Mitt liv |
LIvet är inte enkelt. Jag föddes i början av 60-talet i smålands Jerusalem. Vid vättern. Vi som bodde där var jag o mamma hennes lillebror min morbror, mormor o morfar. Det skulle ju kunna vara en idyll att bo flera i generationer under samma tak. Men så vad det inte. Min morfar var när jag alholist när jag var liten. Jag var ofta rädd när vi skulle gå hem från dagis, om det skulle sitta ett gäng och dricka när man kom hem. Min mmormor jobbade på konditori när jag var liten. Var med där en hel del. Mamma jobbade inom bokbinderi.
Morfar sod på torget o sålde fisk. Minns särskilt ett minne när morfar hade varit på torget som vanligt och kom hem med ballonger, det var sådan som man kaan få tag i dag.O ch så kom han hem med dom och jag släppte dom dom for upp i taket där satt dom det var ju högt upp. En annan gång hade jag fått följa med morfar o klippa sig, det låg längre ner på stan. Det var i närheten när jag fyllde år då fick jaag en docka o ch ett par skidor.
Jag önskar jag kunde säga att det var idylliskt. men det var det inte. Mamma var på något sätt inte älskad på samma sätt som hennes bror jag vert inte varför. Men det märktes så tydligt, en gång skulle mamma ut och dansa. Hon skulle ta fram min säng som låg under hennes säng det var ju vanligt när det var trångt. Men iallafall så hade hon fastnat med skinnet mellan tummen och handen, det blödde rejält. Min mormor stod då i köket hon måste ha sett det för man måste gå förbi för att ku´nna gå ut. Men det var ingen som kom till hjälp.
Jag kan inte ha varit mer än 4-5 år.Det finns väl många såda situationer. Men när jag var 7 år fick jag en bror. Då bodde vi längre ner på stan. Det var lungt ett par månader skulle jag tro. Kommer särsilt ihåg att mamma skulle läsa för mig. då kunde man ju inte läsa själv. Ja mamma skulle allså läsa för mig, jag vet att vi satt i sängen hon o jag. Men hon kom inte långt för hon ville att jag skulle kolla om dörrkedjan var på och det var den. Hon var jätte rädd, Hon sa att hon trodde att en man skulle borra upp ett stort hål genom dörren så han kunde ta sig in.
Hon var uppskärrad. Min styvfar var mycket borta även nu. Han jobbaade som väktare. Så när han kom hem sprang mamma till honom, sen minns jag inte så mycket mer av det tillfället. Ja, mamma försvann bort under en längre period. Hon var ju på sjukhus, men jag var väl där någongång. Min bror försvann till farmor, jag hade ju börjat skolan så det blev fritids och någon tant som skulle passa mig. Vi flyttade och då var iallafall mamma med.
Men jag var under den perioden väldigt rädd för olika saker.
Sen var det dags igen att flytta. Då kom vi till en större stad. En period flöt väl livet på som det brukar. Jag gick i skolan, brossan var ju hemma för han var inte så gammal.Mamma var i botten schizofren. Det finns väl dom som undrar vad det är. Ja, när det var som värst så pratade hon med fläkten om alla spioner o allt. Maten var " förgiftad" i hennes ögon. Under så otroligt många perioder har hon överlevt svåra sjukdomar. Hon hade bl a en svår njursten med närmare 41 grader i feber.När jag hade börjat sjuan blev hon sjuk igen. Då hade hon ett tag varit ute och haft praktik. Hon var jätte glad. Men hon hade börjat få väldigt dålig balans.Men hon ville inte gå till läkare. Hon var hela tiden tvungen att ha en stol med baksidan mot henne, även när hon lagade mat. Det sista var när vi fick stötta upp henne när hon skulle på toa. Senare satt jag och hon på hennes säng och jag skulle ta på henne jackan, när jag släppte henne ramlade hon baklänges. Så farsan och jag hjälpte henne till bilen.Där vi bodde då fanns det ingen läkare, dom fick åka ungefär 2 mil.Men först skulle dom inte ta emot henne dom sa att det var bihålerna, men det var det inte det var hjärnblödning. På väg i ambulans var hon nära döden, men klarade sig. Första gången hon kom hem hade hon rullstol, nästa gång gick hon med bockar. Jag vet inte hur långt det var mellan gångerna.Men hon fick ju lära allt på nytt, Läsa, skriva , gå med mera. Men hon har alltid varit envis, hemma var det inte tal om det här med känslor. Det var jobbigt när man var tonåring och kroppen höll på och ändra sig vem skulle man fråga inte kunde man fråga morsan. Men jag förstår ju också att det var vad hon hade fått med sig hemifrån.Själv är jag så sabla orolig när det är något men jag säger alltid du kan bara försök.Inte du kan inget, gör inget.Utan försök prova.
Den värsta perioden var nog när jag hade flyttat hemifrån, eller rättare sagt jag orkade inte bo där längre. Varför??
Hennes schizofreni blev värre, bl a släppte hon inte in någon. Minns en gång när vi skulle åka och hälsa på henne jag hade fått mitt tredje barn.Vi kom dit men hon vägrade släppa in oss. Vi fick prata med henne lite på baksidan där öppnade hon fönstret lite på glänt.Ja, maten var "förgiftad" hon hade ont magen som hon brukade. Jag fick panik, försökte att någon skulle ta in henne men det gick inte. Efter många år kom hon till ett boende. En form av gruppboende, först hade hon etta. Men efter ett tag senare fick hon en tvåa. Den var jätte fin med en liten uteplats. Tillslut verkade hon trivas. där. I början skulle hon ju inte vara där
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | cidde1 - 30 dec 05 - 22:29- Betyg:  | | Inga roliga minnen men man får väl försöka att se till så inte ens egna barn behöver uppleva det man tycker är ledsamt och tråkiga minnen. man har ju en liknande uppväxt så man vet ju hur mycket som man funderar på varför det blev som det blev. men jag önskar dej ett gott och ett nytt år i glädjens och kärlekens spår. ha det gott kramiz cidde1 |
|
|
|
