Befrielsen |
Det har hållt på i några månader nu. Jag har tänkt gått och polisanmält alltiopa, men så fort jag närmar mig stationen får jag en obehaglig känsla i magen och vänder om och går hem igen. Jag har försökt, men är för feg när det verkligen kommer till kritan.
Varje dag när jag närmar mig huset smyger jag tyst och försiktigt så att han inte ska höra mig. Om han gör det blir han irriterad. Blir det för mycket oljud för honom, eller om man inte gör precis som han säger åt en att göra direkt då brukar man få dig några slag och sparkar. Men jag har stått ut. Jag vet inte varför jag lämnat honom tidigare. Är nog för feg och rädd. Hela min kropp ser förskräcklig ut, fullt med blåmärken och ärr, som gör att jag alltid kommer att minnas hans hemska slag.
Vi har ett bar tillsammans också, en son som heter Emil och är 13 år. Han lider mycket av det här han också.
Han har gått till kuratorn på skolan flera gånger, men det har aldrig blivit till det bättre. Istället brukar Emil och jag prata en stund på kvällen innan vi ska lägga oss,om hur han mår och hur dagen har varit. Emil har sagt till mig flera, flera gånger att han vill flytta ifrån pappa, men vi har kommit överens om att vi ska vänta ett tag till, eftersom vi båda inte känner oss redo för det än. Veckorna går och det blir bara värre och värre hela tiden, det tar aldrig slut.
Emil är allt oftare hemma från skolan, eftersom har mår så psykiskt dåligt. Vi pratar inte så mycket med varandra mera, han håller allting inom sig och när jag försöker prata med honom sitter han bara där helt tyst, vägrar prata. Men en morgon går han ialla fall till skolan. Då passar jag på att tvätta hans sängkläder, när jag tar upp hans kudde för att ruska den, hör jag hur något hårt ramlar ner på golvet. Där ligger en blå och liten sliten anteckningsbok. jag tar upp den och bläddrar igenom den. Där står de mest hemska saker man kan läsa, som att han inte vill leva mera och att han vill ta livet av sig så fort som möjligt för att slippa allt. I slutet hade han ritat några bilder, som föreställde en människa som hade ett rep runt halsen ovanför hade han skrivit "JAG". Efter det att jag hade läst klart var jag så himla chockad att jag bara stod där och bara gapade . Jag hade aldrig någonsin trott att han ville ta livet av sig.
Det dök upp en massa tankar i mitt huvud just nu. "När skulle han ta livet av sig?" "Hur?"
Jag gick och var orolig över det där hela dagen. Dessutom hade det gått långt över den vanliga tiden som han annars brukar komma hem.
Nu kom tankarna igen. "Hade han redan tagit livet av dig?"
Nu äntligen öppnades ytterdörren och Emil kom in. Jag blev överlycklig att det inte hade hänt honom något. jag sprang fram till honom och kramade honom riktigt hårt. Jag visste att han tyckte om det, för han kramde om mig minst lika mycket tillbaka. Nu visste jag att han var glad i alla fall en stund, det syntes lång väg. Hela han lyste upp som en solstråle. Jag visste inte vad som hade gjort honom så glad, men jag skulle fråga det senare.
Senare på kvällen berättade Emil att han hade blivit tillsammans med en av de finaste tjejerna han visste. Jag var glad för hans skull och han såg ännu lyckligare ut än vad han gjort på mycket länge. Jag pussade honom god natt och gick ner och la mig. Jag var så glad för Emils skull, även om jag inte kände mig så vidare lycklig och glad, så försökte jag i alla fall.
Idag hade både Emil och jag sluppit en massa bråk, det kändes väldigt skönt, jag somnade i lugn och ro.
Nästa morgon vaknade jag av ett väldigt oväsen. Det var någon som stod och skrek, jag hörde att det var Emil. Jag skyndade mig ut sängen, för att se vad de höll på med där nere. De stod och skrev åt varandra, men det var ju mest pappa som skrek och Emil grät.
- Sluta grina din jävla lipsill, skrek han åt honom.
Men Emil kunde inte hur mycket han än försökte. Han var alldeles röd i ansiktet, det såg ut som han blivit slagen, eller ja det hade han såklart. Precis när han tänkte slå till Emil över ansiktet igen, sprang jag fram och ställde mig framför Emil för att skydda honom.
- Sluta!!, skek jag.
Men det hjälpte inte ett dugg. Istället knuffade han omkull mig, så att jag flög rätt in i skåpet som stod bakom mig, med ryggen före. Jag kände hur det riktigt värkte till i ryggen när den träffade skåpet.
- Bara så du vet så har jag och Emil en hel del saker som vi måste klara av på egen hand utan att du ska l'ägga dig i, sa han med hotfull stämma.
Han släpade in Emil i sovrummet, smällde igen dörren hårt och låste om sig.
Jag låg fortfarande kvar på golvet, hade svårt att röra mig, hade nog fått en smäll i huvudet också jag kände mig lite yr.
Jag hörde hela tiden hur Emil skrek och grät inne från sovrummet.
- Aj! Snälla pappa sluta! Aj!
Det var så hemskt att höra, så det går inte att beskriva. Jag förssökte att hålla för öronen, men ljuden skar ändå genom de. Det var så hemskt, så hemskt.
Dörren öppnades med ett ryck. Båda två kom ut. Emil var alldeles knallröd i ansiktet och han hade också några märken.
- Vad fan har du gjort med honom? skrek jag med gråten i halsen.
- Nej, jag har bara lärt honom lite hyfs och lite stryk ska han väl tåla, eller hur?!
- Du måste ju fan vara sjuk i hela huvudet, fattar du inte det!!!
Han sa ingenting bara stod där och tänkte på något, sedan gick han ut, tog bilen och drog iväg. Ingen vet vart.
När Emil var riktigt säker på att pappa hade lämnat huset, vågade han komma fram till mig.
- Mamma! Hur mår du? Har du fortfarande ont?
- Jodå, det är ganska bra, känner mig lite yr och så har jag fortfarande lite ont i ryggen.
Emil satte sig ner på golvet bredvid mig. Jag kramade honom så hårt jag kunde. Han började att gråta igen på nytt, hela hans kropp skakade.
- Varför gråter du?
- För att jag är så glad att jag över huvudtaget lever. Jag trodde att det var sista gången jag skulle se dig.
- vad gjorde pappa för något med dig där inne?
Med gråten i halsen svarade han att pappa hade slagit honom i ansiktet med ett skärp, han slog tills han inte orkade mera, då var han alldeles svettig i ansiktet, eftersom han hade tagit i så hårt. Sedan hade han knuffat omkull honom och sparkat med några hårda sparkar över hela kroppen.
- Mamma! Det gjorde så jävla ont!! Jag trodde att pappa skulle slå ihjäl mig...
Emil blev tyst en liten stund sedan kom tårarna rullandes för hans kinder igen.
Jag låg där på golvet oc försökte trösta honom så gott det gick. Emil la sig ner på golvet han också. Vi låg där en lång stund och bara pratade. Det kändes så skönt. Ingen av oss visste när han skulle få sitt nästa utbrott eller när han skulle komma hem igen, om han ens gjorde det. Nu hade värken i ryggen gått över lite grann, så jag kunde resa mig. Både Emil och jag bestämdet för att gå och lägga oss, efter allt som hänt så var vi väldigt trötta.
Nästa morgon vaknade jag jättesent! Hade fortfarande lite ont i ryggen och kände mig stel. Emil hade redan gått iväg till skolan, utan att väcka mig, det var väldigt olikt honom. För säkerhets skull ringde jag till skolan och frågade, men han de sa att han inte var där! Inte på hela dagen!
"Vad var det som hade hänt?" "Hade han råkat ut för något?"
Jag försökte att ringa till hans mobil, men det gick inte. Jag funderade på att polisanmäla försvinnadnet, men väntade en stund utifall han skulle dyka upp snart. Väntade och väntade, men Emil kom aldrig hem. Jag gick ut i hallen och lyfte luren skulle precis slå nummret, när det plötsligt knackar på dörren. Naturligtvis trodde jag att det var Emil som kom, men inte det. Till min förvårning var det en utav våra grannar.
Han försökte få fram något, men han var så andfådd och uppjagad att jag knappt kunde höra vad han sa.
- Lugna ner dig lite. Andas och försök igen!
- Du måste ringa till ambulansen och det fort!!!
- Vad är det som han hänt då?
- Jag berättar snart bara du ringer!
Grannen berättade att han hade hittat Emil i ladan ute på åkern. Själv hade han ingen telefon med sig, så han sprang till vårat hur för att be om hjälp. Grannen sprang tillbaka till ladan och såg till Emil, medan jag väntade på ambulansen vid huset. Ambulansmännen kom inte långt efter, så vi sprang dit. Jag var så uppjagad och orolig inombords, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hur illa hade han skadat sig?
Jag såg inte hur Emil såg ut eftersom grannen satt framför honom. De bar ut honom på en bår till ambulansen. Ingen visste vad som hade hänt med honom det syntes att bara att han inte var vid medvetande. När vi kom fram tog de en massa prover på honom, för att se vad som hade hänt. De sa att han hade tagit en massa tabletter av olika slag, men mest sömntabletter. De la in honom på avdelningen, de trodde att han skulle bli kvar på sjukhuset länge, ingen visste när han skulle vakna upp. Läkarna kom ut till mig och ställde några frågor. Om hur han mådde, om han blivit mobbad m.m. Jag sa att jag inte visste att han mådde så pass dåligt som han nu gjorde. Jag berättade att både jag och Emil hade blivit slagna i några månaders tid nu av min man. Läkaran tyckte jättesynd om oss. De sa såklart att vi skulle polisanmäla alltihopa, men jag sa ifrån, jag ville fortfarande vänta ett tag med det. De hade full förståelse och gjorde som jag sa. Jag fick också sova över på samma avdelning som Emil. Dagen efter gick jag hem en stund, för att hämta mina saker. Läkarna hade allt under kontroll. Det kändes skönt att vara på sjukhuset när inte Emils pappa visste vart vi var. På vägen hem kändes det som att någon iakttog mig, men när jag vände mig om var det ingen där. Det var lite obehagligt.
På morgonen kom läkarna in till mig och sa att Emil inte fanns kvar på sjukhuset! Han hade stuckit därifrån, ingen hade heller sett honom. Jag blev orolig igen, trodde att han hade tagit livet av sig riktigt ordentligt den här gången, som hoppat ner från fönstret. Läkarna sa att jag kunde gå hem igen om jag ville, de skulle ringa om det hörde någonting. När jag kom hem satte jag mig i soffan och bara grät och grät. Vart hade han nu tagit vägen? Jag tyckte att jag hörde något på övervårningen, men vågade inte gå upp. Säkert bara en inbildning. Men nu var det någon som gick ner för trappan, jag blev rädd och gömde mig i köket.
-HALLÅ!!
JAg kände absolut igen rösten.. Det var Emil!!! sprang emot honom kramade och pussade honom så mycket jag bara orkade. Sedan grät vi tillsammans jätte, jättelänge vi hade verkligen jättemycket att prata om. Emil berättade alltihop från början för mig.
Han hade känt sig deprimerad länge, men han hade inte vågat sagt någonting till nångon, för han trodde att han skulle komma till kuratorn igen som inte kunde hjälpa honom i alla fall. Så han höll allting för sig själv. Tillslut blev det bara för mycket, så han försökte på alla sätt att ta livet av sig, med rakblad, huvudvärkstableter och tillsist sömntabletterna som fungerade. Han hade vaknat på sjukhuset på natten av att pappa hade kommit dit och försökt slagit honom, men han misslyckades, eftersom han var berusad. Så han sprang därifrån, han var så rädd att pappa skulle lyckas slp honom så hårt att han dog av smärtorna. Han ville hellre ta livet av sig själv.
Jag såg på honom och han hade ögonen fulla med tårar. Han tittade på mig och grät floder. Jag visste att Emil aldrig skulle vilja bo kvar här en sekund till när hans inte visste vart hans pappa var. Han skulle aldrig få en lugn stund, bara vara rädd och orolig.
Men jag sa att jag redan hade bestämt mig. Att jag skulle skilja mig från honom. Jag skulle också försöka att få honom på behandlingshem, så han blev frisk igen. För trots allt så älskade jag honom för den han var. Men framför allt det viktigaste av allt var ju att Emil skulle känna sig trygg och kunna lita på sin pappa igen. Så framtiden var som ett stort frågetecken, men vi skulle nog klara av det hela..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 3 feb 07 - 02:59- Betyg:  | | jättebra!!!Sånt borde inte hända,men tyvärr händer det väl fortfarande...:'( | | Cilises - 29 jan 06 - 06:02 | | är den sann???? |
|
|
|
