Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Sista utvägen

Han slår mig varje kväll, jag förstår inte hur han har blivit så förskräcklig. Vi som var så lyckliga, men nu tar vi de här från början.
Jag heter Tove är 19 år och bor i Stockholm. Min pojkvän såg en annons om en lägenhet och den var helt perfekt, inte för liten och kostade inte så mycket. En månad senare flyttade vi in och jag var så lycklig. Min kille, Tommy var äldre än mig han var 24 och hade kanske inte så välbetalt jobb men vi klarade oss.
I början flöt allt på och vi delade på arbetet med lägenheten och fick pengar av Tommys bror ibland när vi hade de svårt.
Jag pluggade till psykolog. Jag har alltid drömt om att bli det, efter ett någon månad så kom Tommy hem allt senare på kvällarna, var sur och vresig. Han hade druckit.
Jag vet att han hade haft alkoholproblem innan. Jag fick sköta allt hemma och hann inte med att plugga så mina betyg sjönk som bara den. När han kom hem skrek han så de ila i hela kroppen.
Idag stod jag och diskade… Han kom in i köket ställde sig bakom mig och tog sin hand innanför min tröja och flåsade tungt. Jag tog snabbt bort han hand. Han började tjata:
” Kom igen, kom igen nu för faaan!”
“Nej, sluta!” skrek jag.
”Du ska inte höja rösten mot mig din jävla slyna!” skriker han och slår till mig så jag flyger mot diskbänken och börjar blöda i läppen. Han går och sätter sig med en starköl framför tv:n.
Jag kan inte förstå de, han slog mig! Jag blöter ner en bit hushållspapper och sätter den vid läppen. Jag diskar klart och kikar sedan försiktigt in i vardagsrummet. Han har somnat i soffan. Jag stänger av tv:n och går sedan och lägger mig.
Morgonen därpå när jag vaknar går jag in i badrummet tar en dusch, sätter på mig mina kläder och ställer mig framför spegeln. Jag tar på mig ordentligt med puder och läppstift för att dölja såret. Jag sätter mig vid köksbordet, på bordet ligger en lapp. Jag läser tyst för mig själv:
”Förlåt, jag vet inte vad jag gjorde. Vi måste prata om det här. Tommy”
Jag kollar upp på klockan. Shit! Klockan är redan 11. Jag är försenad!
I skolan går de trögt som vanligt, min lärare säger till mig att stanna efter lektionen.
”Tove, du som hade skyhöga betyg i början. Vad hände? Tycker du inte det är kul längre?”
”Jo jag tycker de är jätte kul, men…” längre hann jag inte innan en annan lärare kom in och jag fick gå.
Klockan var äntligen 3 och jag fick sluta, men jag ville vara kvar, jag var rädd för att komma hem. Tänk om han satt och väntade på mig hemma arg och full? Nej men lappen då, de måste betyda nånting.
Jag kommer hem och det står ett dussin röda rosor på bordet. Jag går fram och luktar på dom. Dom luktar ljuvligt. Jag vänder mig om och ser Tommy stå i dörröppningen. Han var så snygg, men vad hade han för kläder på sig?
”Nej de är inte sant!” skrek jag i förtjusning.
”Jo det är det” sa Tommy med sitt charmiga leende...
”Leta reda på danskorna gumman så sticker vi”
Vi dansade hela kvällen, jag hade nästan glömt bort hur duktig han var. Den kvällen var jag inte längre på jorden, jag var uppe och svävade bland molnen.
Dagen efter när jag var på väg från skolan sprang jag nästan för att komma hem så snabbt som möjligt. Jag lagade middag, gjorde mig fin tände ljus. Allt var klart klockan hade hunnit bli 7. Jag satte mig och väntade på att Tommy skulle komma hem.
Men han kom aldrig. När klockan blivit över 11 gav jag upp, jag var riktigt orolig. Var kunde han vara? Jag gick och lade mig.
Klockan 3 hörde jag någon bulta på dörren, de var Tommy, berusad. Jag blev jätte rädd och visste inte om jag skulle gå och låsa upp. Han var ju så full så han tänkte väl inte på att han hade en egen nyckel. Jag smög försiktigt fram och öppnade. Han stormade in, eller snarare ramlade in. Han kunde inte stå ordentligt.
Han var alldeles blodig om händerna.
”Vad har du gjort?” utbrister jag.
”Asså, det var en jävla hare som hoppa fram framför bilen…” jag avbryter honom.
” Körde du? I det här tillståndet? Fattar du inte att du kan skada dig? Eller någon annan!?”
Han ignorerar frågan.
”Hur fick du blod på händerna om du bara körde över haren då?” säger jag.
” Den försökte hoppa över bilen så den krossades mot vindrutan så jag behövde ju flytta på den, men nu ska jag gå och ta en bärs”
”Nej, det ska du inte! Du är tillräckligt berusad!”
Han försöker komma förbi men jag flyttar inte på mig, då tappar han humöret.
“FLYTTA PÅ DIG DÅ!” skriker han.
Han puttar bort mig. När han märker att de inte finns några öl kvar skriker han:
“Har du druckit upp mina öl, de ska du fan få betala för!” även fast de är han själv som druckit upp dem.
Han trycker ner mig på köksbordet, drar av sina byxor och sliter av mig kläderna. Jag river och sparkar till honom, men han är så mycket starkare. Han slår till mig hårt och jag ger upp. Nu ligger jag här, gråter för mig själv medans han ligger och frustar över mig. Jag är äcklad. Jag känner att jag nästan behöver spy.
Idag är det lördag. Jag försöker inbilla mig själv att de som hände igår inte har hänt, men det gjorde det.
Efter ytterligare tre månader med slag och till och med sparkar fick jag beskedet. Jag var gravid. Men jag vågade inte berätta det. Jag vet inte hur han skulle ta de, han kanske skulle ta mer ansvar och bli jätte glad och vi kunde leva som en riktig familj, eller var det bara en önskedröm?
Jag bestämde att jag skulle berätta för honom. Han skulle ändå märka det när min mage hade blivit så mycket större. När jag berättade det blev han helt stum, och gick bara där ifrån. Sen pratade vi inte mer om det.
Han kom fortfarande hem full ofta men han slog mig inte lika mycket längre, jag fick sluta i skolan.
Längre fram i graviditeten kräktes jag hela tiden, tillslut blev han trött på det och sa att jag inte fick göra det längre. Vaddå kräkas är ju helt normalt! Jag kräktes bara när han inte var hemma. Jag ville ju inte att han skulle slå mig, men han kom på mig. Han slog mig i ansiktet flera gånger tills jag stod på knä framför honom. Då sparkade han mig i magen…
Som ni nog kan räkna ut fick jag missfall. Det var den värsta dagen i mitt liv. Mitt barn var ljuset i mina ögon och jag såg fram emot det. Men nu sjönk den drömmer till botten. Så en vecka senare bestämde jag mig. Jag har redan hängt upp snaran i skogen en liten bit härifrån. Ni kanske tycker de låter överdrivet, det kan jag förstå. Men mitt ljus är snart utbrunnet. Det var så här det var menat att bli…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 3.5)
Forever_you - 14 dec 05 - 07:27- Betyg:
jag tycker den va bra och hemsk :'(

är den sann? har allt hänt dej??
jenkan90 - 13 dec 05 - 04:53- Betyg:
novellen låter lite stel och den var inte riktigt verklig...
men den var bra ändå..

Skriven av
senhelen
13 dec 05 - 02:43
(Har blivit läst 282 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord