De som tog ditt liv |
Jag vaknade med ett ryck väckarklocka visade 04.15, mobilens ton ebbade ut det var sms från Nastja. Hej! Vi landade nyss! är hos er om fyra timmar kram nastja
En känsla av lugn spred sig genom kroppen, allt hade gått bra och nu var hon äntligen i Sverige. Det hade gått ett halvår sen jag med tårfyllda ögon vinkade av henne. Nu hade vi ett helt jullov att se fram emot och om någon dag skulle vi fira jul uppe i den lilla byn i Härjedalen.Vi skulle åka skidor, skoter, pulka, bygga snögubbar och snögrottor. Med ett leende på läpparna och med duntäcket uppdraget till hakan somnade jag lugnt om igen. Och när jag vaknade skulle de här!
Några timmar tidigare i en fattig by på ett barnhem i ryssland:
Trotts att jag hade tjock tröja, underbyxor, Yllesockor, mössa, vantar och ytterkläder på mig borrade sig kylan ändå in i huden. Jag kunde känna det kalla golvet genom den centimetertjocka madrassen. I ett hörn längre bort stod min blå resväska, den som jag fått av min sommarfamilj i Sverige förra julen, packad och klar. Väskan var bortsätt från mobiltelefonen det finaste och det enda jag ägde. Synd bara att råttorna redan börjat ta för sig av den tänkte jag. Det var alldeles tyst det ända som kunde höras var min lillebrors andetag. Jag tittade på honom och tänkte vad ska det bli av dig om några år när du är för stor för att bo kvar här? Kommer det vara gatan som blir ditt nya ”hem”? Tanken var för hemsk för att tänkas och slogs ganska fort bort av en annan. Tanken på att jag om ett dygn skulle vara i Sverige, i det landet som jag älskade mest, hos de människorna som jag för alltid ville stanna hos. Den enda tanken som skrämde mig och liksom kändes obehaglig va tanken på framtiden. I Sverige skulle jag ha alla möjligheter att bli vad jag ville eftersom jag hade femma i alla ämnen, men här i Ryssland måste man ha pengar för att studera och pengar hade jag inte, inga alls. Sveriges regering skulle aldrig ge mig uppehållstillstånd utan en utbildning. Men just i det ögonblicket kunde inget få mig på dåligthumör. För några enstaka veckor skulle jag vara fri och den lyckan jag kände över det kunde ingen ta ifrån mig! Inte ens den 80 mil långa resan på en väg som inte ens såg ut att vara en väg skrämde mig. Eller tanken på att jag skulle behöva sitta i mittgången av bussen hela vägen. Nej inte ens lukten från de små barnen som hade svårt att hålla de lilla de fått i sig kvar i magen fick mig att känna obehag.
- God jul mina prinsessor, sa mamma när vi kom in i matsalen.
- God jul mamma, sa Nastja och gav henne en bamsekram.
Min mamma var inte Nastjas riktiga mamma men de hade liksom blivit att hon sa så de senaste åren. Hennes egen mamma dog av en överdos 2 år efter att hon fött Nastjas bror. Pappan är både alkoholist och drogmissbrukare och tjänar just nu av ett fängelsestraff i Ryssland. Och ända sen Nastja och hennes bror blev sommarbarn hos oss för 4 år sedan har min och min bror Eriks mamma och pappa varit deras mamma och pappa också.
I köket var det julstämning. På spisen puttrade julgröten, bordet stod dukat med julservisen och i takkronan brann levande ljus. Från vardagsrummet hördes glada och stojande röster, det var pappa, Erik och Nikita som höll på att klä julgranen.
– vi skyndar oss att äta frukost, sen tar vi med oss killarna på en skoter tur upp till fjällstugan och tittar om vi fått något i julstrumporna! Sa Nastja med iver i rösten.
- De tycker jag också, svarade jag.
Äntligen var jag hemma igen, det var Sverige jag kallade hemma nu för det var mer mitt hem än barnhemmet. Jag tillbringade iochförsig den största delen av året i Ryssland men det var här i Sverige som jag kände mig trygg, det var här jag helst av allt ville stanna.
De var fortfarande lite mörkt ute, snön virvlade runt om kring oss när vi kom åkande upp mot fjället. Jag njöt, andades in den klara luften i lungorna och kramade mina armar hårt runt Annas midja. Hon saktade ner farten en aning och vred bak huvudet med ett leende på läpparna, de där leendet som sa: Föralltid ska vi vara vänner du och jag!
Snart kunde vi mitt i snölandskapet urskilja den snötäckta lilla fjällstugan.
Efter att vi ätit upp julgröten var jag nästintill proppmätt, jag och Anna beslutade ta en promenad ner till sjön för en liten skridskotur. Isen täcktes av ett tunt, tunt lager snö, jag tänkte att jag var på den vackraste platsen på jorden, sakta böjde jag mig ner och skrev våra namn i snön. Sedan gav vi oss av och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, det behövdes inte.
När vi kom hem tyckte vi inte att paketen skulle behöva ligga under granen och vänta mer. Mamma hämtade glögg, pepparkakor och tände alla ljus i granen. Det var något alldeles speciellt med att se glädjen i Nikitas ögon när han öppnade paketet med bilbanan i. Själv hade jag köpt en guldhalsband med ett hjärta på till Nastja och av henne fick jag ett inramat foto på oss två från semestern på Gotland i somras. Tänk så glad man kan bli för något så litet. Klockan började bli mycket så jag sa gonatt till de andra och gick och lade mig.
Vid sjutiden nästa morgon väcktes jag av mammas röst.
- Anna vännen du måste vakna!
- Va, har det hänt något? Sa jag och tittade upp mot mamma, då såg jag att hon hade gråtit. Men mamma vad har hänt? Jag såg hur hon samlade sig för att kunna prata.
- Jo, vi fick nyss samtal från föreståndarinnan på barnhemmet hon sa att barnen genast måste tillbaka till ryssland.
- Va? varför?
- Jag vet inte Anna, det finnas ingen vettig anledning. Regeringen hade kommit med beskedet i går. De måste fara redan ikväll. Så vi är tvungna att packa ihop här nu och ta bilen ner till Stockholm så fort vi kan.
Inte ett ord kunde jag få fram, tårarna började rinna utan att jag märkte det. Jag kastade mig i mammas armar.
- Vi måste hoppas att de får komma igen till sommaren. Du måste vara stark nu och hoppas, för Nastjas skull.
När jag stod där den dagen så kändes det som allt var slut. Det kändes som att mitt liv hade rasat samman, för det fanns inget mer. Ingen mer som kunde hjälpa mig, för jag hade förlorat allt. Ett telefonsamtal på morgonen hade förändrat mitt liv för alltid.
Ett besked som jag inte kunde förstå förrän jag fick se det med egna ögon. Det som betydde mest för mig i mitt liv hade spolats bort för alltid. För några år sedan försvann den ena biten, och den här dagen försvann den andra. Men jag trodde att just denna dag inte kunde komma. För när den väl inträffade så kändes den så overklig. Jag trodde inte att en människa kunde drabbas av sådan orättvisa som jag. Jag ville gråta, skrika och bara försvinna till en annan värld. Jag var tvingad att åka tillbaka till det landet som jag hatade mest av allt.
Bilresan till Arlanda var spökligt tyst. Ingen sa något vi bara satt där allihopa med rödsprängda ögon. Jag tittade åt Nastjas håll, tårarna hade förvandlat hennes kinder till två floder. Hon hade huvudet lutat mot rutan. Med en tom blick tittade hon ut över landskapet som sakta svischade förbi.
