Det okända |
Tyra stänger av duschen, rullar in sig i en handduk och går ut i den kyliga natten. Månen är nästan full och silvriga moln omringar den som i ett försök att kväva det vackra skenet.
Den lilla stugan låg några hundra meter ifrån inhägnaden och hon brukade sitta vid köksbordet och blicka ut genom fönstret mot fångarna som ibland strövade omkring på ute gården.
När hon kom in i stugan gick hon direkt in till sovrummet och drog på sig en stor t-shirt som hon fått av sin före detta pojkvän. Hon satte på tevatten och sjönk ner på en köksstol. Det var mörkt i stugan, men hon brydde sig inte om att tända, hon skulle ändå snart gå och lägga sig.
Det var där hon satt, med hakan lutad i händerna, när hon plötsligt kände en kylig skugga över sig. Hon visste redan vem det var, men skräcken tog ett överraskande hårt tag om hennes kropp. Hon snubblade upp och tryckte sig mot fönstret, utan att ge gestalten en närmare blick. Hon visste ju redan hur de där ögonen såg ut, hur de kunde trollbinda henne.
Han stod där bland skuggorna och såg lugnt på henne. Hon såg inte hans bröstkorg röra sig under den svarta kappan.
”Jag ser att du är rädd och det ska jag inte klandra dig för. Du vet ju så mycket om mig och vad jag är kapabel att göra.”
Han kom fram till henne, såg ner i hennes ansikte. Han drog sakta sitt pekfinger över hennes panna, nerför hennes kind, ner på hennes axel och utmed armen. ”Du har studerat varje rörelse jag har tagit, varje ord jag valt att säga. Du har förundrats, skrämts och klandrat dig själv. Du är livrädd för att du har gett dig in på någonting som du inte är säker på att du klarar, men du kan omöjligt sluta för din nyfikenhet gör dig galen.”
Han lät sin vänsterhand flätas in i hennes hår i nacken och stängde sedan handen för att få ett stadigt grepp om hennes hår. Han tvingade ömt bak hennes huvud så att hennes hals blottades inför honom. ”Du är rädd att jag ska dricka ditt blod, du vet exakt hur ont det gör. Du vet hur jag bär mig åt, och det gör dig skräckslagen, för det är ingen trevlig sanning du bär på. Trots det har du inte kunnat sluta och glömma, du är fången under kunskapens klor, du måste veta.”
Sakta, så att hon inte skulle falla, lät han henne läggas ner på rygg i hans knä, fortfarande med handen i hennes hår. ”Dina känslor är starka, någonting som inte jag kan känna finns i din blick. Blandat med skräck, nyfikenhet och fascination, finns någonting som ni människor kallar attraktion. Du attraheras av mitt sätt, du attraheras av att du faktiskt inte vet någonting om mig. Att jag är livsfarlig för dig.”
Han tog tag om hennes t-shirt och med ett ryck hade han rivit sönder sömmen och tröjan föll av henne. ”En sak som jag inte förstår, är att ni människor är så rädd för varandra. Ni är av samma kött och blod, så varför skyddar ni er för varandra? Alla kläder, alla lås och tjocka dörrar. Ni är livrädda för att någon ska komma och skada er. Ni skäms för er själva, ni gömmer er bakom någon som ni kan tänkas leva med, som ni kan tänka er att visa upp för andras blickar. Utan er utstyrsel känner ni er blottade.”
Han drog med handen över hennes mage, med ögonen riktade på hennes ansikte. Hon hade börjad darra kraftigt och andetagen var ojämna. Hon frös. ”Ni är otroligt rädda för nervärderande blickar och för hårda ord, och det kan jag förstå. Det värsta som finns är att bli utfryst av sina egna. Men det värsta är att ni ens ska behöva frukta det, att ni ska behöva kämpa för att det inte ska hända er. Det gör människan till det svagaste djuret som någonsin vandrat på denna jord. Ni hatar varandra.”
Han drog sakta med blicken över hennes nakna kropp och hon rörde sig ängsligt under hans blick. ”Du darrar inte längre av kyla, Tyra. Du är livrädd, men plågas också av längtan.”
Han såg ner i hennes ansikte igen. ”Ni människor är konstiga varelser. Ni är livrädda, men dras ändå till det ni är rädda för. Ni dras till det okända och till och med till det som kan skada er. Ni vill ha kontroll, men ni vet långt inne att ni är för små och för betydelselösa för att ha det.”
Tyra såg upp i hans lugna, orädda ansikte. Han mötte stilla hennes blick. ”En sak till som ni är rädda för är att visa era svagheter inför andra. Ni litar knappt på någon och vågar därför inte visa upp era svagheter, som faktiskt är en del av er.”
Han lyfte upp hennes huvud lite, så att hon lättare kunde se på honom. ”Är du rädd, Tyra?”
Hon drog sakta in luft genom näsan och andades ut genom munnen.
”Ja, jag antar det”, sade hon lågt och för första gången såg hon honom le.
”Du antar det, ja.”
Han stack in sin högra hand under hennes rumpa och bar upp henne, som om hon inte hade vägt någonting alls. Han lade varsamt ner henne i den obäddade sängen och rätade sedan på ryggen. Han ljusa ögon lös i mörkret och allt mänskligt som funnits i hans ansikte var nu sm bortblåst. Återigen naglade sig skräcken tag i henne.
”Du undrar vad jag vill? Och jag vet inte riktigt om jag kan svara på det. Kanske du kan, Tyra? Du som vet allt om mig, du som har studerat mig, dag efter dag, bit efter bit.”
Hans röst hade plötsligt blivit hård och hon tryckte sig mot sängen. Hjärtat började göra sig hörd i bröstet. ”Du har svårt att prata när du är rädd, Tyra. Det är ingen bra egenskap. Det kan stå dig dyrt om du någon gång hamnar öga mot öga med en galning. Du måste då hålla dig kall och kunna resonera, fastän du är rädd.”
Han knäppte händerna och betraktade henne med allvarlig min.
”Jag vet inte vad jag ska säga …”, fick hon fram, med blicken på hans ögon. Han satte sig på sängkanten och hon tryckte sig närmare väggen.
”Svara på den här frågan bara”, sade han och lutade sig närmare henne. ”Är jag den enda vampyr du känner till?”
Tyra drog ihop ögonbrynen och nickade sakta. ”Då vet jag det”, sade han och drog med handen över sin haka. Han hade fått en skugga över blicken och tycktes fundera på något. Tyra tog tillfället i akt och sträckte sig efter sin ljusstake av silver, som stod på nattduksbordet, men hann bara ta tag i den, då han blixtsnabbt högg tag om hennes handled. Han gav hennes en trött blick.
”Ännu ett misstag. Vad hade du tänkt göra med ljusstaken? Kasta den i mitt huvud? Hur stor risk skulle det vara att du skulle hinna det innan jag märkte det? Tänkt om jag inte hade haft något tålamod, då hade jag blivit ännu farligare. Man måste tänka ett steg före, Tyra.”
Han släppte sakta taget om hennes hand och bände ömt ljusstaken ur hennes hand och lade den ställde tillbaka den på nattduksbordet.
”Vad är det du vill?”, undrade hon.
”Det vet du redan, Tyra. Du vet, men du kanske inte förstår.”
Han lade en hand på hennes bröstkorg och tvingade ner henne i liggande ställning. ”Du vet att jag väljer själv om mitt offer ska dö eller inte. Mitt gift är bedövande, men också dödande, så om jag vill lindra smärtan för mitt byte så måste jag också döda det.”
Tyra hade dragit åt sig benen så att hon nu låg i fosterställning. Han lade handen på hennes höft som i en lugnande gest. ”Du vet mycket väl att jag gör bäst i att ge dig giftet, Tyra. Dels för att stänga din lilla pratande mun, men också för att jag ogärna vill se dig lida.”
Tyra flög upp och slängde sig till sängens kortsida och dunkade i knäet i det hårda trägolvet, men kravlade sig snabbt upp på fötter, för att springa rätt in i honom. Han tog tag om hennes armar och ruskade henne, som man gör med ett olydigt barn. Han såg ner på henne med en betänksam blick.
”Dumma flicka, gör inte så jag ändrar mig”, sade han kallt. Tyras ben vek sig under henne och hon sjönk snyftande ner intill hans fötter. Skräcken hade en trött inverkan på henne och hon började sakta gråta. Hon kramade och höll om sin nakna kropp, frös och grät.
”Oj, oj, oj.”
Han suckade nervärderande och gick runt henne med händerna i fickorna.
”Låt mig vara …”, gnällde hon och begravde ansiktet i händerna. Han skrockade roat.
”Tyra blir den lilla rädda flickan, som hon en gång var. Den lilla flickan som ständigt var skyddad under sin mors vinge och betraktad under sin fars.”
Han satte sig på huk intill henne.
”Den lilla Tyra som inte vågade annat än att se på när hennes mor blev misshandlad av fadern. Lilla Tyra som inte kunde försvara sig när fadern kom på natten och tog på henne, kladdade, flåsade, svettades …”
Tyra stirrade upp på honom, med darrande underläpp. Hur kunde han veta?
”Du är inte den enda som vet allt om någon”, sade han lugnt. ”När jag förstod att du hade börjat kolla upp mig, gjorde jag detsamma med dig. Du vet att fängelset inte kan stoppa mig från att gå in och ut när jag vill. Anledningen till att jag alltid har kommit tillbaka är att jag inte har velat väcka onödig uppmärksamhet.”
Tyra stirrade fortfarande på honom med blöta ögon.
”Hur … kunde du få reda på …?”
”… Din barndom? Det var enkelt. Jag kan lätt få människors förtroende, din mors tillexempel.”
Tyra blev blek i ansiktet och en oförklarig ilska sköt upp i henne.
”Vad har du gjort henne?”, morrade hon.
”Jag har inte gjort henne någonting. Du tror tydligen att jag är något lags blodtörstigt monster, men jag kan faktiskt lägga band på mig själv.”
Han tog tag om hennes haka och såg in i hennes rödgråtna ögon. ”Låt oss få detta överstökat”, sade han och tog fram en liten genomskilnig spruta ur rocken. Han knackade på den med pekfingret några gånger, innan han åter gav Tyra en blick. Hon hade börjat backa tillbaka mot väggen, så han kom fram till henne och satte sig gränsle över hennes darrande kropp.
”Detta gör dig lite dåsig. Jag brukar inte använda människors läkemedel, men jag vill inte ha dig sprattlande.”
Tyra vred sig under hans tyngd, och han strök varsamt bort hennes tårar. Sprutan stack han in i axeln, några centimeter under skinnet och efter bara några sekunder kunde hon känna en slags dimma lägga sig framför ögonen. Det började sticka i kroppen, som det brukar göra när en fot somnat.
”Nu ska jag ge dig giftet och sedan känner du ingenting.”
Tyra stirrade upp på honom med darrande läppar. Hon ville skrika och så, men hennes kropp var för tung för att hon skulle orka röra sig.
”Döda mig inte …”, viskade hon, men han tystade henne genom att lägga en hand över hennes mun. Han lutade sig framåt och lade sina varma läppar mot hennes hals, och hon skälvde av hans beröring. En bländande smärta spred sig upp mot ena tinningen och ner mot bröstet. Hon ville skrika, men tröttheten låg likt tunga kedjor över bröstet. Tårar rann nerför hennes kinder och hon väntade på att döden skulle komma henne till mötes. Men hon dog inte. Smärtan fortsatte att plåga henne, tills hans läppar drog undan och han mötte hennes dåsiga blick. Små bloddroppar glittrade på hans läppar och han strök bort dem med baksidan av handen.
”Smärta är nyttigt att känna till, Tyra. Kom ihåg smärtan som just nu finns i dig, du kommer inte att dö, sörj eller gläds, det är så det blir i alla fall.”
Han lade en hand på hennes bröstkorg som hävdes upp och ned, och sedan ställde han sig upp och försvann för alltid.
Tyra kunde inte röra sig på några timmar och under de timmarna kunde hon inte tänka på annat än en otroliga smärta som strålade i henne. När förlamningen lade sig fylldes hon av en stor sorg. En sorg att mista någon som gav henne stor inverkan, vare sig det var gott eller ont.
Hon tänkte ofta på honom, men talade aldrig om det för någon. Hon höll det inom sig, så som han ville att hon skulle göra. Hans vilja var hennes lag.
|
| Kommentarer | | meantime - 13 dec 05 - 23:10 | | åh, skit va bra! |
|
|
|
