att jag var nära på att krama om läkaren...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeelyNelly - 19 jan 07 - 06:26
jättebra,om den är sann måste det vara en lättnad att hon skulleöverleva...=)
jolanda - 25 aug 05 - 09:14
fin
soso_love - 3 jul 05 - 08:28- Betyg:
över bra(Y)
GardenAngel - 2 jul 05 - 03:49
öhm... det finns lixom ingen fortsättning.. det sluatde ju lixom lyckligt, eller hur?
Lazzygirl_88 - 30 jun 05 - 01:47- Betyg:
jättebra!!
dikttjejen - 27 jun 05 - 21:50- Betyg:
väldigt bra skrivet vill läsa fortsättningen

Skriven av
GardenAngel
27 jun 05 - 08:38
(Har blivit läst 734 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord