en tyngd som aldrig lättar |
Dom finns där, dom ler mot mig. Jag ser ju att dom finns där.
Men ändå den känslan av att dom inte egentligen bryr sig, ser mig endast som besvär.
Vågar inte berätta, berätta hur jag mår innuti. Hur jag verkligen känner.
För jag vet att dom bara skulle tycka att jag störde deras lycka. Får låtsas le medan tårarna bränner.
En falskhet i deras ögon, bakom allt skådespel.
Bakom ett manus som dom spelar, som dom inte får göra fel.
Får hålla allt inom mig, leka lycklig och le.
Ta del av deras manus, och låtsas se det dom vill jag ska se.
Medan tyngden på mina axlar, av dom besvär jag ensam måste bära.
Tyngden får mig att bli svagare, vågar inte berätta, vill inte besvära.
Tyst. tyst. stänga igen min käft och skratta.
Fortsätta spela manuset och hoppas att dom inte ska fatta.
Ett skådespel som aldrig tar slut. En tyngd som aldrig lättar ; det jag kallar mitt liv
|
|
|
|
