Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Never Forget - Kapitel 4

Kapitel 4 – Bill

”Wow, vilket vrålåk!” utbrister Tom imponerat då vi kommer ut, och han får syn på den svarta limousinen som står parkerad utanför hotellet. ”Jojomensan. Men bara det bästa är bra nog åt de bästa” säger Saki och ler brett, medan han ger bilens blänkande lack en kärleksfull klapp, som om det vore ett älskat husdjur eller något.
”Just det!” instämmer Tom glatt. Han tar några steg åt sidan medan han fortsätter betrakta ”vrålåket”, som för att undersöka om bilen möjligtvis kan vara ÄNNU häftigare om man ser den ur en annan vinkel. Saki ser mäkta stolt ut av Toms översvallande intresse, men själv känner jag mig ärligt talat varken särskilt imponerad eller intresserad.
”Men ska vi åka någon gång, eller?” muttrar jag, medan jag skuggar ögonen med ena handen emot det skarpa dagsljuset. Jag är en nattmänniska, en mörk nattmänniska (oj, det lät läskigt. Bill = demooon). Och från det ena till det andra, så måste jag bara säga att trots det, så föredrar jag sommaren framför vintern – eftersom jag HATAR slask, snö, hagel, blåst, regn, och tja… ungefär alla slags nederbördsformer.
”Javisst, självklart. Varsågod och stig in”, Saki skyndar genast fram och öppnar bildörren. Han ställer sig och håller upp den så att jag kan kliva in, vilket jag också gör, tätt följd av Tom. Hans ögon blir om möjligt ännu större av ohöljd beundran då han får se bilens pampiga insida.
Visst, det är rymligt och lyxigt, men inte något man behöver hetsa upp sig i onödan för, tycker jag.
- Alla bilens rutor är mörkt tonade, och de två svarta, läderklädda sätena i baksätet står vända emot varandra, med kanske en meters mellanrum. Ovanför ett av dem sitter en TV, med två enorma högtalare på var sida, som vittnar om ett otroligt bra ljudsystem. Det finns även telefon och ett litet kylskåp att förvara dricka i.
En isolerad glasskiva sitter mellan fram- och baksätet. Den verkar vara till för att göra det möjligt att föra privata samtal utan att chauffören kan höra eller lägga sig i. Men, som lite extra lyx (och säkerhet?) sitter en lucka i glasskivan, som man lätt kan öppna ifall man skulle vilja föraren något.
”Coolt…” mumlar Tom hänfört, medan han slår sig ner på sätet mittemot mig. Jag svarar inte, himlar bara med ögonen åt honom. För ärligt, man tycker ju att han borde ha vant sig vid sådant här efter alla tusentals lyxbilar Tokio Hotel forslats runt i (möjligen en LITEN överdrift där).
”På med säkerhetsbältena nu, så åker vi” säger Saki och kastar en halvt road, halvt sträng blick på oss, innan han stänger bildörren som han stått och hållit upp (inte smäller, som normala människor, utan försiktigt stänger igen, nästan skrattretande snyggt och prydligt). Han går runt bilen och hoppar in på förarplatsen, kastar en blick över axeln på oss, och startar sedan bilen. Motorn går igång med ett mjukt brummande ljud, som en spinnande katt, och både Saki och Tom ser om möjligt ännu mer hänförda ut. Jag suckar och himlar med ögonen igen, medan jag kastar en blick ut genom den tonade rutan intill mig. Jag får syn på Georg, Gustav och ett tiotal tjejer, antagligen fans, som står utanför hotellentrén och vinkar ivrigt åt oss. Jag sparkar lite på Tom för att få hans uppmärksamhet, och pekar sedan menande ut genom fönstret. Tom flinar då han får syn på avskedskommittén, och både jag och han vinkar minst lika ivrigt tillbaka. Sedan svänger bilen ut på motorvägen och de försvinner ur synhåll.

”Hur lång tid tar det att åka dit?” frågar jag Tom, som i sin tur vänder sig om, öppnar luckan i glasskivan och upprepar min fråga till Saki. ”Ja, det tar då minst tre timmar, så ni kan gott göra det bekvämt för er”, svarar han, utan att släppa blicken från vägen. Jag nickar, och Tom, som verkar ta hans ord på stort allvar, sträcker ut sig så att han tar upp nästan hela sitt säte (som då är ca en och en halv meter brett).
En stund sitter vi alldeles tysta, försjunkna i tankar och bara åker med. Men sedan verkar Tom få nog av stillheten. Han sätter sig kapprak upp i sätet och ser sig förväntansfullt omkring, som om han letade efter någonting att roa sig med. Hans blick fastnar på mig, och han flinar brett, något som jag tycker ser väldigt olycksbådande ut. ”Nej, glöm det! Jag är inte mottaglig för sådant just nu, så det är ingen idé att ens försöka!” varnar jag strängt. Tom suckar besviket, men verkar ändå bestämma sig för att åtminstone försöka med något annat först, innan han beslutar sig för om jag är värd hans dyrbara tid eller inte.
”Wow, kolla här då!” tjuter han upphetsat, och spänner loss säkerhetsbältet. ”Vadå?” jag ser frågande, och ganska skeptiskt på honom. Han ignorerar mig, verkar trots allt ha gett upp mig som ett hopplöst fall, som tydligen inte går att prata med heller.
”Ey, Saki, det gör väl inget om jag testar takluckan lite?” ropar Tom, och först då får jag syn på luckan i biltaket som Tom troligtvis syftar på. Men, vad min käre bror inte verkar ha tänkt på (eller så är det helt enkelt meningen?), är att luckan i glasskivan till framsätet är stängd, vilket betyder att Saki varken kan höra eller svara på hans fråga. Tom verkar därmed ta tystnaden som ett ja, för han reser sig ivrigt upp från sätet och öppnar takluckan, sticker ut, eller snarare upp, huvudet. ”Ey, Billie, du skulle se det här! Man känner sig som en, som en… ja, som om det är jag som är bilen! Helt oslagbart!” hojtar han glatt, men hans ord dränks en aning av fartvinden som plötsligt virvlar in och fyller hela bilen med kall luft. ”Tom, är du säker på att… Alltså, jag menar, du kanske inte borde…” börjar jag försiktigt förmana, men hejdar mig då jag inser att jag talar för döva öron. Tom är helt uppslukad av världen utanför biltaket, där han står och spanar ut, samtidigt som han krampaktigt håller i sig i takluckans kant.
Plötsligt kränger bilen till, och Tom tappar balansen, är nära att falla rakt i knäet på mig, men lyckas på något sätt hålla sig upprätt. ”Jävla fartdåre…!” muttrar han och kastar en sur blick mot framsätet, men egentligen tror jag att han blev mer rädd än arg. Och precis då kastar Saki en blick i backspegeln, får syn på Tom som fortfarande står upp i bilen, med ena armen ut genom takluckan. Jag ser hur hans mun upprört börjar röra sig på andra sidan glaset, men det hörs ingenting. Efter en stund verkar också Saki inse orsaken bakom min och Toms halvt oförstående, halvt roade blickar. Så han sliter upp luckan och upprepar ilsket hela utskällningen, som jag inte har någon vidare lust att redogöra för just nu. Men jag kan säga att snart sitter Tom ner på sätet igen, med en något trumpen min.

Återigen blir det alldeles tyst. Bara bilens dova brummande och mina och Toms andetag hörs. Tom verkar ha förlorat all lek- och retlust, bara sitter stelt på sätet, med armarna i kors och benen brett isär medan han envist stirrar ut genom fönstret. Jag suckar, sträcker ut benen framför mig, lägger högre foten över den vänstra medan jag lutar huvudet bakåt mot sätet. Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre, och snart, utan att orka bli rädd, eller ens tänka på minnesdrömmen, somnar jag…

En hög, skärande smäll, skrapande plåt som knycklas ihop, och sedan ett brak. Jag slår förvirrat upp ögonen, är inte helt vaken än och fattar absolut ingenting.
Men plötsligt börjar hela världen rotera omkring mig, och jag ser ingenting, allt bara snurrar. Jag hör ett kvävt skrik, någonting träffar mig hårt i huvudet och jag känner hur någonting tungt faller över mig. Jag försöker skrika, försöker komma loss, försöker göra någonting, men kan inte. Min kropp sitter fast, lyder inte, och jag känner något klibbigt, varmt rinna nedför ansiktet på mig.
Vad händer? Är det ännu en hemsk, levande mardröm? Men nej, det måste vara verklighet, för ingen dröm och inget minne i världen skulle kunna göra så här realistiskt, överjävligt ont.
Allt blir plötsligt skrämmande stilla, och jag försöker förtvivlat begripa vad som har hänt, varför jag inte kan röra på mig, vad det är som gör så ont.
Det tar tid, en oändligt lång, plågsam tid, innan min hjärna vill inse vad som måste ha hänt – en bilolycka, vi måste ha krockat, eller kört av vägen, eller…
Bilen måste ha vält på något sätt, vilket skulle förklara varför jag inte kan röra mig. Jag sitter fast, min kropp är fastklämd mellan bilens ena, groteskt sluttande ruta, och... en kropp?
”Tom!” flämtar jag förfärat, men jag vet inte om han hör, vet inte ens om det överhuvudtaget kommer några ljud över mina läppar. Hursomhelst så svarar han inte, den slappa kroppen ligger fortfarande lika livlös och tung ovanpå min egen. Jag vet inte om det varma, klibbiga, röda, som rinner nedför mitt ansikte tillhör Tom eller mig själv. Vet inte om den fysiska eller psykiska smärtan är störst, vet faktiskt inte ens om det är min eller Toms smärta jag känner. Vem är jag? Vem är Tom?
Jo, det är klart att jag vet VILKA vi är, men just nu spelar det ingen roll, gör ingen som helst skillnad. För vi är ett - vår smärta, våra bortflyende medvetanden och fastklämda kroppar, är ett.
Jag känner hur jag blir svagare och svagare, hur livsgnistan liksom flämtar, sakta är på väg att slockna.
”Tomi…” viskar jag igen, i ett sista försök att nå fram till honom, men förgäves. Kanske han redan är död? Kanske jag också håller på att dö?
Jo, jag känner det, – jag håller på att dö. Får inte luft, kan inte andas, kan inte röra mig, kan ingenting.
”Till och med i dödsögonblicket är det vi; du och jag. Jag älskar dig, Tomi!” kraxar jag svagt, nästan ohörbart. Men det spelar ingen roll om han hör eller inte, för jag vet, och jag vet att han vet – och DET är det enda som spelar någon jävla roll just nu.
Jag känner hans stilla kropp mot min, hans blod blandas med mitt. Jag sluter trött ögonen, och sedan blir allting totalt, ogenomträngligt och slutgiltigt Svart......

___________________________________ _

Ohj, O_o Det känns som att det spårade ur liite där, vah`? xD Jag fattar inte att jag ALLTID har en förmåga att blanda in sådana här saker när jag skriver. Antagligen är det för att jag gillar när det händer spännande saker, men.. problemet är bara att det blir så, så... OREALISTISKT då!!! humff.. -.-'
Men, ni kanske inte håller med? Kommentera und säg vad ni tycker ist för att lyssna på mitt skitsnack, vettja:D

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
lillolisen - 1 feb 08 - 18:23- Betyg:
aaaahhhhhhh!
Solstorm - 5 jan 08 - 12:17- Betyg:
hah, läskiiigt x) *stolt* hah^^

TACK<33
julia_love - 5 jan 08 - 11:44- Betyg:
lit läskig.....Men jag gillar det;P
eddra - 2 jan 08 - 11:33- Betyg:
lite läskigt..
EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 17:00- Betyg:
Skitbra! Hinner inte kommentera, måste läsa nästa del XD
woops - 30 dec 07 - 10:59- Betyg:
PANIK. Måste läsa nästa nu, så hinner inte skriva den långa kommentaren du förtjänar att få xD
loversarelonley - 29 dec 07 - 15:10- Betyg:
oh mega bra (:
FortessOfTears - 27 dec 07 - 02:17- Betyg:
NEJNEJNEJ! Vad håller du på med människa?! o.O
Dom ska inte dö nu va? :O
Åeh, ska läsa nästa nu^^ Underbart <333
Mp3 - 27 dec 07 - 01:16
Jag tycker att det är jättebra! för att när du skriver så lir det inte orealistiskt, lovar! .D! <3<3<3<3<3
etsigav - 25 dec 07 - 23:01- Betyg:
ooh goood. Shiiiet va braa:D
Ah. hittar aldrig bra ord till sånt här.
Men JÄÄTEJÄÄTTEBRA :D
gudskelov, att dom inte dog. Än. iallafall :D:D
Solstorm - 25 dec 07 - 22:56- Betyg:
haah, grattis :P
Och .. jaah, eftersom detta inte är sista delen, och eftersom denna ficen faktiskt handlar om Bill und Tom, så vore det lite svårt att fortsätta om de var döda xD Så, nej, de är alltså INTE döda, än xD

TACK<33

Skriven av
Solstorm
25 dec 07 - 22:32
(Har blivit läst 293 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord