[f] Kär[/f] |
Man kan verkligen fundera på hur man fungerar när man är kär.
Det går inte länge utan att tanken faller åt ett visst håll.
Man uppfylls av den där helt otroliga känslan om hur helt otroligt fantastisk
den där andre personen är. Om det stämmer i verkligheten spelar mindre roll.
När jag tänker på den tjej som uppfyller mina tankar så vet jag inte vad jag skall säga.
Hon är bara på ett helt ovanligt sätt väldigt speciell. Hela jag uppfylls av en
känsla att detta är precis en så'n tjej som jag har gått runt och önskat skulle finnas.
Och sen finns hon. Hur jag vrider och vänder på det så kan jag inte hitta en enda vettig
anledning till varför jag skulle gå förbi denna tjej. På alla sätt och viss helt underbar.
Jag kanske överdriver, men vadå. Det är ju inte så att det är tomma ord. Allt jag får fram är superlativ som bara är en bråkdel av det som jag egentligen känner.
För det är väl så när man är kär. Man kan inte riktigt sätta ord på det som
bubblar inom en.
Man vill så gärna uttrycka det, men man känner att man inte får fram rätt ord,
tex då när jag gick bredvid dig. Jag skulle önskat att det hade kunnat pågå för evigt.
För känslan som fyller mig är, att nu så, woaw, det är bara du och jag. Så fint det är.
Du och jag gåendes i det vackra vädret. En helt underbart tillfälle. Jag slänger en blick
mot henne igen, och jag kan inte riktigt fatta att det är sant. Det är verkligen hon. Jag drömmer inte.
Det är vi som umgås. Hormonerna bara sprutar fast man av någon anledning behärskar sig.
Jag kan ju inte bara springa runt och göra glädjeskutt. Även om jag gärna hade velat.
Nån måtta får det vara, än så länge, fast det hade allt varit gôtt.
Tänk, bara du och jag, springandes runt i eufori på en äng.
Till slut insvepta i varandras armar. Sjunkandes till marken, liggandes på rygg och bara
tittar upp mot himlen.
-Du jag gillar dig, väldigt mycket, det bara pirrar i magen när jag är i närheten av dig.
Du får mig att bara slappna av och vara precis den jag vill att jag skall vara.
Egentligen skulle jag velat säga att jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Men det känns kanske lite tidigt, eller inte. Det är nog bara det att jag inte vill nöta på
den finaste fras man kan säga till någon annan. Inte säga det utan att mena det, fullt ut.
Och kanske förstå vad det verkligen är som jag säger. Så att det inte bara blir tomma ord.
Inte så att jag inte önskar att säga det, men jag vill nog ännu mer förstå vidden av orden innan jag säger dem. ... Jag älskar dig...
Men men, om jag kopplade bort några spärrar för en stund, så hade jag säkert sagt det för länge sen.
Vill nog bara säga den lilla frasen att jag tycker du nåt extra, att du är väldigt vacker,
men att det inte bara är den yttre skönheten som tilltalar mig. Och inte är det nån specifik
egenskap likt att åh va bra du är på på en viss grej. Nej, det är nog helheten. Denna unika
kombination av olika egenskaper som Gud i sin fantasi så underfundigt har skapat.
Skall oxå nämnas att jag gärna vill vara där du är. Den unika atmosfär som skapas av din närhet,
kanske inget för världen, men något underbart för mig...
Så där jättemycket mer kan jag inte precisera mig, hade egentligen velat säga något mycket finare....
|
|
|
|
