Natten |
Natten har fallit och månen står uppe bland stjärnorna i himlen. Månens ärrade yta syns så klar och tydlig. Stjärnorna blinkar och skimrar så vacker där uppe. Vindens kalla pustar smeker mitt ansikte. Det är så vackert att se skådespelet som pågår i rymden. Att miljontals planeter och solsystem kan utgöra göra ett sånt vacker skådespel i himlavalvet endast för att dom ligger långt borta är bara otroligt. Att se det från Kaknästornets topp gör vyn bara ännu bättre då det är mörkare ju högre upp man kommer. Då syns dem bättre. Då känns det som om man har kommit ett steg närmare dem. Så nära att man ta dem eller vara med dem. Att vara en.
Jag minns vad min mamma en gång sade till mig när jag var liten. Då hon låg där på avdelningen i sjukhuset med en massa slangar och allt. Jag kom ihåg hur jäktig det var i sjukhuset, en massa människor i vita rockar som sprang runt med människor som hade röda färger på sig. Jag kom ihåg hur det alltid luktade tvål i sjukhuset, lukten av renhet. Och min mor låg på en avdelning med slangar på henne just i det sjukhuset. Jag kommer inte ihåg vad sjukhuset heter, men allt annat kom jag just ihåg. Jag hade ingen aning vad man gjorde på ett sjukhus innan, förutom att dem tog sprutor på mig för vaccinering och så, men jag förstod aldrig vad min mamma gjorde där. Jag kom ihåg när jag satt på sängkanten och mamma vaknade upp. Hon kollade på mig och jag bara satt där och lekte med min action gubbe utan att märka att hon vaknade. Jag märkte det först när hon klappade mig på huvudet och då jag blev glad. Hon liknade som en prinsessa, i en saga som hon berättade för mig till sängs.
Hennes långa blonda hår som fladdrade så vackert när vinden ven förbi och hennes blåa ögon som jag tyckte var så vackra. Hon hade vaknat. Jag förstod aldrig vad hon gjorde på sjukhuset, så jag frågade vad hon gjorde här. Hon svarade med hon behövde sova och att hon måste göra det på ett sjukhus, för här blir man bra. Jag frågade varför hon inte kunde sova hemma och när hon skulle svara så kom en man i en vitrock. Jag tror att han hade glasögon och var skäggig. Han var tjock, precis som morbror Björn. Han kom med pappa och pappa sa att jag skulle vänta därute med morbror Björn, men jag ville inte. Då tog pappa fram plånboken och tog ut en tjugolapp och sade till mig att gå köpa glass med morbror Björn, vilket jag glatt gjorde. Så morbror Björn och jag gick till cafeterian, dörren stängdes till hennes avdelning.
Det var långt till cafeterian och sjukhuset var stort. Vi gick vilse och frågade efter vägen och tillslut så som vi dit. Jag kommer fortfarande ihåg glassen jag köpte och det var en päronglass. Den tyckte jag var så gott och mumsigt. Vi satte oss ned på en bänk och njöt av glassarna vi köpte. Jag satt och slickade på glassen för den var så god och jag ville inte att den skulle ta slut så snabbt, så jag slickade på den hela tiden. Min morbror åt sin glass på direkten och gjorde ett rolig grimas efteråt. Vi satt och skrattade hela tiden. Sedan blev morbror Björn tyst och stirrade ner. Ett tår föll på bordet och han började gråta. Jag blev förvånad att han grät och jag frågade om han gjorde illa sig. Men han sade att det var ingenting och att han behövde gå på toaletten. Så han gick och jag väntade. Jag såg hans dystra min när han kom ut men jag brydde mig inte så mycket. Man gråter inte utan att ha slagit sig, det vet jag men eftersom han sa att det var ingenting så brydde jag mig inte. Jag sade att jag ville tillbaka till mamma och vi gick tillbaka, denna gång utan att gå vilse.
När vi kom fram så stod pappa och doktorn utanför och jag skrek efter pappa och sprang till honom och kramade honom. Han tog mig i famnen och tog upp mig. Doktorn med skäggen frågade vad jag hette och jag sa Max. Han presenterade sig och skakade hand med mig vilket jag tyckte om att göra. Jag berättade vad jag och morbror björn gjorde och vilken glass vi åt. Jag sade att morbror Björn grät men att det var ingenting. Pappa och doktorn kollade på morbror björn därefter kollade dom sedan ner. Doktorn sade att mamma ville prata med mig ensam och jag blev glad. Jag ville också prata med henne och berättade vad jag och morbror björn gjorde. Pappa tog ner mig och doktorn öppnade dörren. Jag gick in och mamma låg där på sängen. Hon hade fortfarande slangar på sig. Jag satte mig på sängen bredvid och hon vaknade upp. Jag frågade om hon var vaken och hon klappade mig på huvudet. Hon frågade hur glassen smakade och jag sade att jag åt en päronglass och den smakade gott. Sedan berättade jag vad jag och morbror Björn gjorde. Hon skrattade och det gjorde jag med. Sedan frågade jag mamma om man kunde gråta utan att göra sig illa och då undrade varför jag frågade. När jag sa att morbror Björn grät utan anledning började mamma också gråta. Jag frågade varför hon grät och hon svarade som morbror Björn. Sedan kramade hon mig och jag kramade tillbaka.
Mamma sade att hon ville berätta en saga för mig och jag blev glad. Jag kommer ihåg den väl och tydligt och den handlade om en alv prins som sökte sig ut i världen för att leta efter den vackra alv prinsessan som kidnappades av ett hemskt troll. Trollen bodde i Trollborgen i Mörkskogen som hade dom farligaste monstrerna i hela världen. Men prinsen ville få tillbaka sin prinsessa till varje pris även om han fick riskera sitt liv. Han bekämpade vartenda monster han mötte och han fann slutligen Trollborgen. Han gick in i borgen och letade efter prinsessan. Han kom till ett rum där prinsessan låg livlös på en stor kungasäng. Prinsen befarade att hon var död och blev först bedrövad sedan ursinnig. Han lämnade rummet och letade efter trollet. Han sökte varenda rum och håla tills han kom till tron rummet. Där satt trollen på tron stolen och väntade på honom. Alv prinsen gick närmare och frågade honom varför. Trollen sade att hon inte ville vara hans fru så han … Prinsen borrade svärdet i trollens hjärta och av det förvandlades trollen till sten. Prinsen återvände till prinsessan och lade sig bredvid henne. Han grät och smekte hennes ansikte. Han smekte den och gav henne en kyss på munnen. Han tog fram sitt svärd och sade till prinsessan att dem skulle mötas snart. Prinsen högg sig själv i buken och föll sakta ned till på sängen. Han låg där och kände hur varenda del av honom försvinna. Han kände sig kall och kollade på prinsessan med tårar i ögonen. Därefter blev Trollborgen blev tyst förutom korparnas skri. Men någon vaknar upp. Trollens förbannelse hade tonat. Förbannelsen som fick henne i sovande tillstånd för evigt, som hon varken föråldras eller dör för. Hon kollade sig runt och fann någon bredvid henne. Hon närmade sig och kände sedan igen prinsen. Hon slängde sig fram till honom och grät. Han var död. Hennes prins var död. Hon kysste honom i munnen och kände efter svärdet som borrade honom. Eggen stack ut genom ryggen på prinsen och hon vände på honom. Sedan viskade hon till prinsen att dem skulle mötas snart och därefter tryckte hon sin kropp mot eggen. Med sina sista krafter kramade hon prinsen och viskade att nu kunde ingen skilja dem åt. Trollborgen var åter tyst och korparna skriade åter.
Men det där var ju ingen bra slut sade jag till mamma. Men hon sa att sagan inte slutade där. Jag kommer än ihåg dom orden som mamma sade. När jag frågade hur det slutade så berättade hon att deras kroppar är döda, men deras själar är nu frigjorda. När en själ är frigjord så återvänder den alltid till ett ställe och vet du vilken Max frågade mamma mig. Jag visste inte vad jag skulle svara då så jag sade nej. Hon sade till mig att öppna fönstret. Jag gjorde som mamma sa och öppnade fönstret. En vindpust smekte mitt ansikte och det kändes kallt. Det var natt och månens ärrade yta syntes. Jag vände till min mamma och frågade vart själarna återvände. Mamma sade till mig att kolla på himlen och speciellt på stjärnorna. Hon sade till mig att räkna stjärnorna. Jag kollade på himlen och på stjärnorna. Jag sade till mamma att jag bara kunde räkna till 10. Hon sade att det inte gjorde något, för hur många stjärnor du än räknar så kan du aldrig räkna alla. Hon frågade om jag förstod vart själarna återvände, men det gjorde jag aldrig. Hon sade att det är okej och att jag skulle förstå det senare. Jag gick ifrån fönstret och lade mig bredvid mamma. Jag kramade om henne och hon gjorde likaså. Jag sade att jag älskade henne vilket fick henne att brista ut i gråt, jag älskar dig också Max. Jag frågade varför hon grät och hon svarade att det var ingenting. Sedan bad hon mig gå till pappa. Jag gjorde som hon sa och öppnade dörren. Jag vände mig om såg att hon fortfarande grät med blicken ut mot fönstret, sedan gick jag ut och stängde dörren.
Där ute mötte jag pappa och morbror Björn. Pappa sade till morbror björn att gå in till mamma. Och morbror björn gjorde som pappa sade. Pappa frågade om jag ville göra nåt och jag svarade nej. Jag sade att jag var trött. Pappa tog upp mig och gick till doktorn. Han frågade om det fanns ett rum där jag kunde få sova och doktorn visade pappa ett rum där han lade om mig och vaktade mig tills jag sov.
Natten har fallit och månen står uppe bland stjärnorna i himlen. Månens ärrade yta syns så klar och tydlig. Stjärnorna blinkar och skimrar så vackert där uppe. Vindens kalla pustar smeker mitt ansikte.
Vägen dit är alltid svårt, men tanken på dig där uppe bland dom ger mig styrka och jag kommer för alltid att älska dig av hela mitt hjärta. Du har varit en bra mor för mig, den bästa och förlusten av dig har varit svårt att ta itu från början. Men dina ord gav mig styrka på nytt att fortsätta livet. Du frågade en gång om jag förstod vart själarna återvände men jag förstod inte vad du menade från början. Jag tror att jag äntligen fattar. Du är bland dem nu och jag tackar dig.
En gravsten med blombuketter stod nu ensam. Åhöriga och icke åhöriga besökare lämnade denna plats för några minuter sedan.
På den står
" Här vilar Rosanna Fröjd Maka till Peter Dahlgren Syster till Björn Fröjd Moder till Max Von Fröjd
Hon dog natten den 1980 12 20 då hon led av cancer i 7 år.
"För att hur många stjärnor du än räknar så kan du aldrig räkna alla"
Må hon vila i Frid
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 19 jan 07 - 05:34- Betyg:  | | Sorglig...men den är jättebra! | | Emlan92 - 22 aug 05 - 23:08- Betyg: | | Sorlig.....är den sann?? | | Lorineca - 2 jun 05 - 03:46- Betyg: | *snyft..* :'( du skriver jättebra,
sorgligt... |
|
|
|
