Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Never Forget - Kapitel 5

Kapitel 5 – Bill

Den tysta, svarta stillheten störs plötsligt av ett svagt stön, någonstans långt bort. Mitt famlande medvetande sträcker sig hjälplöst efter ljudet, sträcker sig efter det som den enda fasta, levande punkten i en tom värld av Ingenting.
Jag återvänder till min kropp, slår mödosamt upp ögonen, blickar in i ett par plågade bruna ögon. ”Bill…”, en hes röst, en hes röst tillhörande de bruna ögonen, en röst som jag känner igen och älskar. ”Tom…” viskar jag tillbaka, och de bruna ögonen ler snett. ”Lever du?”. Jag nickar svagt till svar, samtidigt som jag ser att de bruna ögonen tillhör ett smalt ansikte under ett svart pannband med en vit keps ovanpå. ”Gör du?” viskar jag, minst lika hest. ”Jo, det verkar så. Aj, fan…” stönar han, och vrider lite på sig.
Jag ruskar lite på huvudet, i ett försök att klara det från den tjocka tryckande dimman som verkar ha lindat in min hjärna. Det hjälper en aning, för plötsligt inser jag vart jag befinner mig, vart VI befinner OSS, och vad som har hänt. ”Tomi, vad, vad…?” börjar jag förskräckt, men han skakar på huvudet, hyschar ner mina ord. ”Senare, Bill, senare. Först måste vi försöka…” han avslutar inte meningen, verkar inte veta vad han ska säga. Men jag förstår ändå, förstår alltid ändå. ”Uhm, Tomi… tror du att du klarar att röra på dig? Du ligger nämligen lite… lite PÅ mig” säger jag tyst, och återigen ler de bruna ögonen plågat. ”Ska försöka…” mumlar han, och vrider lite på sig igen, grimaserar. ”Ajaj, fan…” flämtar han, om och om igen medan han sakta, mödosamt sätter sig upp. Det är som om han bara upprepar orden för sig själv för att höra sin egen röst. Som en påminnelse om att han lever, att vi fortfarande lever, och att vi aldrig får sluta kämpa, även om det gör ont.
Tillslut sitter han upp i sätet, håller krampaktigt i sig för att hålla sig upprätt, eftersom sätet lutar groteskt ner mot mig. ”Vafan… hur gick det här till!?” muttrar han, men jag tror inte att han förväntar sig att jag ska svara – hur ska jag kunna göra det? Jag vet lika lite som han hur detta gått till, hur detta ens kunde få gå till överhuvudtaget.
”Helvete vilken krasch det måste ha varit, bilen har ju vält helt och hållet…” muttrar Tom, med en blandning av förundran, misstro och smärta i rösten. ”Mmmm. Men, Saki…?” börjar jag, och känner det plötsligt som om en kall hand kramar om mitt hjärta. Tom skakar på huvudet igen. ”Jag vet inte, men först måste vi ta oss ut, sedan kan vi kolla om… tja, hur det är med honom…” avslutar han lite lamt. Jag bara nickar till svar. Börjar sedan försiktigt försöka räta ut min hopknycklade kropp. Och efter mycket sammanbitet jämrande, svordomar och bök, sitter även jag upp, med ett grepp om sätets ryggstöd för att kunna hålla mig upprätt. Tom gör en rörelse, som för att klättra upp mot bilens ena bakdörr, som nu befinner sig ovanför oss, men han hejdar sig och ser ner på mig. ”Är du … tillräckligt okej för en liten klättring?” frågar han och ler snett. Jag nickar, och han vänder sig uppåt igen, sträcker upp ena handen och tar tag i dörrhandtaget, drar sig uppåt.

Fråga mig inte HUR vi lyckades, för jag har ingen aning. Men på något sätt tog vi oss ut, och står nu båda två bredvid den kraschade bilen. Tom hukar sig ner, masserar stönande sitt ena ben, innan han kastar en blick på mig, ”Är du skadad?”. Jag blir faktiskt tvungen att känna efter – är jag skadad?
”Nej, jag tror inte det… lite allmänt mörbultad och blåslagen bara” säger jag tillslut. ”Ungefär samma här, då” säger Tom, samtidigt som han går fram till mig, lägger ena handen mot min kind. Jag ser förvånat på honom, vad håller han på med?
”Du blöder” förklarar han, och tar bort handen, håller menande upp den framför mig. ”Gör jag?”, jag ser förvirrat på blodet på hans hand. ”Men jag känner ju ingenting?” mumlar jag, i ett halvt konstaterande, halvt frågande tonfall.
”Här”, Tom lägger den blodfläckade handen mot min panna och trycker lätt. Jag flämtar till av den plötsliga smärtan. ”Jodå, du känner” konstaterar Tom lugnt, innan han vänder sig bort, sakta går runt bilen. ”Åh, jäklar! Kom, Bill!” utbrister han, och jag haltar snabbt dit. Även jag blir tvungen att flämta till då jag ser hur bilen ser ut framifrån. Nu ser vi också att det är ett stort träd vid sidan av vägen som verkar ha orsakat olyckan. Bilen verkar först ha krockat med trädet, sedan glidit ner i diket och vält över på sidan där. Motorhuven är alldeles intryckt och bucklig, och framrutan är krossad. ”Men, men… Saki!” flämtar jag, plötsligt rädd att titta närmare efter i det pajade framsätet.
”Jag kollar”, säger Tom, och rösten skakar en aning. Jag står kvar där jag står, ett par meter bort och ser i ögonvrån hur Tom sakta tar sig närmare bilvraket.
Jag vänder mig darrigt bort, betraktar istället vår omgivning.
Och jag måste säga att jag blir en aning förvånad. Jag hade väntat mig att det var en annan bil, på någon vältrafikerad bilväg vi krockat med. Men nu när jag tänker efter, så borde någon ha ringt polis och ambulans vid det här laget, ifall det hade varit så. Och dessutom skulle folk ha samlats runt oss och bilvraket som nattfjärilar kring ett ljus.
Men, för att då beskriva hur läget är, och inte hur det kunde ha varit – så befinner vi oss vid sidan av en smal grusväg mitt inne i en skog. På vägens högra sida, alltså den motsatta sidan från där vi befinner oss, breder en äng med vajande, gult gräs ut sig. Inte en kotte syns till, eller… usch, vilket förbaskat dumt uttryck egentligen – jag ser faktiskt skitmånga kottar, men vad jag menar är förstås att inte en människa syns till.
Det är någonting som inte stämmer här, något som jag varken förstår eller gillar. – Varför körde Saki hit, och inte på den trafikerade vägen till kusten, som planerat?
Jag rycker till då jag känner en hand på min axel, och rycker sedan till ännu en gång, ännu häftigare, då jag vänder mig om och får syn på Toms grönbleka, chockade ansikte.
Han verkar inte vara förmögen att säga någonting, men det behövs inte, jag förstår, jag förstår så överjävla bra ändå. ”Han, han… Nej, är han…?” viskar jag, oförmögen att vilja ta in sanningen. Tom bara nickar, vänder sig sedan bort och spyr. Själv blir jag bara handfallet stående, utan att veta vad jag ska ta mig till. Saki, vår säkerhets- och livvakt sedan flera år tillbaka, vår vän, vår… så mycket mer än jag kan förklara just nu, är död. Han är död, död, DÖD!
Jag sjunker ner på marken, känner kallsvetten bryta fram på ryggen. Jag skakar i hela kroppen, hackar tänder, medan jag hårt kramar om mig själv. ”Chocktillstånd” tror jag det brukar kallas. Och jo, nog är mitt nuvarande tillstånd chock alltid. Och hur skulle det kunna vara något annat – SAKI ÄR DÖD! För att inte tala om att jag och Tom, mörbultade, förvirrade och chockade, befinner oss intill ett kraschat bilvrak innehållande ett lik, mitt ute i skogen – mitt ute i ingenstans, alldeles ensamma.

Jag är halvt medveten om att Tom kommer och sätter sig på marken bredvid mig, lägger ena armen om mina skakande axlar. ”Bill, Billie…” mumlar han och lutar huvudet mot mitt, vaggar oss båda fram och tillbaka. Jag klarar inte ens av att svara, kan bara hårt återgällda hans kram. Varken jag eller Tom försöker trösta varandra med meningslösa ord eller tomma fraser, som t.ex. ”Allt kommer att ordna sig” eller ”Vi har ju i alla fall varandra”. Det där sista är i och för sig sant, vi har varandra – men vad hjälper det? Man skulle ju till och med kunna se det som att vi bara blir dubbelt så hjälplösa då? Men nej, förresten, - Jag är glad, så oändligt glad och tacksam att Tom är här, utan honom skulle jag aldrig stå ut. ”Jag älskar dig, Tomi” viskar jag, med ansiktet mot hans axel. ”Och jag älskar dig, Billie” svarar han tyst, med ett allvar och en innerlighet i rösten som Tom Kaulitz inte är känd för. ”Och säger du att ’allt kommer att lösa sig, vi klarar det här tillsammans’ nu, så slår jag till dig” varnar jag, då jag hör att han tänker säga någonting. Jag ser inte hans ansikte från min nuvarande, halvliggande position mot hans axel, men jag känner på mig att han ler snett. ”Okej, Billie, då säger jag inte det. Men du vet, att vi SKA klara det här – tillsammans” säger han bestämt. Jag nickar, vet att han har rätt – han MÅSTE ha rätt. För hur ska det annars gå? Om vi inte klarar det här så… tja, jag vet inte vad som händer då.
Men en sak vet jag, och det är att vad som än händer, vare sig vi överlever eller dör, misslyckas eller lyckas, så SKA vi göra det tillsammans. Utan Tom – ingen Bill, utan Bill – ingen Tom, så enkelt är det bara. Och jag måste säga att, mitt i allt elände, så känns det tryggt att veta.
”Jag älskar dig…” upprepar jag, mest för mig själv, och återigen snarare känner än ser jag hur Tom flinar. ”Blir det mer sentimentalt här, så blir jag nog tvungen att spy igen” varnar han, och jag kan inte låta bli att skratta till – så typiskt Tom, att förstöra en sådan känsloladdad stund med något misslyckat skämt.
Det blir tyst en stund, medan vi fortfarande sitter och håller om varandra, kastar skygga blickar mot monsterbilvraket, som hotfullt sticker upp ur diket som en ond, blanksvart klippa. Men plötsligt rätar Tom en aning på sig. ”Ledsen att behöva förstöra ögonblicket, men det är nog dags att vi slår våra kloka huvuden ihop och hittar en lösning på… det här, nu” säger han, med fejkad hurtig röst.
”Så, några idéer?”, han ser uppfodrande på mig. Men jag kan bara skaka uppgivet på huvudet. Tom ruskar arg på sig, slår irriterat ut med armarna. ”Nähä, men skit i de jävla idéerna då! Men ett enkelt svar på en enkel fråga, är allt jag begär. – vad fan ska vi göra nu!?”.
Jag vet att frågan egentligen inte är riktad mot mig, vet att både jag och Tom har lika lite svar på den. Och egentligen, så kan jag inte annat än hålla med honom – VAD FAN SKA VI GÖRA NU...!?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
lillolisen - 1 feb 08 - 18:29- Betyg:
läsa..läsa...LÄSA!!!!8(
Zandy - 9 jan 08 - 22:48- Betyg:
Jättebra och jättespännande!
Solstorm - 5 jan 08 - 12:19- Betyg:
alltså, jag har redan skrivit klart den här novellen, och det blev visst bara ur Bills synvinkel, ledsen för det x) Men det bara blir så, eftersom han är min favorit.
Men, i nästa (?) novell kan jag skriva ur Tomis synvinkel också :D

tack<3
julia_love - 5 jan 08 - 11:53- Betyg:
gör lite ur Tom synvingkel!
men om du inte vill det så?
den avr ialla fall skit bra;P
eddra - 2 jan 08 - 11:42- Betyg:
stör mej lite på att det bara är ur Bills synvinkel..
EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 17:06- Betyg:
OMG! Måste läsa nästa del! Tack underbara du för att dom inte dog! ;) Du är en naturbegåvning!!!
Solstorm - 30 dec 07 - 11:56- Betyg:
woops, alltså.. shit.. tack så jättemycket!! Usch, det var länge sedan man fick sånna underbara lovord! Shit, blir nästan rörd här borta... x) TACK!!
woops - 30 dec 07 - 11:08- Betyg:
Skäms verkligen som inte läst det här tidigare ;S Jag menar... du är ju självskrivet en av de mest ... öhm, välutvecklade författarna här xD Haha, välutvecklad >.< Duktigast då? Eller mest.. ja, du förstår vad jag menar.
Det här är en av de få noveller här, som är nästan (jag menar - jag kan inte avgöra sånt, men du kan säkert ta bort nästan) helt skriftligt korrekt. Det är säkert någon som i stort sätt skriver lika bra, men inte så eget och med så mycket känslor.
Gud, vilka lovord du får nu >.< Haha, men ta för dig :) Och om det inte slutar lyckligt... ffan, vad synd det blir om dig då XD
etsigav - 28 dec 07 - 23:24
Gosch. Shiet va bra :D
M-424 - 28 dec 07 - 14:53- Betyg:
gaaaaaaaah myckeet spännandeee:D Vill haaa fortsättning:D <3<3<3
Solstorm - 27 dec 07 - 10:52- Betyg:
heheh^^, TACK!
Ska försöka skriva fortsättning... snart xP
FortessOfTears - 27 dec 07 - 02:24- Betyg:
*Andas ut* ^^
Jag har hållt andan sen jag läste den förra delen typ ju xD
Men TACK , du dödade dom inte :D Fast Saki dog ju.. :/
BAH! Nästa gång du ska ge mig en hjärtattack får du säga till innan xD
UNDERBART!!!! <3333333 Mera snart? (A)
Mp3 - 27 dec 07 - 01:21
Jättebra! ÄLSKA!! men, du får ju inte bara sluta så där, nu måste du ju skriva fortsättning!! :D! <3<3<3<3<<3<3<33<<3 ÄLSKA!!!!
Mangasagan - 27 dec 07 - 00:54- Betyg:
Shit va bra<3 Inte precis vad jag kände för att läsa just nu (har just sett en helt grotesk film, spydde nästan. Och det värsta är, att den var sann med :S Aja tillbaka till saken nu) Den var jättebra iallafall:D
Vill hha fortsättning fort!! :D<3<3

Skriven av
Solstorm
27 dec 07 - 00:33
(Har blivit läst 312 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord