Solnedgång |
De sista solstrålarna för dagen lekte och glimrade i de dansande vågorna som sköljde upp mot den kala klippan där jag satt.
På andra sidan låg Gullholmen med dess många små röda hus. Mitt bland detta röda kluster av hus reste sig det ödsliga, vita kyrktornet. Något spöklikt låg över detta torn, något mörkt ock mystiskt.
Den blodröda himlen ersattes av nattens mörka konturer, upplysta av fullmånens ringa sken.
En sakta, varsam vindpust smekte mitt ansikte likt en osynlig, svepande hand. Mitt hår fladdrade för ett ögonblick, innan de försiktigt föll tillbaka ner på mina axlar.
Den svala men ändå ljumma klippan, höll mig varm när den salta, kyliga nattluften trängde genom mina tunna sommarkläder.
Tystnaden var slående, inte ett ljud nådde mina öron förutom det dämpade bruset från de guppande vågorna.
Men allt var inte lika lugnt och stillsamt.
Mina tankar Var fyllda av minnen från min barndom, en tid som jag hälst vill glömma. En tid fylld av våld och hot som inte borde finnas.
Inget barn borde få känna det som jag har känt och inget barn borde få se det som jag ahr sett.
Utan alla borde få en lycklig barndom som man kan frodas i.
Denna bild av mitt förflutna är nu mera inte mer än ett minne blott. En skugga som gömmer sig, som inte vill bli sedd.
|
|
|
|