Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Består du av det så faller jag. ALLA DELAR!

Jag vet att mina tankar aldrig kan nå in i dig.
Och mina spikar som jag sparat till dig, har jag sparat förgäves.
Jag hatar ditt sätt att se på mig,
Och jag älskar att du ser mig.
Men du vänder mig ryggen till och jag får aldrig chansen att skrika tills mina lungor spricker.

För ett år av din kärlek ger jag liv.

Du tränger in i mig.
Men nej, inte med din lem, ty bara blickar får mig att falla.
Jag hatar ditt ansikte när du inte ler mot mig.
Varför ler du inte?

Jag skall få dig att sätta namn på riktig smärta,
Du klagar för mycket.
Jag klagar för mycket.
Det är därför mina ögon är söndriga,
Jag har sett - på dig – i dig – omkring dig, för mycket.

Dom har sagt ord om dig,
Men för din skull har jag aldrig fallit.

Du försvinner så tydligt ibland.

Varför frågar du alltid hur jag mår?
Ser du inte att du karvat ur mig det hjärta jag än gång hade?
Så blottad.
Men för alltid älskar jag dig.
För alltid.

Din kudde har bara smittats av mitt skratt,
Och du känner inte mig.

Men du gav mig en lögn och jag tror nu på kärleken.
Du har alltid känt mig bättre än jag någonsin känt mig själv,
För det hatar jag.
Men du får min kropp inatt, jag lovar att ej göra motstånd.

Hörde du aldrig trappstegen?
Eller var du så trött att jag alltid var tvungen att knacka fyra gånger,
Ibland fem, sex var du alltid öppen för.

Du krävde aldrig något ifrån mig.
Det är mig det är fel på,
Jag krävde en värld
Och det är min eviga längtan.

Sakna mig bara.


Du hade två dig med mig, mina jag är dock en gåta.
Vill du hitta det riktiga?
Så som du gjorde en gång.
Det sken verkligen om dig då.

Sakna mig aldrig,
Jag är inte värd det.

I stunderna jag var bedövad, var du blind.
Jag skrev det samma natt,
Men du sov.
Dina ögonlock var tyngre än bly och dina drömmar rasade.
Skulle du bygga upp dom för min skull?
Jag fråga,
Du mumlade något om hur mycket jag betydde för dig.
Jag svalde och fortsatte skrivandet in i mörka natten.

Dina ögonlock var tyngre än bly upprepade du.
Jag vet, du orkade bara inte.

En plåga och varför blundade du?
Det var höst för längesen nu,
Löven är borta och du kan inte gömma dig längre.

Du får min hals,
Dina andetag är ändå fastklibbade där.

Bara sakna mig, sakna mig bara.

Hennes vita hy glänser som när solen går ned,
Jag bara önskade att hennes gjorde det med.
Min sukta efter att köra hennes huvud genom köttkvarnen är starkare än någonsin.
Eller att se hennes sista blick innan rivjärnet smeker hennes vita hy tills den är blodig,
Och hon gråter, jag lever.
Hon bryter sakta ner allting jag en gång kallat mitt eget.

Jag är så svag,
Säger inte de ord som mitt samvete så letat efter.
Dom tycks ätas upp inifrån.
JAG äts upp inifrån.

Ta mig någonstans långt bort, jag vill inte vara kvar här.

Hon har fått dig att tro att hon är värd någon som du.
Är det hon som besöker dig i dina djupaste drömmar?
Är det hennes skugga du ser varje gång jag släcker lampan?

Jag dör så långsamt inombords.


Varför är hon den jag alltid avundas?
Har jag valt att hata henne så som jag valt att älska dig, för du älskar mig, och vi älskar varandra, det är så va?

Min yxa är oslipad och hennes rakbladsvassa ben för hårda.
Hon överlever, och jag faller åter igen.

Är jag så skör,
Att jag har tappat förmågan att en gång lyssna, om jag nu någonsin hade den?

Men jag är OSKYLDIG.

Hör du inte mitt desperata rop på hjälp?
När dina armar omfamnar mig och jag känner kylan i ditt hjärta,
Samtidigt som du värmer mig och säger för alltid.
Du berör mig,
Mitt kött och blod vet, att aldrig kommer jag beröra dig så du gråter för mig.
Det är bara ord.

Jag är aska, det ordet du fruktar mest,
Men varför fruktar du då inte mig?

Vi flyger bara omkring i en atmosfär vi inte rår om att styra.
Vi hittar inte landningsbanan på den oändligt långa resan vi en gång kallade livet.

Vi hittade DET bara inte.

En ny morgon,
En ny dag.
Min andedräkt har kvar lukten av mjölk, och aldrig är jag tillräcklig?
Är det mina tankar som fängslar mig djupt in i din själ?
När lyckas jag borra hål på ditt skal,
Så som hon jag hatar en gång gjorde?

JAG består av tusentals tankar som inte hittar ut.



Ditt garn har nu snott sig runt mitt hjärta,
Du suddas aldrig ut,
Och för det hatar jag dig.
Min kärlek är obeskrivlig, och din kärlek är det ingen annan som får,
För jag är speciell, säger du.

Utan dig ligger jag döendes,
Och jag skulle förblöda tills någon med samma hår,
Samma röst, samma leende, samma kropp,
Och samma du, skulle dragit upp mig ur mörkret,
Och hållit om mig tills dagen kommer då allting är slut.

Jag är elak, men för det skall jag dö med dig, för det skall jag offra hela mitt liv för att hitta något i dig som kan påminna mig om mina egna synder, och mina egna beslut.

Jag är den vackraste som finns, för jag påminner dig ständigt om min kärlek till dina sånger,
Dina sånger i din själ.

Men du försvinner så tydligt ibland.

Här står jag på tröskeln,
Du som sa att jag aldrig behöver oroa mig,
Och mina ögons kristallklara ljus bara bländat din tro om att jag skulle älska dig.
Hur kunde du tänka något sådant om mig.
Hur bara kunde du?

Bit för bit, försöker jag så långsamt hacka mig igenom ditt skal,
Är jag nära djupet nu?
Eller är det 472803720931783427832780 miljontals ljusår kvar tills jag får se en glimt av ditt stora hjärta?

Jag älskar dina fladdrande tröjor,
När dom har sett sina sista dagar, och jag vet vad du tänker när du inte vill slänga dom fast än du vet att du måste för annars tas du som någon som aldrig köper nytt och då får du en stämpel och det vill du inte.

Men vad är måste i denna värld?
Vad är lycka, och vad menar du när du säger att du är lycklig med mig, är det ordet som alla andra använder för det låter så fint och poetiskt?

Är det därför du försvinner så tydligt ibland?

Jag reser vidare i kampen mot mina tankebanor,
Jag reser någonstans i tiden,
Men du halkar efter.
Men jag tänker inte låta världen fladdra förbi för kärlekens skull,
Du är allt för mig.

Jag klarade inte av det,
Förlåt åter igen, förlåt förlåt förlåt.
Jag säger oftast inte det jag tänker när jag alltid säger att jag säger vad jag tänker för det blir lättare och jag tas då som en man alltid kan lita på, eller?











På nytt.


Det brukar sitta en liten flicka nere vid bryggan.
Jag har aldrig fått en glimt av hennes ansikte,
Men ibland låter hon mig höra på hennes dikter.
Igår natt hörde jag gråt, och när jag sprang ned satt hon där. Med pennan i handen, och en tår hade just fallit ned på hennes papper, bläcket hade smetats ut och även orden.

”varför kan jag inte bara vara mer än det här”

Vi pratade hela natten, sen kom jag på att du låg ensam i sängen.

Ingen svarade när jag öppnade dörren.
Du försvinner så tydligt ibland.

Löven har fallit av ifrån träden.
Det är vackert när marken kläs av rött,

Gult mår jag illa av.


Jag låg och funderade hela natten sedan,
Jag ville skrika till dig att du var den mest
UNDERBARASTEVACKRASTEDJÄVULSKTÄLSKADE personen i hela jävla världen!

Hade du brytt dig?

Jag vet inte längre vad jag vill, flickan har slutat skriva poesi, och nu är det ensamt om nätterna.

Du vill ju inte ha mina andetag på din hud,
Du vill inte ens känna mina bröst.

Jag vill inte höra på dina ”OKEJ” okej?
Jag vill inte gå runt och behöva låtsas att jag kan allting,
För din skull.

Men jag kan dö för din skull, jag kan dö för dig.


Jag förstår inte.
Du har gett mig vingar, men samtidigt klippt av dom.

Precis som om jag kunde flyga av mig själv.




Från vilken planet exakt kommer du ifrån?

Jag faller bottenlöst.

Ditt ego ryms inte ens i universum.

Men ändå klämmer du plågsamt in det inuti mig,
Ger mig ett plåster och säger att det var bara en skråma.

Kommer du ihåg boken jag gav till dig,
Och skänkte dig glädje med?

Varje gång du visar ditt ego,
Tänker jag på den, alla vackra ord som stod.
” du gör allt för mig ”
sanningen måste fram,
du gör vad som helst, bestiger berg, men inte för mig.

Det är bara det jag intalar mig själv.
Det gör vi alla.

- kortslutning.

Hjälp mig i mitt sökande efter min hjärna.

Den är borttappad någonstans nere, långt där nere.
Helvete(t)

Håll om mig och säg bara att allt är över.
Kan vi inte blunda i 3 sekunder.
För att senare se allt med öppna ögon och förstå att det bara var en dröm.



Uppehåll – psykiskt.


Jag vaknade med ett duns.
Aj, huvudet i bordet, men nog borde jag lägga tankarna bredvid mig.
Jag menar, jag är lycklig med dig.
Så som du sa.

Eller?

Jag tänker ta det lugnt.

Kyss mig bara inte en gång, och gå inte bara iväg.
Då tappar jag ut mitt hjärta på blod och dör på vägen.


Du måste orka – DU MÅSTE.
Annars är jag dömd till ett liv utan någon som i alla fall låtsas att han bryr sig. Eller bryr du dig?
Förlåt.

Det är min kropp som spökar.

Fan mina ord är snart slut.
Varför ser världen ut såhär?

En ensam stig, musik, vill hitta ett papper och en penna i diket,
Och vara lika duktig som du.

Men jag skall visa dig, jag ska ta mig fan visa dig.

Mina händer kupas, jag vill inte dö, inte nu.
Vill leva för evigt i dina armar, vill dö när jag inte känner mer.

NU

En dag i taget, bara du aldrig kollar åt hennes håll igen.

NU

En dag till har gått förbi, sprungit ifrån mig. Och du har sprungit ifrån mig i tiden.

En fågel dog på tomten idag.
Jag begravde den, med samma djup som din själ.

- 5 centimeter.


Du ringde aldrig.

Jag gick och grävde upp fågeln igen.

DU ÄR INTE VÄRD NÅGOT DJUP ALLS.

Sen fick jag dåligt samvete igen.
Men jag hittade inte spaden och fågeln låg kvar.

– Där jag kvällen innan la den.

Varför klandrar du mig?
Snälla, du ser inte vilket jack jag har i min hud,
Mina ben är ej stadiga längre.

Men fortfarande klandrar du mig, fortfarande.

Nu lägger jag mig i koma.

Du kallar det ett psykiskt uppehåll.

Dina ord gör inte ont längre.


TRAPT.


Nej, jag vägrar resa på mig idag.
Du tynger ner min kropp, GE MIG MER IS.

Vattenångan stiger inom väggarna,
inom mig.

Jag är redo nu, jag är redo för att dö.

Vi vet både du och jag hur det låg till.
Hennes ögon var fast i ditt hjärta.

Ligg inte intill mig. Vill inte höra dina ord,
för dom är tomma.


( - Du försökte tygla din ilska i paniken.
Men jag såg in i dina blodröda ögon. HAT - )

Ville springa ut, för du får mig instängd.

Jag har aldrig begärt. Har aldrig pressat dig.

Du drog ned mig till mörkret - var det verkligen så omedvetet?

men du säger att -

Du är inte vacker. Det är bara ditt hat som fått den synen.

En genomskådad själ.

Här faller världar stup i kvarten.
Men jag kan inte bygga upp din igen, det är omöjligt.

Skriver förtvivlat ner förtvivlande ord på små förtvivlande papper.
Tränger in 10000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000
tankar i lådan, låser den och gömmer mig.

Du ligger fortfarande någonstans där inne, och än har du ett lufthål.
Men så instängd.





Sa att jag skulle rista in de lyckliga orden på min kropp,
och sedan ge den till dig.

Kyla, kyla - DU TRÄNGER INTE IN NU! GE FAN I DET! JAG HATAR DIG!

det är så lätt när man ligger skakandes i sängen,
så lätt att ge känslan av lycka och kärlek,
Du dansar på själen min, med det gör inget.
Jag tänker följa din melodi.

Målar med smärtan på väggarna,
för du har gav mig penseln, kommer du ihåg det.
Någon gång i vårt förflutna.

Ligger på nålar för jag tänker inte vakna av dina stenkast,
eller ditt blod, eller ditt hat.

Bredvid dig försvinner paniken.

Då vet jag. -

- Kyla, kyla - DU TRÄNGER INTE IN NU! GE FAN I DET! JAG HATAR DIG!

För du förstår, jag är så liten, det enda jag kan är att måla med ord ibland.
Då jag har tur, men ge mig ge mig, innan det blir kallt nu.

Du minns den gången va?
Flickan som grät.
Jag tänker måla ord för hennes skull och klistra fast dom inuti dig.

För din själ fick mig att dö.

- Men jag lever nu.

För din själ fick ett liv jag aldrig känt.

- Men vi kan inte vrida tillbaks klockan nu.

Förlåt för alla gånger orden aldrig stannade innanför alla väggar vi då sas bygga upp.

En dans in i min själ, du sparade aldrig en spik till mig.
Och du försvinner aldrig mer så tydligt ibland.





När dina händer kupar sig runt mitt bröst,
önskar jag att vi låg här för evigt.
Då din tunga söker sig ner och jag vill glömma smärta,
glömma hat.

Slickar pärlor från din hals och kysser dina läppar tills dom blir nariga.
Vill finna din tunga igen,
leta upp den, finna dig.

Kan vi dö i våra smekningar? Gör mig bara odödlig.
För stunden.

Du använder ditt redskap så maktlös,
men det räcker.

För 3 sekunder av ditt kött och blod ger mig kalla kårar.

Sjung. Tyst.

Vi kan stänga in oss i murarnas och musikens värld, så länge.


Jag har alltid förlorat i kamperna om mitt slott,
här, - INUTI mig.
Ingen gud kan hjälpa mig nu.

- För du tvättar mig ren.

Blev bländad av falskhet.
Bländad av tro.
- På att någon såg mig.

Tills du klev innanför min tröskel, och varsamt tvättade mina sår rena.

Hur bara kunde jag.


BÖRJAN:

Som ett ärr som aldrig nöts bort,
Sitter du fast på mig, och lämnar osynliga spår i mitt hjärta.
Inte förrän dagen kommer då jag saknar det,
Kommer jag plocka fram det, granska det tydligt,
För att sedan brista ut i gråt.

Vackrare själ får man gräva i sten efter.

När min bägare är överfylld,
Och mina läppar blivit så torra att du inte ens kan räkna sprickorna i dem,
När månens ljus inte längre ligger över staden,
Och solens strålar ej når in i ditt hjärta mer.

-

- Skall jag fortfarande vandra vid din sida,
Stryka min hand genom ditt änglahår,
Och låta din klagan eka ut över världen.

Sen skall jag plocka ner alla stjärnor och ge dom var sitt namn,
Döpta efter ditt.
När universum släckt sitt ljus och dina ögonlock tyngts ner för sista gången,
När du givit mig hela din värld och gjort allting som står i din makt för att inte min sol skall gå ner.

- Skall jag säga för alltid och kyssa dig en sista gång,
Känna hur gåshuden tränger sig på och tårarna fuktar din kind.
Vi skall inte falla.
Du byggde upp mitt liv igen,
Och för några ögonblick gjorde du det till en gåva som inte någon människa i denna värld fått känna på.


Var inte rädd min älskade.
Vad som än händer har du mig.

- Säger världen till varandra och släcker sina lampor.
Vissa vaknar, andra inte.
Vissa sjunger sånger till deras själar och besöker deras gravar varje dag,
Andra lyssnar inte till kärlekens rop och deras längtan dör ut i vilket fall.

Ditt bröst bränner inte.
Man skriver om smärta när det smärtar som mest och när man sedan vill SKRIKA om kärlek ligger man krälandes på marken för man får stenar och meteorer i huvudet som gör stora jack i pannan och sår stora som tefat.

För dom finns aldrig där för dig när du behöver dom då du behöver höra att du är älskad när dom egentligen borde hata dig vilket dom gör under ytan för ja, ja, det är märkt där.

Ni åker till okända platser och dom kallar det öken.
Dom försöker dricka din livslust men det är bara en hägring.
Ni åker hem igen,
Du duschar för att få bort sandkorna ur det förflutna men dom tycks inte vilja,
Dom sitter för djupt.

Nu står vi här ute i kylan igen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Skitunge - 29 maj 08 - 22:00
Asså du skriver så jävla vackert!
Zarathryn - 11 dec 05 - 10:53
Jag älskar den mesta du skriver! sådan energi! Och det vet du! Dåligt emd kommentarer nu för tiden bara, är inte inne här så ofta. mend u evt precis avd jag tycker! kanon! (L)
Ankhan - 2 dec 05 - 22:13- Betyg:
Ojojoj
Ja den här var fin
du använder ett mkt vackert språk
Den var lång men tog mig tid att läsa
och det ångrade jag inte
Värd 5+
Allice - 2 dec 05 - 06:47- Betyg:
Ojoj, väldigt lång.. men ack så bra! ;)

Skriven av
LoreOfTheArcane
2 dec 05 - 04:54
(Har blivit läst 304 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord