Sandra - Kärlek och Snedsteg (del 6) |
Vårat sista år i gymnasiet började. Så mycket hade hänt. Så mycket var förrändrat.
Men emelie var fortfarande min sötnos och Johanna var min bästa vän i världen...
Och jonni hade fortfarande min kärlek.
En helg i början på oktober bestämde jag, jonni och johanna att vi skulle ut och campa. (varför vi envisas med att vara ute i oktobermånaden har jag ingen aning om.)
Vi tog bilen till nynäshamn (hette det så? det gick båtar där och det låg nära norrtälje, eller var det södertälje? geografi är inte min starka sida) och spelade äventyrsminigolf. Underbart roligt. Senare skulle vi leta efter en campingplats. Oj, jävlar...skulle man bokat plats?
Överallt var det fullt och vi åkte runt, runt. Tillslut bestämde vi oss för att campa på en strand någonstans. Det var campingförbud exakt överallt. Skit. Det blev kolsvart och självklart, absolut självklart, slutade baklysena på jonnis bil att funka.
Vi var mitt inne i skogen och såg inte ett dugg. Johanna hoppade ur och lyste med ficklampan på mobilen så att jonni kunde backa.
Tillslut hittade vi en gräsplätt där vi satte upp tältet (det blev lite si och så eftersom vi inte såg varken tält eller pinnar).
När vi vaknade nästa morgon såg vi att vi satt upp tältet precis utanför en inhängnad campingplats. Folk måste ju ha trott att vi var lite snåla eller nåt, vad tror ni?
Illa, tänkte vi. Packade ihop tältet och drog vidare.
Vi åkte hemåt och tänkte hitta nån plats på vägen. Tillslut var vi framme i täby (nästan hemma?!) och jag sa att:
-Här finns det en sjö som vi kan campa vid, jag har varit här tusen gånger. Det är ganska perfekt.
-Näe, men jag vill nog inte vara här, säger jonni.
-Nähä? Vad skulle det vara för fel på det då? undrar både johanna och jag.
-Jag vil bara inte, svarar han.
Men vi hittar inget annat så vi åker till sjön. Rösjön heter den. Härifrån har jag så många minnen. Så fina. Det är så sorgligt. Här brukade jag bada med familjen när jag var mindre. Busa i vattnet med pappa, han lärde mig dyka här. Nu pratar jag inte längre med honom, allt har blivit så fel. Jag tycker det är sjukt jobbigt att vara tillbaka, men vart annars skulle vi ta vägen?
Jag sitter och deppar på bryggan, jonni kommer fram till mig. Först säger ingen av oss någonting. Sedan bryter jonni tystnaden:
-Jo, du vet, jag sa ju att jag inte ville hit..Jag tänkte bara, du kanske har minnen härifrån? Minnen med din pappa? Du bodde ju här förut så jag tänkte att du kanske skulle tycka det var jobbigt?
Jag bara tittar på honom. Sedan kramas vi. Han känner mig så bra. Nästan bättre än jag själv gör. Det är sådana saker som gör honom så fantastisk.
På natten blir det minusgrader. Men jonni och jag sätter ihop våra sovsäckar och värmer varandra. Kroppsvärme. Kärlek.
Han berättar sagor för att få mig att tänka på annat, vi pussas. Det är magiskt.
Johanna sover, jag och jonni ligger vakna. Förtrollade natt.
På morgonen återvände vi köldskadade hem. Campa i oktober - idioti. Försök er aldrig på det.
Jonni och jag är med varandra jämt. Kel, pussar, mys, kyssar.
Jonni säger att han älskar mig, och jag älskar honom - massa. Men han säger att han inte kan bli ihop med mig, inte än. Han måste lösa lite saker med sig själv först. Han mår dåligt och han måste fixa massa grejer med anna (hans ex, om ni minns?).
Ett tag funderar jag på att försöka glömma jonni. Ska jag gå här och vänta på att han ska lösa sakerna, hur lång tid kan det ta? Tänk om det tar flera månader? Och tänk om han då, hemska tanke, har slutat älska mig?
Men nej då, han försäkrar mig om att det gör han inte. Han älskar ju mig.
Han älskar mig. Förra gången vi var ihop sa han det en enda gång, och då var han full. Förra gången kände vi inte varandra såhär. Förra gången kände jag inte såhär. Varför är kärlek så svårt?
En helg, fortfarande i oktober, är det fest i hallonbergen. Alla ska gå. Vi tjatas dit av folk från klassen men tänker att vi bara ska stanna ett litet tag.
Gina är där:
-Hej Sandra!! Hur är det?
-Jodå, bara bra.
-jo, du..det är en grej jag måste berätta. Det verkar som att du och jonni är på g?
-Jag antar det..vadårå?
-Asså förlåt, jag visste inte det...
-Vadå? Säg vad det är? rädslan griper tag i mig och jag hör hur min röst liksom darrar.
-Jo, jag var ju hemma hos jonni för nån dag sedan
Jag nickar, jo det visste jag.
-Vi låg och kollade på tv och sen började vi busa, kittlades, myste lite...han började knäppa upp mina byxor men helt plötsligt slutade han och sa att han skulle dra. Då fattade jag ingenting, men nu fattar jag varför han avbröt sig..men jag tänkte att du nog ville veta. Förlåt.
-Det är lugnt, tack för att du berättar, det är ju inte ditt fel, du visste ju inte, säger jag.
Men jag hör knappt mina egna ord, fattar inte att det är jag som säger dom. Lämnar gina och letar rätt på tessan.
Tessan och jag går en lång promenad och jag berättar vad gina sagt. Jo, gina har ljugit för att förstöra mellan mig och jonni förut, men då var det annorlunda. Hon ville ha honom. Jag tror henne. Tessan är så gullig och när vi kommer tillbaka går jag fram till jonni.
Jonni har inte alls haft kul på festen. Jag bara försvann säger han. Vi va väl här tillsammans. Han vill gå hem.
-visst, säger jag och kramar både tessan och gina hejdå.
Vi går mot bilen:
-Jo du jonni?
-Ja?
-Du vet när gina var hemma hos dig? Hände det något då?
-Nej, inte alls.
-Inte?
-Nej..eller, tjaa, jag kittlade henne lite, inget mer.
-Lovar du?
-Jag lovar.
Men jag ser i hans ögon att han ljuger. Och jag blir ledsen. Så jävla ledsen.
Vi säter oss i bilen och han säger att han kan skjutsa hem mig om jag vill. Det vill jag inte. Jag vill åka hem till honom. Jag vill att han berättar sanningen för mig. Att ligga hemma alldeles ensam och älta tankar skulle jag inte klara av.
När vi kommit in i jonnis rum och satt oss på sängen kommer det. Han berättar om det som hände. Precis så som gina sagt är det.
Jag lämnar honom nästa morgon och säger att jag behöver tid att tänka, att jag inte vill ha något med honom att göra de närmsta dagarna.
Det är söndag. Imorgon fyller jonni år. Det är lite av en tröst att han får må så dåligt på sin födelsedag.
På måndag kväll ringer det på dörren. Det är jonni. Han säger att han förstår att jag inte vill snacka med honom men han ger mig en bukett rosor och en skiva han har bränt. Det är vår låt på skivan. Jag lyssnar och gråter. Men jag ler i tårarna. Jonni fyller år idag. Han lämnade tårtkalaset hemma hos sig för att åka två timmar hit...bara för att ge mig blommor och kärlek.
I skolan ger han mig brev där han skriver hur han känner, han kan inte äta, inte sova. Han älskar mig så mycket.
Sedan blir det höstlov. Jag har bestämt mig för att ta jonni till min nu. Men jag väntar lite med att tala om det för honom. Han kan gott vara ledsen.
Sista dagen på höstlovet, den tredje november, kommer han hem till mig. Vi pratar massa och vi blir ihop.
Nu när jag tänker tillbaka kan jag bara tänka; vilken tur att jonni tyckte att han gjort fel, vilken jävla tur. Han hade lika gärna kunnat säga "Men vadå? Vi var ju inte ihop? Och förresten hände det ju inget, det borde bara vara ett bevis på hur mycket du betyder. Att jag avbröt allt fast du och jag inte ens har något förhållande."
Så hade han kunnat göra. Han hade gjort allt så mycket enklare för dig själv, så mycket svårare för mig. För egentligen, gjorde han något fel?
Jag vet inte. Men visst var det dålig stil och visst blev jag ledsen. Men visst kan jag också vara glad för att han älskade mig så pass mycket att han tog mitt parti mot sig själv.
Ja, så blev det jag och jonni tillslut (igen). Vi firade jul hos mig. På nyår åkte vi på en kryssning till tallin. Vad mer kan man önska sig?
Kanske den lilla detaljen att anna kunde sluta terrorisera oss med telefonsamtal?
Jo, då skulle det bli fullständig lycka.
Om jag bara vetat...Det var så mycket mer än telefonterrande med anna...
Läs gärna fortsättningen.
|
|
|
|
