Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Samtal med några av mina minnen

Allt du gjort mot mig…du får inte komma och spöka. Du har inte tillåtelse att förstöra mina mest underbara stunder. Inte när jag är i stan, inte när jag är med vänner…och absolut inte när jag är med min ängel…Gör du det med flit eller tänker du inte?

Du förstör bara för mig…att jag oroar henne. Det gör så ont i mig att jag inte får fram ett ord. Hon är ju den som inte ska se mig sån…hon ska inte se mig med dig i tankarna. Det är bara så och därför ska du låta mig vara! Du är det jobbigaste minnet jag har, och minnen…ni ska inte ha en egen vilja! Jag ska kunna ta fram er är jag vill och prata med er, tänka på er. Och på dom som gjorde er. Ni ska låta mig bara vara tills jag själv är redo…kan ni inte förstå det?!?

Hon gör allt för mig, hon säger det och jag ser det på henne. Hon kan se när jag är ledsen men hon kan inte förstå hur det är att ha er inom mig…jag blir helt tyst, borta, inom mig själv. Hon kan se det. Först imorse…hon höll om mig och hjälpte mig. Sen när vi satt på tunnelbanan idag…hon såg det på mig flera gånger. Till slut såg hon mina händer…och hon hjälpte mig…-igen. Hon försöker verkligen allt hon kan komma på. Men om mina ord inte kommer ur min mun, hur ska jag då förklara för henne hur det är er inom mig. Speciellt när ni bara gör mig räddare för hennes kärlek.

Historien upprepar sig. Har sagt det förut, säger det igen. Det händer verkligen och…jag vet inte vad jag kan göra åt det. Det är bara en sak som saknas nu för att det ska bli exakt som det varit och det är att hon lämnar mig.

Du kommer bara och förstör för mig, hela tiden! Varför kan du inte bara suddas ut ur mitt liv, jag vill inte ens ha dom bra delarna längre. Vill att du aldrig skulle ha kommit in i mitt liv. Du är inte värd mig och har aldrig varit, jag kan se det nu. Trots det älskar jag dig av hela mitt hjärta. Jag tillhör dig fortfarande och vid minsta ord från dig är jag åter vid din sida.

Jag borde väl vara arg på dig, på er alla. Eller jag borde vara arg på dom som skapat er och placerat in er i mitt huvud. Men det kan jag inte. Hur ska det gå till? Dom har betytt så otroligt mycket och framförallt den som skapade dig! Du var den enda för mig, och ”det är du fortfarande”. Men de orden stämmer inte heller. Du är inte längre den enda för mig och kommer aldrig att bli det igen.

Jag har fallit två gånger. Även två gånger har jag rest mig, om hon lämnar mig då faller jag djupare än jag någonsin gjort och eftersom att min styrka att hålla mig kvar här kommer från henne så kommer jag kanske inte att orka upp igen…Nu pratar du med mig igen. Du försöker övertala mig...att hon kommer göra som du gjorde. Vad fan tror du att jag är rädd för då?

Det är bara jag och några som vet hur allt har gått till egentligen. Du vet inte för du vet inget av det som hände innan din tid och inget vet du heller om efter. Hon vet väldigt mycket mer av vad som hänt långt innan, hon vet hur det var med dig (eller det mesta i alla fall, det gör fortfarande ont att prata om) och hon vet lite om hur det är nu. Hon vet historien i stora drag men för att kunna förstå helt så måste man veta allt…och hur ska det gå till när jag blir helt stum med er inom mig?

Även om ni vet exakt hur det har varit och hur det är och resan genom spegeln hit. Så tänker jag ändå skriva för jag känner att jag behöver inse att det verkligen var som jag kommer ihåg-som ni säger.
Jag hade ingen, föll från första början, kommer inte ens ihåg vilken vår det var då. Låg inte nere på botten utan det var allt jag visste så jag vandrade omkring och visste inte bättre. Tills jag började bearbeta dom av er som varit med ända sen början. Jag hittade ett sätt att få er tysta, att ta till när ni kom fram och eftersom att jag inte var beredd på det så orkade jag inte med er. Det var ganska ett användbart sätt, men ni kom alltid tillbaka.

Sen kom du. Du lagade mina benbrott från fallet ner. Du lyste upp mitt liv så att alla kunde se. Du gav mitt liv mening och du gjorde allt för mig, i alla fall så sa du det. Du var den som fanns så fort jag behövde och jag levde på nytt. Du lagade mitt hjärta, du smorde bedövningssalva på de värsta skrubbsåren och trots ärren, dom djupaste så syntes som inte ens då. Sen…jag vet inte vad som hände men jag tror att jag lev dockan du velat ha som liten. Du stötte bort mig och jag förvirrades sen var du ledsen över att du kände dig ensam. När jag efter långa dagar och veckor, månader till slut inte orkade med dig längre. Jag puttade bort dig för gått. Du tyngde ner mig. Du kunde ju aldrig förstå mig fullt ut, du har aldrig fallit. Inte så långt som jag hade då. Jag vågar inte/orkar inte prata med dig. Det skulle ta mina sista krafter. Och i och med det sviker jag alla dom som finns nu. Det är som om jag inte vill göra mig av med dig men sanningen är att jag inte orkar med att tala om för den som gjort dig vad som hänt mig. Du bara förstör!!

Jag föll igen när du lämnade mig…fel, jag lämnade dig. Det var ju jag som tog det sista steget, men det hade hänt alldeles för mycket mellan oss, du betydde mer än du förtjänade att göra. Du är inte värd mig och kommer aldrig vara det heller! När du var borta föll jag djupare. Allt mitt liv gick ut på var att bearbeta er, andas, leva. När jag bearbetade er förstod jag äntligen lite mer om mig själv. Jag kunde se vad det var som gjort mig sån. Sån att jag behövde dig och att du fick betyda allt för mig. Eftersom att jag inte ens hade fattat att det var ni som fortfarande stod och slog på mig psykiskt så kunde jag inte göra något åt det. Nu kunde jag förstå mitt beteende bättre. Men fortfarande, jag var otroligt djupt ner. Men jag kröp, jag låg inte ner, i alla fall något

Mitt hjärta lagades. Det syddes ihop det med ungefär femti stygn för att hålla de uppe.

Sen hittade jag henne. Hon lagade mitt hjärta ännu mer. Hon lyser upp mitt liv, alla kan se hur det påverkar mig. Hon ger mitt liv mening på nytt. Och hon gör allt för mig, i alla fall säger hon det, och jag ser det på henne, hon försöker allt hon kan komma på. Hon kan se det på mig. Det kunde aldrig du. Hon såg det två gånger idag och hon hjälpte mig, mer än hon anar. Hon vet inte ens om att jag skriver det här. Imorse höll hon om mig, hon kramade mig när jag skakade och tog bort tårarna. Trots att jag inte kunde förklara vad felet var annat än att det var mycket minnen så gjorde hon det så otroligt mycket bättre. Lite senare så kunde jag berätta vad jag var rädd för, historien som återupprepas, det har ju redan börjat, för länge sen. Jag klarade inte att berätta mer…och hon förstod det hon kunde förstå. Det var du som var hos mig då, du förstörde ett av mina mer underbara ögonblick. Sen på tunnelbanan, jag såg på hennes blickar att hon undrade till slut såg hon mina händer och hon tog den ena. Åter igen hjälpte hon mig mer än hon kan fatta. Jag hatar verkligen att hon ska behöva se mig sån. När jag inte har kontroll…det räcker med det hon hört. Jag hatar att oroa henne vilket jag vet att jag gör. Hon ska inte behöva ha mig sån.

Jag hatar dig verkligen, du kan inte ens ana hur mycket, för det du gör mot mig! Du bara förstör för mig om och om igen hur ska jag göra för att få bort din röst ur mitt huvud? Just nu har jag återgått till att bearbeta, andas, leva och jag kan förstå ännu lite till av mig själv nu. Men ändå. Det tar så otroligt mycket på mina krafter att hela tiden kämpa. Min styrka får jag bland annat av henne.

Men ni gör mig räddare för var dag som går, tänk om…det enda som saknas nu är att vi glider isär. Att hon lämnar mig eller tvingar mig att lämna henne. Om jag faller en tredje gång. Stygnen i hjärtat kommer sprättas upp och de gamla skrubbsåren kommer börja blöda. Jag kommer inte överleva en tredje gång för det finns ännu ingen så duktig kirurg. Hon får inte lämna mig… Men om jag håller henne för hårt. Då fördubblas risken att hon inte orkar. För ingen skulle orka hålla mig från fallet i evigheter. Men som han sa idag: Nu har du oss med. Och det stämmer, nu är det inte en enda som behöver hålla mig uppe. Hon har hjälp. Och då kanske hon orkar stanna hos mig. För går hon nu kommer jag inte klara fallet.

Era röster växer sig starkare för varje dag som går. Jag vet redan vad hon kommer skriva på det här. Hon säger att hon aldrig kommer lämna mig…det värmer mig men samtidigt blir jag så otroligt rädd. För innan orden sagts till punkt hör jag en annan röst säga exakt samma ord. Och du lämnade mig. Du säger att hon kommer göra det med. Kommer hon lämna mig nu?
Jag vet att du gör allt för att jag ska må bra, men som han också sa i telefonen ”Minnen går ju inte att göra något åt, dom är en del av dig.” Och hans ord stämmer helt. Dom är ju en del av mig, hon frågade om jag kunde förtränga dom, tro mig jag har redan försökt och det gick ett tag. Men då kunde jag ju inte förstå varför jag inte kunde lita på hennes ord. Jag är tvungen att gå igenom er alla enda till slutet för hur ska jag annars kunna hitta varför jag gör saker på ett visst sätt ibland. Hur ska jag annars kunna förstå mig själv och sedan förklara för henne?

Önskar bara att du kunde vara helt bearbetad nu. Vet att det är först när jag inser att du inte har något med henne att göra, då kommer du lämna mig ifred. Och jag hoppas att den dagen kommer snart. För tänk om jag bearbetar er på fel sätt…-igen. Hon skulle krossas av det, och krossas hon, då dödar jag mig själv, jag är inte värd henne och kommer aldrig att bli.

Jag lämnade den som inte var värd mig, kommer hon lämna mig, jag som inte är värd henne?
Kräver ett svar…nu! Varför kan du inte bara försvinna helt ur mitt liv? Jag hatar dig…samtidigt älskar jag dig mer än jag någonsin gjort. Skuldkänslorna väller över mig i våg efter våg eftersom att jag sårar henne när jag pratar om dig med kärlek i rösten för att i nästa sekund berätta att det är ditt fel att jag mår piss…Hon förstår inte och det är inte konstigt.

Jag hatar att du förstör mitt liv! Jag hatar dig älskling!
Och för dig sötängel, för dig går jag genom eld och vatten, korsar is och öken…med ett litet hopp om att du kanske finns kvar här när jag kommer tillbaka. Du kan inte förstå hur mycket dina ord skrämmer mig när du säger att du inte kommer göra samma sak som hon. Hur vet du det? Du säger att du aldrig kommer lämna mig, att du alltid finns här vad som än händer. Rösterna i huvudet påminner mig om att hon sa exakt det samma. Är livrädd för dig ängel!

Två stycken som kommit att betyda mer än livet för mig, hatar den ena, är rädd för den andra. Älskar dom båda två och har skuldkänslor inför båda. Men det är den andra som står vid min sida när den första har svikit mig…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Between - 16 jan 06 - 03:48
Jag vet inte vad jag ska säga, ärligt.

Det är hemskt så in i helvete att dom jävla minnena kommer hela jävla tiden. -Förlåt, ska försöka att inte svära så mycket .. ^^ Och det gör mig .. jag hittar inte ord, ledsen kanske.. menändå inte, att du är rädd ör mig. Men jag förstår dig, att du är rädd. Rädd för att allt ska upprepas igen , och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag vet inte hur jag ska göra för att du ska förstå att jag inte kommer göra som hon, jag kommer inte lämna dig. Jag vet det. För allt du har gjort öf mig.. jag kan inte glömma det. Jag gör itt bästa med att finnas för dig, men ibland går det inte. Men man kan inte göra mer än sitt bästa. Jag älskar dig mer än du tror, vet o anar. Bara så du vet.

Och jag vet att jag inte är ensam med att hålla dig upp. Jag är helt klart inte ensam. <3

Skriven av
Cilises
16 jan 06 - 02:57
(Har blivit läst 173 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord