Hålet i Himlen (Kap 10) |
Kapitel 10
Efter drygt en vecka var Sara och Joakim tillbaka i skolan. Det var spänt att gå dit. Tänk om alla skulle tro att det verkligen var de som mördat Marek.
Sara och Joakim hade sällskap dit men skildes åt med en lätt kram vid skolans grind där Sofia och Henrik stod. De kramade om sina kamrater länge, och Sara förstod knappt att det var sant. Hon var hemma!
Alla i klassen var jättesnälla. Ovanligt snälla, tyckte Sara, så hon insåg att klassen nog hade pratat om det som hänt medan hon och Joakim varit borta.
Veckorna gick och Sara började känna sig gladare efter mötena med psykologen, men hemma blev det inte mycket bättre. Fredrik fick vara som en pappa åt Tina också för hon hade flippat ur totalt. Precis när Sara börjat skolan igen tog Tina tåget och stack till sin syster i Göteborg och förblev borta i en och en halv vecka. Fredrik funderade på att ta ut skilsmässa, men insåg att Tina inte skulle kunna bo själv.
Saras psykolog hette Grazyna och var från Polen. Först hade Sara inte velat gå dit, men efterhand började hon tycka att det var helt okej. Hon skulle ju inte vilja bli som sin mamma. Nu går hon dit tre gånger i veckan.
– Hur mår du idag Sara?
Sara älskade Grazynas brytning. Den var så härlig att höra på.
– Jo då.
Sara sken som en sol. Grazyna kunde nästan inte tro att det var samma tjej som hon hade för ett par veckor sedan.
– Hur är det hemma då?
Sara funderade, men hon såg inte ledsen ut eller något.
– Nja, det är väl sådär. Pappa får ta hand om mamma också, för hon är så konstig nu…
Grazyna nickade.
– Hon skulle nog också behöva lite hjälp, fortsatte Sara med ett skratt.
Äntligen var det gymnastik igen. Sara gick och nynnade på en låt på vägen dit.
– Pst, Sara?
Hon hörde en svag röst när hon gick över den tomma skolgården, men hon vågade inte se efter utan fortsatte gå.
Hon hörde sitt namn igen, och såg Zakarias komma ut bakom ett träd i träddungen på skolgården.
Sara hamnade i chocktillstånd. Vad ville han?
Zakarias gick försiktigt fram till henne och la armarna om hennes axlar. Han log snällt. I den blicken fanns inga elakheter.
– Jag har saknat dig, sa han och kramade om henne.
Sara kramade inte tillbaka, men hon måste erkänna att hon saknat Zakarias också.
– Jag ska gå till polisen och vittna. Kan du inte följa med?
Zakarias satte sig ner på en sten. Sara blev häpen och satte sig bredvid honom. Hon tog upp sin plånbok och gav Zakarias hans körkort.
– Förlåt, sa hon.
Zakarias tog emot kortet och gav Sara ett lätt puss på kinden. Det blev en lång tystnad.
– Fan vad jag hatar mitt liv! sa han plötsligt.
Han vred på huvudet och såg på Sara.
– På högstadiet var jag skolans värsta unge. Jag sket i allt och hamnade i fosterfamilj. På vårterminen i åttan hoppade jag av grundskolan och stack till Stockholm. Där drev jag runt på nätterna, drack och klottrade. Det höll på i ett år tills jag var 15 ungefär. Då åkte jag fast för olovlig körning. Jag kom till ett behandlingshem där jag kunde läsa upp mina betyg och allt gick förvånansvärt bra. Jag ringde till mina fosterföräldrar i Göteborg och sa att allt hade gått bra här uppe och att jag ville börja övningsköra. De skickade pengar till körkort. Men den olovliga körningen för två år sedan satte stopp för mina framtidsplaner med körkortet. Fast efter många samtal med socialen fick jag trots allt ta mitt körkort när jag var 19. Sedan träffade jag Tomas och allt började gå utför igen. Jag blev involverad i en värld av droger och kriminalitet. Tomas och en kille som heter Oskar smugglade prostituerade från Ryssland och Baltikum och höll på med småkriminella saker. Jag försökte dra mig ur allt, men Tomas vägrade låta mig gå. Jag blev tvingad att hänga med dem i helt år. Sedan kom du in i bilden och räddade mig.
Zakarias hämtade andan. Sara hade åter hamnat i chocktillstånd. Detta hade hon aldrig kunnat tro om honom som verkade så snäll. Det dröjde säkert en hel minut innan hon återkom till vekligheten.
– Oj! var det enda hon fick fram.
Zakarias la armen om henne och satte sig lite närmare.
– Och nu till en sak som du inte vet om.
Han såg Sara i ögonen.
– Grabben som blev mördad blev mördad på grund av en rymning! Hans storasyster blev kidnappad i Ryssland där hon bodde och förd till Stockholm och såld som prostituerad. Hon lyckades rymma till sin familj i Örebro. Men hon hittade inte ända hem till sina föräldrar utan stötte på sin bror som var på väg hem från skolan. Då hade Tomas hunnit ikapp henne. Du och Joakim var kvar på skolan av någon anledning. När Tomas fick tag i henne igen skrek hon, och det var det skriket du och Joakim hörde som fick er att springa och se efter. Där stod Oskar och bråkade med grabben, och det bråket ledde till att han sköt honom. Ni stod och såg alltihop och när Tomas lade märke till och fick tag på er smugglade han ner pistolen och en kniv han hade använt i slutet i era jackor och sedan lät er gå…
Sara blev rädd över att Zakarias visste så mycket som han inte ens varit med om. Hon visste inte vad hon skulle säga när han berättat det här.
– Jag som trodde att mordet var planerat, flämtade hon. Men vart är hans syster nu?
Zakarias iakttog henne.
– Nadja är fortfarande kidnappad i Stockholm, och säljs som prostituerad.
Sara och Zakarias satt länge tysta utan att säga någonting. Till slut kom Sara på att gymnastiken börjat för länge sedan.
– Oj, jag måste nog gå, sa hon så att det skulle låta så bra som möjligt. Min träning har börjat.
Zakarias reste sig samtidigt som henne och innan hon gick fick hon en lång kyss hon sent skulle glömma.
– Jag älskar dig, Sara…
Under träningen kunde hon inte koncentrera sig efter allt som Zakarias berättat. Hon tappade taget om barren när hon utförde en serie hon annars kunde väldigt bra. Efter tre försök lyckades hon, men poängen hade blivit urusla om det varit tävling.
När Sara tränat klart stod Joakim utanför och väntade på henne. Hon hade små aningar om vad som kunnat hänt. Joakim omfamnade henne med en lätt kram.
– Zakarias har vittnat! Vi måste till polisen.
De började springa. Sara visste inte om hon skulle berätta för Joakim allt som Zakarias sagt till henne, men hon hann inte förrän de var framme.
– Du skulle larmat polisen tidigare! Nu kan han ha kommit hur långt som helst.
Zakarias nickade. Han satt mitt i ett förhör med en av poliserna på stationen.
– Men Oskar är i alla fall kvar i Stockholm, försäkrade han. Han och de andra är i Paradisgården i Stockholms skärgård.
Polismannen blev intresserad.
– Stockholms skärgård sa du? frågade han. Vart i Skärgår’n?
Polismannen tog upp en karta över huvudstaden. Zakarias lutade sig lite över bordet så att han skulle kunna se.
– Någon liten ö är det, sa han och pekade.
Polisen tog på sig glasögonen för att läsa.
– Där på Norra Stavsudda är det.
Zakarias pekade på en liten ögrupp på kartan. Polismannen iakttog honom.
– Har de båt?
Zakarias nickade.
– Oskar har en motorbåt som går rätt fort. Och huset har de hyrt från en affärsinnehavare.
Polismannen log
– Tack Zakarias! Du måste vara med på rättegången. Vart åker du nu?
– Hem till Göteborg!
Zakarias fick uppge namn och adressen till sina f.d. fosterföräldrar, och innan han gick bad han om att få låna pengar till tågbiljetten.
Sedan var han fri… Nästan.
Sara och Joakim hade precis pratat klart med Hagvall. Utanför polisstationen mötte de Zakarias.
– Hej, sa Sara vänligt.
Zakarias kramade om henne. Joakim, som fortfarande var skeptisk till honom, hälsade med ett stelt handslag.
– Nu har jag gjort något som jag är stolt över själv, sa han entusiastiskt. Och nu ska jag hem till mina föräldrar i Göteborg.
Sara log och de kramade om varann igen. Hon tittade efter honom när han gick mot Centralstationen som låg precis vid polishuset. Hon saknade honom redan.
– Sara?
Joakim väckte henne ur tankarna. Sara iakttog honom och sa:
– Kan jag följa med dig hem? Jag måste berätta en sak!
– Du skojar?
Joakim lät chockad när Sara berättat allting.
– Shit! Jag vågar knappt tro dig, flämtade han.
Sara satt helt tyst. Hon bet sig i läppen innan hon sa:
– Och en sak till… Jag är kär i honom!
Joakim fick tunghäfta. Han såg ut som om han hört fel. Eller så ville han höra fel.
– Sara… sa han försiktigt efter en stund. Han kidnappade dig!
Sara nickade.
– Jag vet!
Veckorna fortsatte att gå, och plötsligt var det påsk. Sara hade ännu inte hört något från Zakarias. Men på Påskafton ringde Hagvall till henne och sa att Tomas och Oskar var häktade! Sara kunde knappt tro att det var sant. Hon ringde Joakim och Sofia och bad dem komma. Fredrik bakade tårta. Joakim hade med sig Henrik. Nu skulle de fira ordentligt!
Senare på eftermiddagen var det en påskbrasa i Stadsparken som alla gick för att se på. Det var vackert. De små barnen sprang nära elden för att grilla Mars-Mallows med hjälp av långa pinnar. En kör sjöng vackra sånger, och alla andra stod bara och såg på den vackra brasan.
Sara, Joakim, Sofia och Henrik gick en bit bort och satte sig på ett berg.
– Det var tomt utan er, sa Henrik.
Sofia skrattade över hans roliga uttal. Hans föräldrar var från Norrland så han pratade inte som alla andra i skolan. Men Sofia tyckte att dialekten var gullig.
– Kan ni inte berätta allt ni var med om? frågade Sofia. Jaa, det ni vill berätta alltså.
Sara och Joakim såg på varann. Båda nickade och Joakim berättade.
– Vilken vacker brasa, sa Hagvall till sin dotter.
Ellen log och suckade djupt.
– Vad hände med de andra killarna i Lustgården?
– De var inte svenska medborgare, så det får man ordna upp i Ryssland, svarade Hagvall.
Ellen nickade och kramade om sin pappa.
– Du är bäst!
– Shit! Att du bara vågade, Sara, sa Sofia när Joakim var klar. Jag hade sannerligen dött om jag mött honom hemma hos Ellen.
Sara drog på munnen. Nu i efterhand tyckte hon att det var lite spännande att ha varit borta i tio dagar, men om hon fick välja i detta ögonblick skulle hon helst stannat hemma.
– Jag var jätterädd hela tiden. Joakim var väldigt duktig som orkade med mig.
Hon sneglade på honom och skrattade. Joakim knuffade ner henne på rygg och började kittla henne. När han äntligen slutade och Sara hämtat andan sa han:
– Du ska veta att jag var lika rädd som dig, men om jag skulle visa det skulle du bli ännu räddare.
Alla fyra skrattade och Joakim insåg att finare kompis än Sara kunde han aldrig få. Sofia knuffade till Sara i sidan, pekade upp mot skyn och sa:
– Hålet i himlen!
Den 9 maj var det dags. Polisen hade fått veta mer än de någonsin vågat hoppas på. Det fanns massor med spår från Oskar på Mareks kropp. Hårstrån, fingeravtryck och blod. Han verkade ha råkat skära sig själv när han stack kniven i Marek för att försäkra att han var helt död. Polisen hade fått tag på Nadja och lyckats förhöra henne också.
Inför rättegången var Sara spänd. Från första början trodde hon att hon skulle dö om hon mötte Oskar och Tomas i rätten, men Joakim och Ellen försäkrade om att det skulle gå bra.
Dagen innan hade Zakarias kommit från Göteborg. Sara träffade honom utanför polisstationen.
– Jag ska flytta hem till mina fosterföräldrar igen, sa han stolt.
Sara blev glad för hans skull.
– Jag fick träffa min syster också, fortsatte han med ett leende på läpparna. Joy! Hon är 14. Jag hade inte sett henne på 7 år. Och mina biologiska föräldrar. De hade förändrats! Fast de sa likadant om mig. Jag var ju 14 när jag fick lämna dem.
Sara och Joakim satt redan på sina platser i rättsalen när Oskar, Tomas och Zakarias leddes in. Det satt fullt med folk och såg det hela. Även Nadja satt lite längre bort i salen med sin tolk som fick tolka från ryska till svenska och vice versa.
Tomas var misstänkt för rån, kidnappning, grov våldtäkt, misshandel, smuggling och människohandel, Oskar för mord, kidnappning, våldtäkt, smuggling och människohandel och Zakarias för kidnappning och medhjälp till rån.
Både Tomas och Oskar hade erkänt kidnappningen, misshandeln, smugglingen, våldtäkterna och människohandeln med de prostituerade. Men det fanns tillräckligt med bevis och vittnen för att fälla dem för mordet och rånet också.
Sara höll på att dö när hon såg Tomas titta på henne med sin mest ilsknaste blick. Hon trodde han skulle slå ihjäl henne om han kom nära, men Ellen satt bakom och höll om henne när domaren började prata.
Rättegången fortsatte i flera dagar. Sara tyckte det var jobbigt att se Tomas och Oskar så mycket. Hon och Joakim var inte med mycket alls om man tänkte efter. De var bara vittnen till mordet och inblandade i kidnappningen. Zakarias fick inte heller så många frågor som Sara trott. Hon trodde han varit mer inblandad än vad det visade sig.
När rättegången varat i en och en halv vecka fick Sara nog. Hon blev nervös av att sitta där inne i rättsalen varje dag, och de verkade ju inte komma någon vart heller.
Att Nadja bröt ihop i rätten då och då var inget sällsynt. Det tillhörde vanligheten där.
Joakim tyckte att det var ganska långtråkigt. Han höll på att somna en gång, men en knuff i sidan av Ellen fick honom att hålla sig vaken.
– Hur är det?
Joakim och Sara möttes utanför polisstationen.
– Jodå, suckade Sara, med ett litet leende på läpparna. Det ska i alla fall bli skönt när allt är över.
Joakim nickade och kramade om henne.
– Du är duktig.
Han klappade henne på kinden innan hon följde med honom hem.
– Hur går det?
Ellen kom in till sin pappa som satt på sitt kontor och för en gångs skull hade ett leende på läpparna.
– Det går hur bra som helst.
Ellen kände knappt igen honom när han pratade så glatt. Hon undrade vad han hade i kikaren nu. Hagvall tittade upp från alla papperna på skrivbordet. Nu såg han plötsligt lite allvarligare ut.
– Nästa gång tänker du till innan du väljer pojkvän.
Han sken upp igen och Ellen lovade på hedersord.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 30 jan 07 - 06:24- Betyg:  | | helt underbaaaaarrr!!!fattar inte att du kan skriva så bra!!!Heja heja heja!!!=) | | Sandra91 - 24 nov 05 - 04:23- Betyg: | | Brabrabrabrabra :) undrar vad sista kapitelt handlar om :] |
|
|
|
