en känlsa att älska |
En spark i ansiktet, så kan det beskrivas. det finns nog inte ett bättre sätt att förklara det på. som en spark i ansiktet kom beskedet. vissa situationer blir för svåra att hantera och då kan man inte göra annat än att ta till förnekelsen. förnekelse, vilket härligt ord egentligen. då man vägra tro på det som blivit sagt, vägra att låta informationen nå fram så att säga. Men då hon sedan såg dom ihop och förstod att det verkligen var sant, då gick det inte att förneka längre. Hon visste att livet måste gå vidare men visste inte hur. Det sägs att tiden läker alla sår men finns det någon garanti? tänk om det inte är så och man väntar förgäves? att man stannar upp efter några år och upptäcker att glöden fortfarande är lika het. tänk om elden aldrig slocknar utan istället bara bränner sig fast allt djupare. tanken var skrämmande. känslor är inget man ska leka med, det kan slå tillbaka hårdare än man tror. tänk om folk kunde förstå det, tänk om dom kunde respektera sin nästa. att önska det vore väll lika meningslöst som att hoppas på fred världen över. alltid kommer det att finnas avskum, folk som tar för givet eller som häller salt i sår som förblir oläkta. sånt är livet men har det alltid varit så? tåren rann nerför kinden och försvann, krossades mot marken såsom hennes hjärta också gjort. tåren slutar att existera, kan hon göra detsamma? och om det var möjligt, skulle någon då sakna henne? skulle det finnas någon som någonstans därmed blev berövad sitt livs kärlek? finns det verkligen en som är "den rätta" för oss alla? varför ska det va så svårt att finna denna i så fall? vilket slöseri med tid om man tänker på övriga förhållande, såna man trott skulle hålla men som var dömda redan från början. är det så att Gud gav oss livet men kräver underhållning i gengälld? sitter han någonstans på ett moln - skrattar, gråter och känner sympati för oss? kanske är våra liv detsamma för honom som en lördagskväll framför teven är för oss, ännu ett avsnitt av "Big Brother" där han kontrollerar vilka som kommer och går och ifall vi förtjänat en belöning av något slag? vad förvånade vi skulle bli om alla kom till himlen oavsett om man syndat eller ej. kanske är det just smärta, sorg, förtvivlan och slutligen lycka som gör att vi kommer igenom pärleporten? allt kanske hänger på hur bra underhållning vi givit med åren? vi kanske bara är ett spel i all hemlighet? va dumma vi skulle känna oss, så lättlurade vi var egentligen. lättlurad, det var så hon kände sig. hade trott att dom haft något speciellt ihop, att det var menat att hålla inte bara för stunden. hade svalt varje ord utan att bli mätt, hade drömt sig genom hela förhållandet utan begränsningar. hade fantiserat om världens drömprins och i tankarna klistrat över pojkvännens ansikte. hade så gärna velat tro på allt, hade aldrig slutat att drömma. men så kom plötsligt slaget och himmelriket blev till en mörk hålla. bilden på drömprinsen fanns inte längre, den var numera nerbränd och askan bortblåst. skulle ta flera år innan tron på kärleken kom tillbaka, om det ens var möjligt. just nu fanns inga positiva tankar, inga drömmar och inga förhoppningar. bosatte sig i mörkret och visste att det skulle spenderas en mindre evighet där utan att någon hörde hennes nödrop. hade stängt ute kärleken i kylan och det krävdes ett mirakel för att upptina den. Hon snöt sig i armen, begravde ansiktet i händerna. funderade på vad som hade gått fel. om hon kunnat rädda det dom haft genom att varit på ett annat sätt. kanske hade hon bara varit en leksak för att fördriva tiden som en cigarett man suger på tills glöden försvinner och sedan kastar bort. eller var det han som det var fel på? kanske fattades det en partikel i honom som gjorde det omöjligt att tänka på annat än sina egna behov. den dagen han dör och obduceras är det en sak som är säker, dom kommer inte att hitta ett hjärta. för alla varmblodiga ting vet bättre än att behandla sin nästan på det sättet. orden som sagts, nätter av passion och skratt som delats ekade fortfarande i hennes huvud.
det var då hon kom underfull med en sak:
jag tänker, alltså finns jag.
jag finns, alltså känner jag.
jag känner, alltså har jag känslor.
jag har känslor, alltså kan du inte behandla mig på det viset...
//April 2006
|
|
|
|
