Alla bara tittar på. |
Hon kände hur paniken inom henne började växa, bli allt starkare och starkare.
Snart står hon inte ut längre, hon måste härifrån. Hon går, några meter senare springer hon.
Följer han efter henne? Ska hon någonsin kunna gå tillbaka till byggnaden där hon måste tillbringa sina dagar? Vad ska det bli av henne, kommer hon någonsin kunna känna sig trygg?
Det bränner i halsen på henne, hon orkar inte springa längre. Hon stannar, kollar vad klockan är, ännu har inte skolan slutat. Var kan jag gömma mig?
I skolan vet dom ingenting, var är Annie?, Frågar en undrande lärare, är hon sjuk idag kanske?
Så mycket dom inte vet, så lite dom ser. Kanske kan hon ge igen, slå tillbaka, skratta ondskan rakt upp i ansiktet eller varför inte förstöra hans svenska uppsats?
Nej nej, vad tänker hon med. Det är inget alternativ, allt blir bara värre.
Hon sätter sig i busskuren, bara några minuter tills bussen kommer. Ska hon göra ett slut här? Ska hon låta bussen göra jobbet? Det är så orättvist, att inte hon kan få ha en trygg och rolig skolgång. Att alltid behöva passa ryggen till, att alltid titta bakom sig – att aldrig få vara säker.
Hemma anas ingenting, hemma är allt bra. Bara bakom stängda dörrar kommer ondskan krypande fram. Det känns som att det växer i henne, som att hon blir sönderslagen inifrån och ut. Snart finns inget kvar.
”Men Annie, varför gråter du? Vill du prata, jag lyssnar gärna”. Självklart att dom lyssnar, allra helst vill dom bli samlade i aulan så att ja kan berätta allt hemskt jag blir utsatt för, dagligen, hela tiden. Om dom bara menade allvar, om allt inte bara handlade om nyfikenhet och skvaller. Jag blir så trött. Ingen duger åt mig, och jag duger åt ingen.
I fickan ligger nycklarna. Kanske ska jag kasta ut nycklarna, och springa ut och hämta dom när bussen kommer. På så vis kommer ingen någonsin få reda på hur jag mådde, bara ondskan själv. Han har dödat mig, sedan år tillbaka. Det kommer se ut som en normal död, i alla fall så normal jag kan komma på.
Men jag vågar inte. Jag är inte stark nog, jag är instängd i mig själv och är den fegaste. Ingen hjälper mig att våga, ingen hjälper mig att stå emot all skit. Alla bara tittar på. Ingen torkar mina tårar, ingen fixar min rinnande mascara.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fashionchick - 6 jan 06 - 23:43- Betyg:  | hemsk..
att må dåligt är nog det man allra minst vill..
hur d känns när man inte kan prata me nån om hur man känner..
de e jobbigt därför finns jag oxå här om du vill snacka..kramar* | | Cilises - 6 jan 06 - 21:22 | Den är väldigt gripande och hemsk....tänk lite på styckeindelningen dock men du har använt ett underbart talande språk med många synonymer istället för att upprepa samma ord hela tiden...bra!
Om den är sann vill jag att du ska veta att jag är här om du vill snacka...vet hur det känns att må dåligt...Kramar Cili |
|
|
|
