Ett löfte med vassa kanter-3, slutet |
Tea- Hon får leta sig fram genom rummen ett och ett för att hitta det som tillhör Kitty. När hon till slut hittar det längst bort så sätter hon sig på sängen i det mörka rummet. Hon fattar inte hur det kunde bli såhär. Hur kan Kitty svälta sig själv? Hon har väl inga problem? Sen slår tanken slag på henne, det är hennes fel att Kitty inte äter, det är hon som har fått Kitty att känna sig värdelös, det är hennes fel! Hon går in i badrummet och kliver upp på vågen. Den visar 37 kg, hur kan hon väga så himla lite utan att henens föräldrar har gjort något? Eller det kanske dom har, men hade dom då sagt att hon fick ta vad hon ville ha ur kylen själv? Hon säger tyst till sig själv ”Och jag som alltid beundrat dig för att du är den du är och aldrig velat ändra på dig.”
Kitty- ”Tea!” Hon vaknar med ett ryck, inser att hon somnat efter duschen. ”Tea, det är mat. Nu!” Kvinnan skriker nerifrån och hon drar snabbt på sig en långärmad tröja över de röda armarna. Hon går ner med fasa i huvudet, mat. Hon vill inte äta, hon vet hur det blir sen. Och hur ska hon kunna bete sig som Tea? Hur är Tea, vad gör hon och vad säger hon? Men hon är tvungen att gå ner i alla fall. När hon kommit in i köket ser hon mannen som hon mötte när hon gick in och en kvinna sitta vid bordet. Hon sätter sig vid kortändan där en talrik är dukad. Hon väntar för att se vad de andra två gör men dom ser inte ens på henne utan bara äter. Hon tar lite makaroner och petar i sig dom långsamt en i taget. ”Du måste ju äta mer än det där.” säger kvinnan och pekar på maten hon lagt upp på talriken. ”Jo, det ska jag.” Hon drar ut på svaret och lägger upp tre köttbullar bredvid makaronerna. ”Men hallå, du måste ju äta mer!” med rädsla för vad han skulle kunna göra lägger hon upp mer mat än hon ätit de senaste tre dagarna tillsammans. När hon efter en halvtimma lyckats få i sig hälften går de vuxna. ”Du får städa undan här när du är klar.” kvinnan säger det som om det vore en självklarhet, något som hände ofta. Lättad hör hon hur ytterdörren slår igen och hon börjar städa undan. Det första hon gör är att slänga resterna av sin mat i komposthinken utifall de skulle vara tillbaka snart. När hon städat undan resten av middagen går hon upp till Teas rum igen. När hon satt sig vid skrivbordet faller hennes blick på ett papper, det är något skrivet på det. Hon tar upp det och läser. My cradle looked a death-bed, and for years a mother watched with ever anxious care, so little chance, to save the flickering light. I scarce could master strength to drain the breast, and then convulsions followed, `till I gasped upon the brink of nothingness - my frame a school for agony with death for goal. –Alfred Nobel står det. Hon stirrar oförstående på pappret en stund, skrev Alfred Nobel dikter? Hennes panna rynkade sig när hon funderade. Men han hade i och för sig haft en jobbig barndom med sjukdomar och annat, så varför inte? Och dikten passar nog ganska bra in på Teas liv när hon tänker efter. Hon lägger ner pappret och ser då något som blänker vid ena hörnet av skrivbordet, hon tar upp rakbladet och tittar en stund på det, hon lägger långsamt tillbaka det på bordet och gråtande lägger hon huvudet över pappret som snabbt blir blött. Ångesten för maten river henne i halsen, hon tittar genom gråtna ögon på bladet sedan för hon det till armen.
Tea- Skuldkänslorna väller över henne på nytt. Det är alldeles för stort att ha på sitt samvete att Kitty svälter sig på grund av henne. Hon går snabbt till badrummet och letar efter något att skära sig med men hittar ingenting. Förtvivlad lägger hon sig ner på sängen och skriker rakt ned i kudden. Hon skriker tills det svartnar.
Kitty- Trots blodet som rinner känner hon att det inte räcker för att döva ångesten efter maten så hon går in till badrummet och stoppar fingrarna i halsen. När all mat är ute och det bara kommer galla ger hon sig, gråtande stapplar hon tillbaka till sängen där hon faller ihop och somnar med kläderna på.
Tea- När hon vaknar på morgonen tittar hon sig omkring och minns hela gårdagen som ett enda stort slag. Hon går ner i köket och äter snabbt sin frukost bestående av en talrik fil och flingor. Efter att ha sminkat sig någorlunda så som Kitty brukar se ut går hon till skolan. Hon kommer dit innan Kitty i hennes kropp kommer men vad spelar det för roll egentligen, det är ju inte som att dom på två sekunder kan byta tillbaka ändå. När hon kommer in i korridoren ler hon när hon får syn på sina kompisar längst in vid studieborden. När hon kommer dit ser hon de andras blickar på henne och hon blir stum. Glåporden som kastas efter henne är det värsta hon hört. Hon springer gråtandes bort till sitt skåp där Kitty står och lägger in sina böcker. Hennes huvud spränger av tankarna som irrar runt i huvudet.
Kitty- Tea kommer gråtandes när hon stoppar in böckerna i hennes skåp. Hela morgonen har hon verkligen fått anstränga sig för att bete sig som Tea och hon har hållit på att avslöja sig flera gånger. När hon ser Tea sådär förstörd som hon aldrig ens kunnat föreställa sig förut kan hon bara inte låta bli. Hon säger ord hon själv fått höra av Tea i flera år. Kommentarer om hennes kläder och utseende, hon vill ta igen allting hon missat nu innan det är gör sent. Hon känner hur skönt det är att ösa ur sig allt det hon velat säga till Tea. Men lyckan som hon tror skulle komma låter lysa med sin frånvaro. Hon känner en sådan stor skuldkänsla att den nästan förlamar henne.
Tea- Hon hör orden komma som en ström, märker hur Kittys ögon lyser av samma hat dom alltid lyst av. Men den här gången är det hon som får stå och ta emot hela flödet av förolämpningar som bara legat på lur. Hon känner att hon inte klarar att höra allt det hon själv sagt till Kitty nu sägas till henne. Hon knuffar till Kitty för att få henne att sluta, tårarna sprutar och sminket kletar sig vid ögonen. Men i all förvirring så hamnar plötsligt hon närmast trapporna som ligger precis vid hennes skåp och hon känner Kittys händer putta henne och hon faller.
Kitty- Hon förstår inte själv hur det gick till men hon ser som i trans hennes egen kropp, med Tea i, falla handlöst bakåt nedför trapporna och sedan bli liggandes med huvudet blödandes mot väggen.
Tea- Hennes huvud dunkar och hon hör inte rösterna runt omkring fast hon ser munnarna röra sig. Hon ligger i något varmt och blött och när hon sneglar vid henens ena sida sen hon att det är rött, hon förstår att det måste vara hennes eget blod. Hon tittar upp på Kitty och förstår med ens att detta är hennes straff för vad hon gjort genom åren. Det sista som flyr förbi innan hennes hjärna slutar fungera är en tanke ur hennes dröm. ”Allt jag ville var att vara som du. Förlåt.” Hennes tankar finns inte mer.
Kitty- Hon ser några av Teas sista ord. Hennes röst hörs inte men hon kan läsa orden på läpparna. ”Allt jag ville var att vara som du…” Det hade hon aldrig förstått och nu är hon död, på grund av henne. Plötsligt blir allt svart och hennes kropp faller ihop i en hög på golvet.
Tea- När hon vaknar blir hon inte lite förvånad, hon dog ju, hon föll från trapporna och kände hur livet flöt bort, hon gick i den långa tunneln och mötte ljuset. Men nu är hon tillbaka, liggandes i en sjukhussäng tittar hon på sina egna händer. Hon är tillbaka i sin egen kropp. Hon ser de nya såren på insidan av armen och då rinner tårarna igen för hon förstår, om hon är tillbaka i sin kropp har Kitty fått tillbaka sin. Kitty är död för sin egen hand. Eller snarare genom hennes egen vilja eftersom att det var Teas händer. Hon svimmar ingen.
Alla som var där svor på att det var en olycka, Kitty hade halkat när hon stod och pratade med Tea. Ingen hade sett Tea knuffa Kitty ner för trappan mot sin död. Kittys begravning blir vit, inte svart som var hennes favorit färg. Men Tea visste, hon köpte en svart ros och lade på kistan innan den sänktes ned i jorden. Och ovanpå det nya gräset lade hon ett brev. Sedan gick hon med ett leende i det tårdränkta ansiktet hemåt.
I brevet stod det allt som blivit fel emellan dom från början och hur hon ville ha det nu. I kuvertet tillsammans med brevet låg ett löfte, ett löfte som glittrade i solen långt efter att brevet förmultnat. Ett löfte med vassa kanter.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | diktaren - 3 jan 06 - 21:45 | Klar med de tre delarna och
kan bara säga att jag är imponerad! :) | Nemisis - 8 dec 05 - 05:30- Betyg:  | | OHH! Så bra! Ussa! Du skriver så bra att man nästa blir avundsjuk! | | hejjaghetersanna - 6 dec 05 - 04:42 | | nu har jag läst alla delar, och du är verkligen grym Cili! | | Sandra91 - 6 dec 05 - 03:07- Betyg: | | Dikten hittade jag men vet inte riktigt vad du ändrat slutat ;D Men det har ju samma , hmm betydelse eller hur ska man säga ? :D Att hon dödade sog själv typ ;D Pusshej | | Cilises - 6 dec 05 - 02:41 | Tack till er som orkat läsa den;)
den var så pass lång att jag la ut den i tre olika...
haha, Sandra jag har typ ändrat 7 ord tror jag;)
och sen la jag upp en dikt i den här delen, som ska vara med senare när jag lämnar in verket till skolarbetet.
kramar till er:) | | Sandra91 - 5 dec 05 - 06:56- Betyg: | | Tss :) Jag har haft förhands visning på denna :) Jag har iof redan sagt vad jag tycker om den men jag kan säga , igen, att jag älskar slutet på den :D Puss | | sofiiie - 5 dec 05 - 03:16- Betyg: | Jätte Bra!! Sorlig men så bra!!
Jag älskar dej!! du är underbar!! | | Hovnarren - 5 dec 05 - 01:56- Betyg: | | Den var sorglig...men bra...precis som en historia ska vara..Du är väldigt bra på att skriva måste jag säga |
|
|
|