Hon visade upp ett leende, men det var sorg på hennes läppar. Jag strök henne varsamt över kinden och kämpade för att svälja ner gråten. Jag ville inte lägga ännu en börda på hennes tunna axlar. Hon viskade fram ord om förlåtelse, men jag kunde bara skaka på huvudet. Det fanns ingenting jag kunde förlåta, hur mycket jag än grävde i det förflutna så kunde jag inte hitta minsta spår av att det skulle vara hennes fel. Tankarna var givetvis hennes egna, men orsaken fanns inte i henne själv, det var de där människorna runt omkring. De vidriga monstrerna som endast tänkte på sig själva. När jag såg på hennes tunna kropp och hörde hennes kämpande andetag, då ville jag bara hålla om henne. Och jag önskade att vi kunde dansa bort smärtan som hade lagt sig som en hinna över oss. Min högsta önskan var att du och jag skulle få leva under förutsättningar. Men när dina kalla händer höll mina så kunde jag inte tro på att det någonsin skulle bli så. Du hade förlorat allt nu och din livsvilja är bortblåst precis som hoppet.
Jag kramade om dig en sista gång och viskade i ditt öra att du inte skulle låta dem vinna, att du inte skulle låta dem släcka den lågan som brann i dig! Vi ses snart igen, jag lovar sa jag och kramade om din livlösa hand.
Det tog inte mer än ett dygn innan jag fick det beskedet som jag sedan gårdagen visste skulle komma. Jag ställde mig upp. Jag Skrek. Med all min kraft skrek jag. Det hjälpte inte så jag slutade. Tystnaden drog över mig och rädslorna trängde allt längre in själen, min sönderrivna själ som för alltid skulle sakna dig. Den själen som för bara någon dag sen varit så livfull och fylld med glädje.
Jag tog på mig din svarta kappa, den kappan som du i all hast hade glömt. Jag gick ut och tog sedan den lilla grusvägen ner till sjön. Den frostiga snön knastrade under mina skor. En kylig vind fick mitt hår att försiktigt fladdra till och jag såg upp mot himlen.
Väl framme vid de små sneda trapporna ner mot den rangliga bryggan stannade jag upp för en stund. Vinden hade upphört för ett ögonblick. Jag började sakta gå ner för trappstegen. Isen låg tjock och skimrande över den lilla sjön. Det är nästan overkligt vackert. Trädens grenar täcktes av bländande vit snö. Till och med tystnaden var vacker. Jag satte ner en fot på isen. Efter några fler steg ut på isen stannade jag upp. Det var nästan så att jag kunde se hur du kom åkande på isen emot mig.
Jag fortsatte gå några steg för att inte låta tankarna försvinna alltför långt bort. Varför var det så orättvist? Varför skulle inte du få uppleva den här magiska stunden? En plats som var så vacker att det kändes som att alla livets problem var borta. Jag tog ett djupt andetag. Problemen fanns kvar. Hjälplösheten och sorgen fanns kvar. Verkligheten. Orättvisan. Orättvisan att jag skulle få stå där mitt på isen, mitt i det vackra vinterlandskapet och inte du.
Jag böjde mig ner och ritade ett hjärta i det tunna snölagret på isens yta. Precis där du för bara någon dag sedan skrev våra namn. Vinden blåste upp rejält. Himlen var är mörk och grå. En dyster och ensam tystnad låg i luften. Vinden blåste snö över hjärtat på isen. Det enda vackra försvann. Det var grått i mitt inre, sådana tårar som inte rinner.
Det bästa du kunde ha gjort för mig hade varit att leva, men man kan inte leva för någon annan än sig själv. Men de var inte ditt fel, nej de var de människorna som såg till att du aldrig mer skulle få komma hit, det var de människorna som släckte din livslåga, det var de människorna som rev sönder din bild och din dröm om en ljus framtid, det var de människorna som inte hade någon som helst empati för andra människor än sig själva. Det var de människorna som hade tagit ditt liv!
|
|
|
|
