Ett löfte med vassa kanter |
Kitty- Idag kommer det hända igen. Samma sak som alla andra dagar, alla dagar som har gått sedan hösten i 6: an. Idag kommer hon att gå till skolan, med samma ångest hon alltid har, med samma längtan efter lycka som funnits i hennes bröst så länge. Hur ska hon klara livet hon har? Finns det absolut ingenting hon kan göra? Jo det är klart, berätta allt för någon, men vem? Ingen som bryr sig.
Tea- Idag kommer det att vara exakt som det är alla andra dagar för hennes del. Det kommer vara ljug och ånger. Skam och skuldkänslor i henne, viljan om att förändra något kommer att sitta där och prata med hennes inre. Men hon kommer inte att lyda, hon skulle inte klara att förändra något själv. Hon skulle behöva hjälp, men då skulle hon vara tvungen att avslöja sig själv. Det kan hon inte. Finns det ingen som är som hon? Någon som bryr sig.
Kitty- Hon går med sänkt huvud till skolan, hon gömmer sig innanför huvan till den stora täckjackan och stirrar hela tiden ner i vägen med tankarna inåt. Hon drar ut på stegen för att göra allt för att komma sent så att hon slipper dom idag, dom som alltid är där efter henne, dom tuffa, coola, dom som är med i innegänget och som har varit hennes plågoandar i flera år nu. Till slut ser hon den mörka byggnaden torna upp sig framför henne. Egentligen är skolan ljusgul och har bara två våningar men skräcken i hennes tankar sätter sig som en bild över hennes hornhinna. Regnbågshinnan drar sig bort från hennes pupiller och hennes ögon ser i det närmaste svarta ut. Hatat skulle fräta sönder den som nu mötte hennes blick men som vanligt är det ingen som tittar på henne, ingen som ens lagt märke till att hon kommit in på skolgården. Glad över att ingen av dom syns på skolgården dras pupillerna ihop och nu syns sorgen och rädslan men ändå en liten gnutta hopp om att detta är dagen då allt ska förändras. Något kommer som ska göra hennes värld till något alla andra har, lyckan och glädjen att kunna vara mer än andra. Tänk att få ha förmågan att kunna sätta sig på andra och se deras smärta i ögonen utan att beröras.
Tea- Med snabba rörelser som om hon hade bråttom drar hon på sig JL-jacka i beige och smäller igen dörren innan hon går till skolan. Så fort hon är utom synhåll från hemmet drar hon fram sitt cigarettpaket ur fickan och en tändare som hon snabbt får eld på. Hon röker samtidigt som hon försöker få fram sin mask och sätta den för ansiktet. Hon känner hur det lyckas när hon stirrar en liten tjej som går i femman i ögonen samtidigt som hon går förbi, flickan ryggar snabbt ihop och går nästan in i buskarna som står vid vägkanten. Hon går sorgset vidare med ett segervisst leende på läpparna
Kitty- Hon går in i byggnaden och hänger av sig sin jacka i sitt skåp. Det enda skåpet som är nerklottrat med äckliga och hemska ord och bilder, alla andras skåp är fina med ord och fraser som ”Älskar dig sötaste// Din Madelene”. Allt som står på hennes skåp har Tea fått folk att skriva dit, inte genom att säga ord men att uppskattande titta på dom när dom skriver, får dom att känna sig viktiga och alla vill att Tea ska se dom. ”Du är inte ens värd att slå, du är ju dum i huvudet!” Den som inte har ett sådant skåp att vända sig till varje morgon, varje rast och varje eftermiddag vet inte hur deprimerande det är att varje morgon se nya saker på skåpet och till slut inte ens bli lessen över vardagen man lever i. Men hon vet, hon har levt med det länge nu.
Tea- Hon fimpar mot en lyktstolpe innan hon kliver in på skolgården. Utan att se sig om känner hon de rädda blickarna på ryggen och fast ingen skulle kunna läsa det i hennes mask så gråter hon över dom och över sig själv, hur kan hon vara som hon är? Såra alla dessa människor som inte gjort henne någonting alls. När hon drar upp den tunga dörren ser hon på långt håll hur Kitty försöker få in sin billiga jacka i sitt fula skåp och återigen hugger skulden sin kniv i bröstet på henne för det är indirekt hennes fel att Kitty mår som hon gör. Hon skulle vilja ändra allt, få hela livet att ändra sig men hur skulle det gå till? Och hon har inte modet att stå för den hon är, inte som Kitty. Tänk om hennes vänner fick reda på vad hon egentligen känner, att hon skulle vilja vara som Kitty, våga visa vem man är. Men utan att kunna styra det sänker hon Kitty det första hon gör. ”Vad försöker du göra egentligen? Gömma din gamla fula jacka i ditt skåp? Det lyckas inte för alla vet ändå att den är din!”
Kitty- Hon ser Tea komma gående längs korridoren och när hon öppnar munnen vet hon redan vad hon kommer att få höra. Så hon låtsas som ingenting när kommentaren om hennes nästan nya jacka sveper över henne. Hur kan det komma sig att man vänjer sig vid allting utom att bli sårad? Blir man slagen varje dag vänjer man sig vid smärtan men inte förödmjukelsen. Tårarna som bränner vid ögonkanten gör Tea suddig att se.
Tea- Alla kan ju se hur dåligt hennes ord tar men ingen lyfter ett finger för att komma till Kittys försvar. Hon går snabbt vidare i korridoren och får uppmuntrande hälsningar och glada tillrop när hon går. Ja, hon är i alla fall någon, folk ser upp till henne, beundrar och är rädda för henne. Alla vet vem Tea i 8c är, men ingen vet vem flickan Tea är. Det lilla rädda barnet som ljuger varje dag för att kunna stå ut med sig själv. Varför var det inte henne alla hackade på istället för Kitty, hon visste ju själv hur det var att må dåligt, varför måste hon göra livet till ett helvete för andra med? Varför såg inte folk hur svag hon var? Masken hon bär dag ut och dag in måste ha finslipats för hand om nu folk inte såg den verkliga Tea. Egentligen borde de byta plats, Tea är den som borde få glåporden efter sig, det är hon som är en feg, korkad idiot.
Kitty- Hon smäller igen skåpet hårt och böjer sig sedan ner för att ta upp böckerna hon tappat på golvet. När hon sitter där på huk känner hon hur hon bara vill försvinna, hon vet ju att dagen aldrig skulle ändras, varför var hon så dum att hon trodde någonting annat? Hur kan det komma sig att hon är så otroligt korkad? Hon kan inte förstå hur Tea kan möta hennes blick och sedan bara vända sig om som om hon tittade på en glasvägg och såg sig själv. Hon har ju själv sett ögonen i spegeln, inte bara sina egna utan alla de andra Tea sårat, hur kan hon gå oberörd? Hon skulle göra allt för att få vara Tea, inte kunna känna smärtan, ingen ångest eller rädsla, att vara ofelbar, populär, den som alla tittar på. Hon skulle ge sitt eget liv för att en enda dag få känna hur det var att leva ett lyckligt liv. Okej, hela hennes liv är inte dåligt, hon har underbara föräldrar som verkligen bryr sig om henne. Men det räcker inte i längden, Tea får henne att känna sig så underlägsen och låg. Hon tar bort två centimeter per dag, ibland tre av hennes längd. Med en lång blick på Teas rygg reser hon sig upp med längtan och avund i ögonen.
Vill någon ha en fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | diktaren - 3 jan 06 - 21:38 | Två männiksor så olika, men ändå så lika.
Bra novell!! Du skriver jättebra och beskrivande.
Ska läsa fortsättningen nu :P | sofiiie - 5 dec 05 - 00:11- Betyg:  | Jätte bra!! jag vil ha en fortsättning NU!!
älskar dej!! | Nemisis - 5 dec 05 - 00:04- Betyg:  | | Osshh! Mera! Jätte bra och underbart skrivet! | | Hovnarren - 4 dec 05 - 23:39- Betyg: | | Jag vill ha en fortsättning! Den var jätte bra! |
|
|
|
