Sann berättelse-Every one have lost somone... |
"Every one have lost someone they truley love, i lost mine for two years ago. - My best friend."
Jag minns tydligt den dagen då jag satt på bussen på väg hem i från skolan. Jag var trött och sliten, ville inte alls åka ner till badet för träning.
Kristin hade en fruktansvärt huvudvärk, jag led med henne. Jag såg hur ont hon hade. Jag frågade henne om hon ville att jag skulle följa med henne hem och hjälpa henne. Hon såg på mig med glänsande ögon och sa sedan nej jag tror jag klarar mig, jag dör ju inte direkt, det var hennes komentar.
Jag såg på henne en lång stund innan jag svarade henne. Okej, men lova att ringa om du känner att du vill ha någon sorts av "support".
Jag gav henne en kram och bad henne att ta det lugnt. Hon log och svarade sedan, klart det gör jag alltid.
Utan att jag visste det så var det sissta gången jag kramade henne och såg in i hennes ögon.
Den kvällen blev en kväll med sorg. Kristin hade fått en slags hjärnblödning, en blod propp med sanna ord.
När jag kom för att besöka henne på sjukhuset var det som att komma in i helvetets vrå.
Jag såg livet rinna ur henne för varje seckund. Mina ögon fylldes och själen tömdes. Det ända jag nu har kvar är minnen av det som varit. Jag saknar henne mer än någonsin i dag. Trotts att det gått två år så kommer jag i håg hur hon alltid gick med sina vita addidas skor med två olika färger på sina sko snören ena var marin blå andra var rosa.
Efter en veckas sörjande och forskande av en förklaring på det som hänt så var det minnes stund i kyrkan nere på stan.
Jag satt helt svart klädd med tårar och funderingar, tiden som var hade passerat förbi så fort. Jag ville så gärna ta tillbaka det jag miste, men jag viste att jag inte kunde ändra det som sket. Jag bad till gud av allt jag ägde och hade, att han skulle ha tagit mitt liv i stället för hennes. Trotts alla mina böner och tårar jag gett visade inga resultat.
Jag såg mig runt om i kyrkan, jag var inte ensam om mitt önske tänkande. Hela kyrkan önskade detsamma som jag.
Dagen passerade förbi med sorg och ibland även lite glädje. Månaden närmade sig sitt slut och det blev begravning. Man fick inte lov att använda svart.
Jag hade en ljus färgad kjol och en vit tröja samt en sjal. Håret hade lockar, kork skruvar kallas de visst.
Jag hade även två små ängla klämmor i håret som "symboliserade" vem hon nu hade blivit. En ängel, en av de vackraste uppe i det blå.
Patrik tordes sig veta hur min smärta i bröstet var sig lik. Men blicken sa mer än det han tordes sig visa. Han var inte ledsen över min förlust. Han var glad och stolt över att han fick se mina tårar rinna och mig be om att få komma till henne.
Han var stolt över att han fick vara den som fanns där i rättans stund. Men ack, jag kom honom på spåren. Han var inte av det fina slaget. Utan av det råa och kalla.
Jag sitter nu i väntan på att bli tagen till de ljuva och förväntans fulla dal där livet inte har ett slut, där allt har sin mening.
Där träden viskar mitt namn och min kärleks fulle väns. Jag kan se mig själv och henne sitta vid vattnet doppa tårna, äta godis, glass och allt vad livet då tilltalar.
vi skrattar åt det som varit galet men skoj, alla de gånger vi vunnit en basket match i mot motståndar lagen. Hur vi känner pulsen sjunka och längtan efter vila stiger fram.
Men sedan vaknar jag ur mitt drömmande. Det kommer inte ske nu, och inte heller på mycket länge.
Men jag längtar, och jag väntar på den dagen då det blir min tur att möta de som alla undrar över. Livet efter döden. ja min vän det är då man blir en ängel och ser dalar vattenfall. En droppe i torraste öken. Enhörningar. Allt vad man nu vill sig se.
Och jag vill se dig min vän. Den som jag saknat och längtat efter så länge nu.
Två månader senare efter min väns bortgång så sitter jag intill Patrik, frågandes och undrandes. Han ser mig i ögonen. Ber mig om mitt lugn. Tar mig i handen och kysser mig ömt. Jag lovar dig jag ska finnas hos dig i alla väder i alla dar. Ingenting kan ta min kärlek i från dig. Jag är bara din och ingen annans. Mig kommer du alltid att ha vid din sida. Mig blir du aldrig av med.
Jag sannade då hans ord. Men nu i dag sitter jag med mer än sanning i mitt vetande. Jag vet även alla dessa lögener han gett till mig och även andra.
Och jag har nu beslutat mig för att ta det steget till ett mer kärleks fullare liv.
Jag ska besegra den demon som försökt tagit mig, den som tar mitt sinnes fulla jag till "darkness".
Jag ska finna livet igen. Och finna den man som kommer att älska mig för mig. Se mig för den jag är och blivit, älska mig trotts mina synder. Jag har oftat mycket på en man som inte ser vad han har. Så nu ska jag finna dig, Du som mina armar och hjärta längtar efter.
Jag är nu en fri fågel som börjar sin resa, och en ny tid.
/Emma 27/12 2005
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fridolina - 10 jan 06 - 23:45- Betyg:  | | jätte bra skrivet, det ¨åste vara jobbigt at förlora någon när och kär!!<3 kraam** | | albaniish - 31 dec 05 - 06:16 | | mkt fint skrivet.. d värsta är juh att förlora någon man har mkt nära hjärtat :'( | | hejjaghetersanna - 30 dec 05 - 20:43 | Grymt jobbig text att läsa.. man kan känna din smärta, och
längtan efter döden till din vän :(
riktigt fint skrivet, det är bra att du har bestämt
dig för livet - döden kommer senare ändå.
ta hand om dig! |
|
|
|
