"Värdelös" |
Jag funderar undrar hur det blivit som det blivit?
Undrar hur jag kunnat hamna här? tänker hur jobbigt det är med arbete,vänneröverhuvudtaget människor. Jag vill inte gå ut jag känner paniken, ångesten som kommer. Undrar vad som gjort att jag inte klarar av saker som förut varit så självklara. Jag känner att alla har för höga krav på mig, för höga förväntningar. jag har upplevt med att alltid försök att leva upp till dessa förväntningar. Jag klarar inte det längre, jag känner paniken komma när jag ser vissa saker, när jag ser människor. Känner hur ångesten kommer krypande när jag ser hur människor tittar på mig med en blick av äckel och avsky. jag vet dom tänker "hur ska hon visa sig ute sådär?" hur kan man se ut sådär? Hon är inte värt något! Jag vet mycket väl att jag inte klarar av vad andra förväntar sig av mig, jag vet! Men nu har det gått så långt att jag helst bara vill isolera mig. Jag vill bara försvinna, har inget att se framemot. Jag har inga livsmål för jag vet att jag sumpat dem. Jag vet jag inte har någon chans i livet, jag har prövat livet men det var för svårt. Livet passar helt enkelt inte för en svag flicka. Ingen förstår, ingen ser. Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vad jag klarar och inte klarar. alla tror jag är så bra att jag klarar, men det gör jag inte. Jag klarar det inte jag känner paniken ångesten så fort jag tänker på det. Jag är trött, jag vill sova men kan inte, jag vill sova men är rädd för madrdrömmarna, jag vill sova men är rädd för att vakna på morgonen. Jag villl sova men jag vill inte vakna. Jag vill vakna men vågar inte, jag klarar inte av vad ett vaket tillstånd kräver. Jag klarar inte av vad människor anses som vardagligt. Jag försöker men det går bara inte. Vissa dagar klarar jag lite, vissa inget alls. Jag vill slippa alla krav, vill bli accepterad för det jag klarar av, jag vill bli förstådd. Jag vill inte behöva berätta, behöva prata jag vill bara slippa, slippa känna, slippa alla frågor, tankar och funderingar som flyter i mitt huvud. Jag vill slippa, slippa se vill bara försvinna. Jag vill ha hjälp, jag sökte hjälp, jag fick till slut hjälp, jag klarar det inte. jag faller och faller, jag faller i ett bottenlöst mörkt hål. jag kände igen hålet där hade jag varit förut. Men nu, nu är det annorlunda. Hålet har blivit längre och mörkare. Nu är det inte samma gamla spöken. Det finns nya, större och hemskare. Jag känner igen det, mörkret är arg, arg för att jag har svikit, arg för jag har blickat in i ljuset, för jag längtar och för jag vill. Men nu är mörkret starkt, mörkret har haft lite tid att göra sig förstärkt för att hålla "henne" kvar. Mörkret har fler och starkare armar som håller mig hårt. Jag kan inte kämpa emot, min styrka är borta, bortblåst. Kanske är det nu bäst att stanna i mörkret, stanna och inte kämpa emot, det är lättare. Människor tror jag är stark att jag klarar mer än vad jag gör. Kanske är det lika bra att ge upp. Kanske dom förstår sen, kanske ger om upp. Jag är rädd, känner mig inte trygg, känner mig inte sedd och inte förstådd. Jag orkar inte! Jag vandrar planlöst ensam omkring i mörkret. Mörkret som jag känner till men som ändå är nytt. Mörkret som faktikst vill ha mig, där duger jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Rebecca_Becca - 9 okt 07 - 09:08- Betyg:  | :( åh gumman hoppas det är bättre nu<3 jag vet inte om jag
kommer leva så mkt längre, jag har planerat ett nytt försök
jag hoppas verkligen jag lyckas denna gång för nu är det
så jävla jobbigt :( jag orkar inte mer nu :/ | | oxen - 5 aug 07 - 15:49 | | Min ängel var stark.. Älskar dig så (L)(F) För evigt i mina tankar |
|
|
|
