På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

saknad kärlek 1 och fortsättningen

Varje gång jag tänker på det blir ledsen, det känns som om hjärtat ska
åka ner i hälarna och jag får lust att kräkas.
Det där hemska som hände i somras vågra jag inte ens prata om.
Allt började den tionde juni, dagen efter skolavslutningen.
Vi hade precis flyttat till en lite förort till stockholm.
Det var väldigt kallt för att vara sommar, åskan dundrade och rengnet smattrade hårt mot taket.
Det var så kallt att det inte förvånade mig om det börjat snöa.
Jag var ensam hemma.
Pappa och mamma hade inte semester ännu.
Jag satt vid köksborder och bläddrade i några gamla tidningar medan jag lyssnade på radio.
Plötsligt blev det tyst, jag förstod att blixten hade slagit ner i en ledning bakom huset.
Jag fick en klump i halsen och svalde hårt.
Jag började känna mig illa till mods, nästan som om jag kände på mig att någoting skulle hända.
Det var då jag hörde det.
En svag knackning på dörren.
Jag tittade på klockan; kvart i fyra.
Mamma och pappa skulle inte komma förren klockan sex.
Och förresten, de skulle inte knacka utan bara kliva rakt in.
Jag hörde det igen, en svag knackning på dörren.
Jag gick med långsamma steg mot dörren, tog tag i det svalda handtaget och öppnade.
Jag hoppade till.
Där utanför vår dörr stod den sötaste och snyggaste killen jag någosin sett, blöt och kall och frusen.
Det fanns spår av is i hans mörkbruna hår.
Hnas vackra bruna rådjursögon var förtvivlade och frånvarande, men han tittade ändå på mig och sa hävligt.
- Får jag komma in ett litet slag?
- V-visst!lyckades jag stamma fram och steg åt sidan.
Han klev försiktigt in i hallen.
- Jaså, mumlade han för sig själv, hans blick hade förädrats och han såg på mig med värme och ömhet.
Han var så vacker att mina knän vek sig och jag kunde inte släppa hans blick.
- Vill du sitta ned?V-vill du ha ett gals mjölk?frågade jag.
Han gick och satte sig och sa:
- Tack gärna...
Jag stapplade fram till kylskåpet, tog fram ett gals och började hälla upp.
Jag Sträckte honom glaset, han tog det och drack.
-Vad heter du? frågade jag.
- Andreas.Själv då?
- Bella, svarade jag.Och ditt efternamn?
- Magnus-son
Magnus-son, kan man heta det nuförtiden?Ja!Han måste väl heta Magnusson.
- Var bor du då? fortsatte jag.
- Det ska du inte lägga dig i, sa han kyligt, men ändå ursäktande och försiktigt.
Mer ville han inte säga.
Vi pratade om annat istället, men när jag erbjöd honom torra kläder tackade han hövligt nej.
Efter en lång tystnad sa han:
- Huset har förändrats sedan 1847.
Jag tittade frågade på honom.
- Öh, jag gillar historia, sa han kort.
Jag har bråttom, jag måste gå nu, sa han vänligt och log lent och mjukt.
Vi ses imorgon.
Gå till utkanten av skogsdungen, så ska jag vara där.
Han gav mig en kärleksfull blick och gick sedan sin väg.
När mamma och pappa kom hem klockan sex, hade jag somnat vid köksbordet med ett tomt glass mjölk framför mig.
Pappa bra mig upp mig på mitt rum, trots att jag var en stor flicka på tretton år.
Nästa morgon tänkte jag att jag hade drömmt allt som hände igår.
Det måste jag väl ha gjort, tänkte jag.
Men det var endå värt en chansen.
Jag kläde på mig och åt frukost.Sedan satte jag på mig min jacka och gick till skogsdungen.
Han hade samma kläder på sig som igår.
- Hej.
- Hej.
Vi var tysta en stund som kändes som en evig het.
- Hur... ja, hur gammal är du?frågade jag.
- Femton.Och du?
- Jag är tretton.
Han gick fram till mig och strök mig över håret.
- Jag gillar dig, sa han.
- Jag gillar dig också, svarade jag utan att tveka.
Jag och en vacker femton åring som han?
MIna ben darrade som gelé.
Han böjde sig fram och kysste mig.
Det var min andra kyssen i mitt liv.
Vi en underbar sommar tillsammans, var ut varenda dag.
Vi gick till bäckar, sprang och kastade löv på varandra och fiksade.
en dag skulle vi gå och bada.
Jag han inte ens ta av mig innan han kastade mig i vattnet.
När jag kom upp ur vattnet stog han på klippan och skrattade.
Jag gick fram till han och slet han i vattnet.
Nu var vi båda dyblöta.
Efter att vi hade kul i vattnet la vi oss på stranden och lät solen torka våra kläder.

fårtsättning följer.

och ni som tyckte den var bra så fortsätter jag här:

Vi hade ett väldigt trevligt samtal.Plötsligt sa han kort:
- Jag måste gå.Vi ses i morgon på kyrkogården.
Min blick blev mörk och det kändes plötsligt kallt.
Vad ville han där?undrade jag.
Han började gå därifrån med snabba steg och vände sig om och vinkade.
Han försvann sakta i dimman - det började redan bli kväll.
När jag kom hem var mamma och pappa redan hemma och de började fråga ut mig om dagen:
- Vad gjorde du och din kompis idag då? frågade mamma.Var bor hon?
- Vad heter hon?frågade pappa.
- Jag orkar inte prata om det, sa jag tyst.
Jag är trött och vill sova.

Nästa morgon när jag vaknade hade mamma och pappa redan åkt, men till min förvåning hade de dukat fram frukost åt mig.
Plötsligt ringde telefonen.Det var mamma, som frågade om jag hade "hittat" frukosten.
- Ja, sa jag tyst. Sedan la jag på.
Efter frukosten tog jag på mig samma kläder som jag hade haft dagen innan.
Min blus var lite skrynklig efter att ha blivit blöt.
Jag tänkte stryka den, men jag orkade inte - att stryka har aldrig varit min grej.
Jag satte på mig jackan och gick ut i den kyliga morgonen.
Igår sken solen, men de hade sagt på radion att det skulle bli kallt.
jag började gå fortare för jag var redan lite försenad.
När jag kom dit var det ingen där.
Jag kände en kuslig vind.
Jag vände mig om snabbt.
Där stod han i en mantel som inte såg direkt ny ut.
- Hej, sa jag, men han svarade inte.
Han gick sakt fram till mif, lade sin hand på min axel och sa:
- Jag vet att du kommer bli sårad, men vi har haft roligt.
Jag förstod inte vad han menade.
Varför skulle vi träffas på ett så kusligt ställe, när vi hela sommaren tillbringade tiden på olika stränder utanför Stockholm?
Jag började bli alltmer frusen.
Han sa:
- Tack för denna sommaren.Tack för din kärlek.
Jag började bli orolig.Han strök sin hand mot min kind.
Jag förstog att detta inte var bra.Jag såg till min förskräckelse hur han började blekna bort och jag försökte skrika, men jag kunde inte.
Jag försökte hålla kvar honom, men det var lika meningslöst som att försökta skrika....Till slut så var han borta.
Jag sjönk ner på knä och grät floder.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men kanske en eller två timmar.
Detta har jag inte berättat för någon utan dig.
Jah hoppas att du inte behöver gå igenom samma sak.
Andres var i behov av kärlek, och behövde mig.
Jag hoppas jag gav honom ro.
Men jag saknar honom så.
Jag gick hem och började forska om vår släkt.
Till slut såg jag det där namnet: Mangnus-son Andreas.
Det var han, det förstog jag direkt!
Jag läste om hans liv.
Han hade ingen kärlek.
han var aldrig omtyckt av någon.Han dog 1847, femton år gammal.
Men han kom tillbaka, tillbaka till mig för han visste att jag skulle ge honom det han behövde...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ellizz - 11 aug 06 - 04:42- Betyg: