Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

sista delen av : mitt liv

Några ville veta fortsättningen på vad som hände så här är
den men jag minns inte längre vad mina föräldrar exakt sa
när jag berättade så jag tänkte att jag hoppar över det och går
vidare när jag väl varit hoss psykologen´och tiden innan.
När jag väntade på den dagen...

När mamma och pappa väl visste allt känndes det bättre.
allt var så mycket lättare.
Mina vänner visste att jag hade det jobbigt så det enda de
gjorde var att finnas för mig. Jag uppskattar det verkligen.
Det betyder så mycket att veta att någon bryr sig. och jag hade flera som brydde sig
jag har flera.

Allt rullade på som vanligt. Tills den dagen då jag pratade med
Petra på msn, hon sa att det inte var någon ide att
bygga upp något som redan är för trasigt för att bygga upp.

Det sårade att höra det. Allt vi gått igenom?
Betydde det ingenting, och jag fick senare reda på att det inte bara var mig hon sagt så till
utan till Johanna också.
Jag grät en del, var det mitt fel att hon mådde dåligt?
hur kunde jag vara så dum att såra henne?

Vi pratade inget i skolan, och hon var endå bara där halva dagar.
Jag höll mig till Johanna, Towe och Sofie och de som ville vara minna vänner.
Men jag satt också ofta ensam och tänkte på henne.
Jag hade fortfarande kvar hennes julklapp,
så efter några veckor efter vad hon sagt. På en tyska lektion skrev
jag en lapp och gav henne julklappen.
I lappen stod det:
Det känns konstigt att ge dig den här
julklappen och jag vet inte ens
om du tycker om den :/ kram Petra


Hon gick ut och efter 10 minuter kom Rouane
in i klassrummet och sa att Petra
ville prata med mig... jag gick ut och där mötte jag Petra.
Hon kramade mig och vi pratade ut.
minns inte vad vi sa i detalj .Allt känndes bara underbart.
Jag pratade också med David hennes kille och
blev vän med honom. allt var underbart igen...



I måndags var jag på BUP.
Mina föräldrar var med.
det luktade konstigt i byggnaden.
och magen vred sig, jag ville inte.
benen ville vikka sig men jag fick kämpa för att hålla dom uppe.
Vi satt i ett vänt rumm och fyllde i ett formulär.
en massa konstiga frågor om hur jag mådde.
magen vred sig mer, efter 10 minuter så kom psykiatrikern
ut och bad oss ge henne formulären och följa med henne.
Vi gick i en lång korridor, ungefär samma korridor som jag
drömde om, vi gick in i ett mindre rumm där det fanns 4 stolar
och ett bord. i hörnet fanns en dator m.m.
Jon bad oss sätta oss ner i varsin stol och när jag
satte mig ner känndes det i benen. precis som om jag gått flera mil.
Under samtalet med psykiatikern så frågade hon i princip om
hella mitt liv. Min uppväxt och hur allt hände.
Jag fick gå in på detaljer. såren revs nästan upp igen.
Det var hemskt, men det som lättade allt var när hon sa att
jag var frisk nog att inte behöva gå dit mera.
allt flögg inuti mig, jag var lycklig igen.
allt var underbart.
jag ströks ifrån BUP listan och mår nu jätte bra. :)


Detta är tackvare mina
vänner som gav mig styrka att kämpa!
Tack <33 utan er hade jag inte levt!
Utan er hade jag aldrig orkat...

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Tourniquet - 11 mar 07 - 03:56
Jag önskar verkligen att allas histirer/liv slutade lika bra.
deprimerad - 28 jan 06 - 22:17- Betyg:
vacker...

allt ja kan säga...

kramar
7mary7 - 28 jan 06 - 02:53- Betyg:
sista delen här kanske ..
men hoppas att d inte e sista delen i "verkligheten"

Skriven av
Petraa
27 jan 06 - 05:35
(Har blivit läst 192 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord