Sandra - Lycka och Olidlig smärta (del 7) |
Nytt år. 2006. Och jag och jonni hade varit ihop i två månader.
Det var underbart. Inte sådär trevande, pirrigt, nyfiket och osäkert som förra gången. Utan starkt, magiskt, lyckligt och evigt.
Jag kan inte berätta detta ordentligt utan att nämna min pappa.
Jag har inte varit lycklig, inte mått bra, sedan jag varit tolv år.
Mina föräldrar skildes, pappa hade hittat en ny och hon flyttade in. Allt blev åt helvete. Psykisk misshandel blev vardag och pappa förvandlades till en främling.
När jag var 16 flyttade jag därifrån (och fick inte komma tillbaka för pappas fru).
Sedan dess har jag försökt ha kontakt med pappa, men han har inte tid för mig och så vidare. Nu pratar vi inte alls.
Hur som helst, det var därför jonni betydde så mycket. Han var inte bara min pojkvän och älskling. Han gjorde mig hel. Låter det som en klyscha? Jo, antagligen. Men det är verkligen sant.
Min självkänsla hade försvunnit med åren. Med jonnis kärlek kom den sakta tillbaka. Han älskade ju mig. Det måste betyda att jag har något inom mig som är värt någonting, eller hur? Han kunde välja alla andra tjejer i världen, men han valde mig. Jag var speciell.
Han gav mig tro på mig själv och han fyllde tomrummet efter pappa med värme och kärlek.
Att han betydde lycka och överlevnad för mig är relevant i det jag nu ska berätta.
Anna ringde som en galning i perioder. 15 gånger om dagen ibland (nej, det är ingen överdrift, inte alls). Jonni sa att honskulle sluta ringa, att han inte ville ha med henne att göra, att hon skulle lämna honom ifred. Hon fortsatte.
I februari var jag och jonni och bowlade i Heron city. Då ringde anna. Säkert 30 gånger. Tillslut ringde hon mig (hur hon har fått tag på mitt nummer vet jag inte, men jobbigt är det). Hon bad att få prata med jonni och dom skrek massa på varandra. Sedan ville hon prata med mig.
-Hallå?
-Hej sandra, jag måste berätta en sak.
-Jaha?
-Jonni och jag har gjort grejer
-Okej? Vad för grejer? visst anade jag vad hon menade, men jag ville verkligen höra det.
-Är du trög eller? Vi har knullat. Massa gånger.
-Okej, då vet jag, svarade jag och la på.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Jonni blev jättearg och ringde upp och skrek på anna. Jag fattade ingenting.
Hon fortsatte ringa under kvällen och vi stände av våra mobiler. Jonni förklarade att det skulle han ju aldrig göra, det förstod jag väl?
Jag vet att anna vill förstöra mellan mig och jonni. Hon är besatt av tanken. Hon anser att jag och jonni förstört hennes liv. Jonni fö att han lämnade henne. Jag för att jag "snodde" honom (även fast det gått två månader efter dom gjort slut till att jag och jonni kysstes). Men jonni och jag var ju kompisar under deras förhållande och det gillade hon inte alls. Näe, hon hatar mig och jag vet att hennes dröm går i uppfyllelse om det tar slut mellan oss.
Så, jag valde att tro på jonni. Jag menar..en psykad brud som gör allt för att förstöra ditt liv eller din älskling som betyder mest i världen, vem skulle ni valt att tro? Precis.
Månaderna gick och anna förföljde oss med telefonsamtal. Vi försökte att inte bry oss. I mars hände det ofattbara.
Vi hade varit på jonnis land i några dagar. Jättemysigt. Vi låg i gäststugan och myste och lyssnade på musik. Dessvärre hade jonni inte så mycket musik på datorn han hade med sig. Närmare bestämt bara en enda låt; Boten Anna. Den gick på repeat och jag skojade med honom:
-Tänker du på anna nu? När vi ligger här under täcket och gosas?
-Sluta, det är klart jag inte gör! svarade han.
-Nej, jag vet, skrattade jag, jag skojade ju bara!
Dagen efter satt vi i soffan hemma hos honom (jag var oerhört tacksam över att vara tillbaka i civilisationen även om det varit mysigt på landet, jag är liksom ingen landet-tjej som diggar utedass och insekter) och hade just satt på en film när anna ringer.
Jonni svarar inte. Vi försöker att inte bry oss. Hon ringer och ringer och ringer. Sedan får jonni ett sms:
"Svara i telefonen och prata med mig, annars berättar jag för sandra"
Jag läser hans sms och frågar vad hon menar med det? Vad är det hon ska berätta?
Jonni säger att han inte vet. Men jag tycker att det verkar väldigt konstigt att hota med ord som inte finns?
-Kan du inte ringa anna och fråga vad hon menar om du inte vet? undrar jag.
-Tror du verkligen det blir bättre då? svarar han.
(Vad är det för svar?)
-Men jag vill veta, svarar jag.
Och jonni ringer:
-Vad menar du med att du ska berätta för sandra?
-Det vet du mycket väl, och jag kan lägga till lite saker också om du inte är trevlig mot mig nu
-Men det finns ju inget att berätta!
-Men vad är det för fel på dig? Antingen är sandra där så att du inte vågar säga som det är eller så ljuger du för dig själv för att du inte vill tänka på det.
-Nej, jag vet inte vad du snackar om, säger jonni argt och sen lägger han på luren.
-Jaha, blev det bättre av det där? frågar han mig.
-Nej, verkligen inte, säger jag kyligt, berätta vad det är?
-Inget, svarar han bara.
Sedan får jag ett sms. Det är från anna. Hon skriver "jag fattar att du satt brevis, annars skulle jonni inte spelat så dum. gå in på msn så berättar jag allt"
Jag loggar genast in på jonnis msn (jag har ju inte anna på min egen) och skriver att hon ska berätta allt.
Nu fattar jag väl att det är något som inte stämmer. Även om anna är knäpp och jonni är mitt hjärta är det anna som verkar vettig just nu. Konstigt.
Hon berättar att dom setts flera gånger, han har varit hemma hos henne, han har skjutsat henne två gånger och en av gångerna hade dom sex i hans bil, dom har setts och gått en lång promenad, dom har snackat på msn...om sex. Var och när dom ska ha det, hur och vad dom ska göra.
Jag är i chocktillstånd och bryr mig inte om jonni som förtvivlat gråter brevid mig.
Jag får läsa msn-konversationer:
anna: hej snygging! vil du komma hit?
jonni: nej, jag kan inte.
anna: men jag ska göra så skönt för dig
anna: jag kan rida dig, suga, allt du vill, vad vill du att jag gör?
jonni: jag vet inte :P
anna: jag kan strippa i webcammen om du vill? ;)
Vad jonni svarade på det fick jag inte veta. Det skickade hon inte. Men jag antar att han svarade nej (inte för att jag trodde gott om jonni i det ögonblicket och ville skydda honom utan bara för att om han svarat ja skulle anna utan tvekan skickat det till mig).
Hon skickade flera msn-konversationer:
anna: om du skulle ha sex med mig nånstans, var skulle det vara? ute eller i bilen?
jonni: i bilen kanske, kallt ute :P
anna: jo. tänk vad skönt om jag skulle rida dig nu?
jonni: mm
anna: men skriv någonting, annars berättar jag för sandra
jonni: skulle inte du skicka nakenbilder till mig? ;)
anna: visst, haha, ska fixa de sen ;)
Om jonni fick bilder eller inte vet jag inte heller, men anna visade inte nån konversation då hon skickade bilder. Så jag antar att hon aldrig gjorde det.
Hon hade sparat allt dom sagt. Verkligen allt.
Min värld rasade och jag försökte få jonni att berätta hur allt låg till. Hur kunde detta hända? Men det gick inte att få ett vettigt ord ur honom. Han bara grät. Tillslut somnade han av utmattning.
Jag sov inte. Jag satt i hans soffa. Grät, skakade, fick panikångest, gick upp och kräktes.
Klockan åtta ringde jag tessan och bad hene möta mig vid brommaplan. Jag tog alla saker jag haft hos jonni. Det enda jag lämnade kvar var kondomerna = Pik med stort p.
Vi gick en så lång promenad att klackarna på mina nya skor slets ner till ingenting. Jag grät och grät och pratade och grät lite mera. Tessan var underbar.
Efter tre dagar bestämde jag att ge jonni en chans att berätta sanningen. Jag mötte honom i vällingby dit johanna hjälpte mig, jag klarade inte av att gå själv. Vi gick länge, länge och jonni berättade.
Han berättade att det börjat innan vi blev ihop. Det var därför han ville vänta med att blir ihop med mig. Han ville lösa saker med anna. Det hade han ju sagt. Men inte visste jag vad det rörde sig om. Dom hade tydligen haft sex av och till efter att dom gjorde slut. När jonni sa till anna att han inte ville längre för att han älskade mig blev hon arg (såklart, det skulle jag också blivit om någon utnyttjade mina känslor sådär) och hotade med att berätta för mig.
Jonni blev jätterädd eftersom han var säker på att om jag fick veta det där med anna skulle jag inte blivit ihop med honom. Han hade ju märkt hur det blev med gina, och då hade det inte ens hänt någonting.
Så han träffade anna och pratade med henne ibland för att hon inte skulle berätta. Men han svor att han aldrig var otrogen mot mig. Det har han själv utsatts för och otrohet är det värsta han vet. Fyra gånger hade dom setts. En gång hade dom sett film hos henne, en annan hade dom gått en promenad och två gånger hade han skjutsat henne (en av gångerna visste jag redan om, och det gjorde mig inte ett dugg...då).
Det där på msn hade ju bara varit på skoj. Han fattade såklart att det var åt helvete fel men hon hotade hela tiden att berätta och han menade ingenting med det. Inte alls.
Även fast alltihop kändes helt sjukt verkade det ändå kunna stämma. Det hade ju blivit svårare och svårare att berätta sanningen. När är egentligen rätt tidpunkt för att berätta något sånt här?
Jag har aldrig mått så dåligt, eller jo kanske när jag var självmordsbenägen och 14 år, men att förlora jonni var att förlora mitt liv. Åtminstone min livsglädje. Som jag redan förklarat var han så mycket mer än bara min älskade käraste prins. Självkänsla försvann, misslyckande kom fram. Ja, det är väl självklart egentligen. Varför skulle något bra hända mig? Det är klart det skulle bli såhär? Hur kunde jag tro på lyckan? Det är inte menat för mig.
I två veckor grät jag konstant. Jag gick till skolan men jag klarade inte av att vara kvar längre än en halvtimme. Och johanna och emmie följde mig från lektionerna. Stannade vid min sida. Var allt var vänner kan vara. Jag kunde inte äta. Jag kunde inte sova. Jag tränade qi-boxning varje dag (för att få ut känslor och aggresioner, det kändes skönt). Men ingen näring och hård träning var nog en dålig kombination. Jag fick feber och yrsel. Jag pratade med mig kurator och med mamma, med alla kompisar och syrran.
Att förlora så mycket så plötsligt. Det kändes konstigt. Det var så fel.
Men slutligen bestämde jag mig. Jag gav jonni en andra chans.
Jag vet inte om det var rätt eller fel? Jag vet inte ens om det finns något rätt och fel.
Men jag är glad att jag gjorde det.
Jag kommer aldrig att få veta hur det egentligen var, om dom hade sex eller inte. Ord mot ord och hur mycket jag än vrider och vänder på det har jag ingen aning. Jag kan bara tro. Och jag tror på jonni.
Jag kan tänka mig att han var så rädd för att jag skulle göra slut om jag fick veta så att han pratade och träffade henne när hon hotade med att berätta. Men jag har svårt att tänka mig att han gick med på att ha sex med henne för att hon skulle hålla tyst (det verkar väl lite väl sjukt?) och jag har ännu svårare att tro att han hade sex med henne utan hot, att han verkligen ville. Han avskyr henne.
Och varför skulle anna vilja ha sex med jonni när hon säger att han förstört hennes liv? Jag frågade henne och hon svarade "han är ju bra i sängen". Visserligen, men är det skäl nog?
Ibland tvivlar jag på jonnis historia. Men jag har insett att det inte spelar någon roll. Jag måste kunna lägga det bakom mig om vi ska kunna leva ihop. Jag kommer aldrig få veta säkert så det är ingen mening med att älta det. Jag gör bara illa mig själv.
Så kom juni och vi tog studenten.
Jag undrar..när man sjunger om "studentens lyckliga dar", sjunger man då om dagarna som varit eller dagarna som ska komma?
Mina har då inte varit, men nu hoppas jag att dom kommer.
Och visst gjorde dom det.
Läs gärns fortsättningen (slutet).
|
|
|
|
