... |
(När luften blev tyngre för mig
Satt du och hånskrattade, mot mig.
Men när luften blev tyngre för dig.
Fanns alltid jag där för dig.
Och det hände hela tiden.
Jag hjälpte upp dig ur sörjan,
hjälpte dig börja om från början.
Men när jag behövde hjälp, snackade du bara skit,
och slängde mitt hjärta hit och dit.)
Kärleken har tappat sin mening, det finns inget kvar i mitt hjärta.
Bara ett tomt rum, fylld av olycklig smärta.
Jag vandrar omkring i ett osynligt mörker, som ingen annan kan se.
Och jag vill inte att de ska veta, så jag fortsätter att le.
Rakbladen och knivarna ligger väntansfulla hemma i ett annat sorts mörker, i glädjens tid.
De är mina vänner, som får upp mig ur mitt lid.
Men även om de hjälper mig,
är det de som gör att det gör ondare.
De påminner om dig.
Att skära, eller att inte skära, det var innan min fråga.
men det tog tid för mig att svaret säga våga.
"Att skära", blev mitt slutgiltiga svar.
Och nu finns det bara blodiga sår, kvar.
Det känns läskigt att känna blodet rinna.
Fastän jag mest av allt, vill från denna jord försvinna.
Det känns krävande att bara gråta.
Det känns som ett måste, att allt förlåta.
Men jag ska snart inte bryr mig mer.
För risken om att begå självmord, blir bara större och större, som såren blir fler.
Men vad ska man egentligen göra?
För allt är förtstört och allt vill förstöra.
Men man får ta dagen som den kommer, och strunta i allt.
Även om ljuset slocknat, även om allt varmt, blivit kallt.
|
|
|
|
