Hålet i Himlen (Kap 6) |
Kapitel 6
Hagvall och Isaksson hade precis mött Ellen. Båten mot Tallinn skulle gå om två timmar. Klockan var bara tre. Hagvall var orolig. Saras föräldrar hade ringt dem när de satt i bilen. Han minns knappt vad de sa. Bara att de var arga och ledsna. I vissa stunder önskade han att han inte var polischef. Han kunde blivit affärsinnehavare eller lärare eller något i den stilen. Just nu var en just sådan stund. Han hade jobbat nästan dygnet i drygt en vecka. Nu var han oerhört less på det här. Isaksson skrev rapporter. Han hade alltid papper och penna till hands. Hagvall funderade på om han någonsin sett sin kollega utan ett litet anteckningsblock i handen. Ellen hade huvudvärk och sa inte så mycket. Hagvall fixade en sjösjuketablett till henne som hon kunde ta med en gång. Ellen önskade att hon aldrig sagt något till sin pappa. Hon kunde ordnat upp det här själv!
Sofia hade precis slutat skolan. Hon var på väg hem och tog sällskap med Frida och Angelika. Det kändes så konstigt tyckte hon. Den senaste veckan hade hon både gått till och från skolan med dem. Utan Sara. I skolan pratade alla om Sara och Joakim. Många tyckte det var ”ascoolt” med två på skolan som mördat en annan. Det var nästan bara Sofia och Henrik – Joakims kompis som visste att det inte var de som gjort det. Henrik och Sofia hade kommit riktigt nära varandra nu. De pratade ofta i telefon på eftermiddagarna och ibland träffades de efter skolan och pratade. De kunde prata i timmar utan att tröttna. Sofia trodde inte att killar kunde lyssna på det sättet som tjejkompisarna, men Henrik kunde. Han och Sofia hade varit hos polisen samtidigt dagen efter mordet. De fick svara på en massa frågor. Sofia klarade inte av det särskilt länge. Hon fick tillslut inte fram några ord och sprang därifrån. Henrik sa inte heller så mycket. Sofia hade sneglat på honom då och då. Hon förstod att han var lika ledsen och chockad som hon själv.
Plötsligt började Angelika fråga om Sara. Hur det kändes att vara
bästa kompis med en mördare. Sofia orkade inte höra. Orkade inte bli påmind ännu en gång. Hon ökade takten, men Angelika och Frida kom ikapp. Sofia började småspringa. Snart var hon hemma. De andra två hade stannat. Sofia hoppades på att de blev ledsna och inte ville prata med henne mera. Inte för det brukade vara så, men hon kunde alltid hoppas.
Sara satt i köket med Arvo. Hon smaskade på ett äpple och iakttog killarna som satt i soffan med sin fåniga film. Enno tittade tillbaka på henne. Han såg ut att ha lite dåligt samvete. Sara såg på honom med ondskefull blick innan hon vände bort den. Enno såg nästan lite ledsen ut. Sara granskade klockan. Den var kvart över tre. Om en kvart var gymnastiken slut. Nu hade faktiskt killarna fått se på film ett bra tag. Nu ville hon se slutet på gymnastiken. Sara gick in till TV:n och ställde sig framför bordet.
– Skulle jag få se på TV nu? frågade hon med en aning bestämd röst.
Enno och Joakim såg på varann. Enno tryckte lite irriterat på stoppknappen och lämnade rummet. Fjärrkontrollen dunstade i bordet, så hårt att ett batteri åkte ur. Sara flinade elakt och satte sig tillrätta på Ennos plats med fjärrkontrollen i handen. Hon pillade in batteriet igen och höjde ljudet en aning. Joakim visste inte vart han skulle gå någonstans. Skulle han sitta kvar hos Sara eller gå med Enno. Han sneglade på Sara, men hon satt djupt försjunken i gymnastiken på TV:n så han gick försiktigt in till Enno. Enno smällde igen sin dörr så hårt att det fick Sara att titta upp. En tjej från Ukraina hade precis gjort en jättefin serie. Hon fick sina poäng uppåt 9,0. Plötsligt insåg Sara hur mycket hon saknade gymnastiken. Tänk om hon blivit otränad nu. Hon kröp ner på golvet och gick ner i spagat. Det gick, men det sträckte lite. Sara blev lite rädd. Innan brukade hon klara det hur lätt som helst utan att någonting sträckte. Hon iakttog sina byxor och pustade ut. Jeansen gick förstås inte att gör vad som helst i. Hon gjorde fler övningar på golvet. Men hon slutade ganska snabbt. Det blev för jobbigt i jeansen. Enno och Joakim hade stått i dörren in till vardagsrummet och iakttagit henne. Enno var imponerad. Han tänkte precis berömma henne när han kom på att han var lite irriterad på henne. Sara iakttog pojkarna en kort stund innan hon vände blicken tillbaka till TV:n. Enno suckade. Han brukade förstå sig på de flesta tjejer, men den där bruden var ju helt omöjlig.
När klockan var kvart i fem satt Hagvall, Isaksson och Ellen vid ett fönsterbord på färjan. Hagvall försökte prata med Ellen om Oskar, men Ellen vägrade prata. Stunden efteråt började de att bråka. Isaksson fick komma emellan och avbryta allt.
– Jag är faktiskt inte tonåring längre! skrek Ellen innan hon gick iväg.
Hagvall såg henne inte på flera timmar. Men när han sedan tänkte på vad hon sagt insåg han att hon också hade rätt. Nu fick hon vara ifred. Hagvall var trots allt på semester med Isaksson… Kändes det som i alla fall…
Lite senare på kvällen satt Sara med Arvo i soffan. Ella kom in i rummet och tog upp honom. Han skulle gå och lägga sig.
– Vad ska ni göra imorgon då? frågade hon Sara.
Sara ryckte på axlarna.
– Jag vet inte riktigt, svarade hon. Jag vill till Riga men jag vet inte vad han den där vill.
”Han den där”. Hon kände sig lite elak, men hon kunde inte hjälpa det. Hon var så trött på honom att hon kunde spy. Enno och han hade bytt nummer och nu satt Enno i köket och lärde honom spela schack.
– Det kan alla i Estland, hade han sagt.
Sara hade grimaserat. Joakim var för helskotta från Sverige. Ingen jäkla est! Han behövde väl inte lära sig spela schack för att vara i Estland i två dagar. Och varför i så fall skulle inte Sara lära sig. Hon var så arg att hon höll på att skrika, men hejdade sig.
Hon iakttog mobilladdaren som låg på bordet. Passade den till hennes mobil? Sara testade och den passade perfekt. Hon satte på den och skrev ett snabbt meddelande till Sofia. Hon stängde snabbt av den och lät den glida ner i väskan igen.
Ellen låg i hytten och läste. Hon grät. Hon förstod inte att hon kunde svika på det där sättet. De kommer aldrig vilja prata med henne. Allra minst Sara. Det var fel av henne att tvinga dem att ge upp precis när hon tagit upp dem i Stockholm och kört dem till båten.
Efter bara ett litet tag somnade Ellen, och vaknade inte på hela natten.
Ella bäddade för Sara och Joakim i Ennos rum. Sara satt bara och gapade i soffan när hon såg henne bära in två madrasser in i rummet. Men så blev det. När klockan var elva låg alla tre i sina ”sängar”. Sara låg närmast dörren och la sig direkt med ryggen mot pojkarna. Enno och Joakim verkade tro att hon sov för de började prata så smått om henne. Enno tyckte att hon verkade blyg och Joakim bara skrattade. Sara blev ledsen. Ett snabbt ögonblick vände hon på sig och iakttog Enno. Pojkarna blev tysta. Enno bet sig i läppen och släckte lampan så fort Sara vänt sig tillbaka igen. Efter fem minuter sov alla utom Sara. Hon låg vaken i säkert flera timmar. När hon tillslut iakttog Ennos väckarklocka stod den på tio över tre. Hon hade inte sovit en blund. Sara gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan. Hon tog upp sin mobil och ringde Sofia. Det var ingen som svarade. Hon prövade igen, och nu efter sju signaler svarade en trött Sofia. Sara grät i telefonen. Sofia var överlycklig över att höra henne.
– Du lever! var det enda hon fick fram.
Sara kunde inte säga något. Sofia pratade långsamt och tydligt så att Sara skulle hinna med allt vad hon sa. Sofia var absolut den bästa i världen. Hon var magisk. Hon kunde se när det var något fel på Sara och hon förstod.
En del hemma i Örebro började så smått tro att det var Sara och Joakim som hade mördat Marek, eftersom de smet när de blivit misstänkta. Men inte Sofia. Hon skulle inte för en sekund tro att det var Sara. Sofia visste att det inte var sant.
– Var är ni? frågade hon lite försiktigt.
Sara tvekade lite med sitt svar.
– Estland, svarade hon tyst efter ett tag.
Sofia sa ingenting. Hon var nog lite chockad.
– Sara… började hon. Det är… långt.
– Jaa, instämde Sara.
Hon tvekade. Länge…
– Men jag kommer snart tillbaka, la Sara till.
Sofia blev tyst.
– Du kommer tillbaka snabbare än du tror, tänkte Sofia högt.
Sara uppfattade inte vad hon sa. Sofia ville helst av allt hjälpa Sara så hon var tvungen att berätta.
– De är på väg till Baltikum!
Sara var på väg att skrika. Det fick inte vara sant. Vad som helst men inte det. Hon blev sittande med telefonen i handen och glömde helt bort att Sofia var kvar i luren. Efter några sekunder kom hon tillbaks till verkligheten.
– Kom hem! bad Sofia. Snälla Sara. Kom hem.
Sara begrep inte allt hon sa. Det kändes som om hon försvann längre och längre bort. Snart var de fast. Sara visste att hon inte skulle klara av allt som väntade dem när de kom hem igen. Nu kunde hon inte tänka klart. Sofia var kvar i luren och försökte få kontakt med Sara. Men Sara hörde inte någonting. Utom det sista hon sa.
– Hålet i himlen!
Sara släppte nästan alla tankarna och lyssnade. Sofia sa det om och om igen.
– Hålet i himlen! upprepade Sofia.
Sara började känna att hon kom tillbaka till verkligheten. Hon uppfattade var hon var någonstans. Hon visste till och med hur mycket klockan var.
– Hålet i himlen! imiterade hon. Jag ska hitta Hålet i himlen!
Det var det enda hon mindes. Hålet i himlen! Till slut var Sara tvungen att lägga på. Båda två grät.
– Jag kommer snart! Jag lovar! snyftade Sara.
Men hon fick prata och gråta ganska tyst så att hon inte väckte de andra. Nu saknade hon Sofia ännu mera. Hon satt länge och tänkte på vad Sofia sagt. Sofia sa många bra saker som Sara la på minnet. Det sista var så förträngt i hjärnan att hon nästan glömt det. Hålet i himlen!
Sara ryckte till när Ennos dörr öppnade sig. Det var Enno. Sara pustade ut. Enno satte sig bredvid henne. Hon såg ut som en liten boll där hon satt helt oskyldig med Ellas nattlinne över benen. Enno började prata. Det tog några sekunder för Saras att koppla engelskan så att hon förstod. Enno bad om ursäkt. Sara sa att hon förlät honom men det hade hon inte gjort. Hon var fortfarande jätteledsen på honom. Han som var så snäll på färjan. Enno pratade vidare om allt möjligt som egentligen inte alls rörde henne, men ju mer han sa desto mera kände Sara att det kanske kunde handla om henne också. Enno berättade om sin pappa. Han blev mördad i Moskva när Enno var tolv år. Arvo var två. Sara undrade lite försiktigt om han ofta tänkte på sin pappa. Enno nickade och Sara förstod att hon inte hade det så jobbigt som många andra. Hon saknade sina föräldrar så himla mycket, men hon visste att hon skulle komma hem snart. Ennos pappa skulle aldrig komma hem. Han var borta för alltid. Sara försökte föreställa sig hennes föräldrar döda. Men det gick inte. Död. Det var något speciellt med det. I Israel mördades folk varje dag och bara låg kvar på gatorna. Hon tänkte på Marek. Hur saknad han blev av hela Örebro på bara några timmar. Hon tyckte det var hemskt att det fanns vissa som inte ens visste om ens barn, förälder eller syskon var döda. ”Jag ska bara bort ett tag. Jag kommer snart tillbaka.” Undra hur många som sa så i världen och aldrig kom tillbaka. Marek var död. Men det kunde inte Sara förstå. Det kändes som om han levde. Att han bara var bortrest. Men han skulle aldrig komma tillbaka.
Enno väckte henne hur tankarna. Hon ryckte till igen. Hon tänkte för mycket. Alldeles för mycket. Hon tittade ut genom det stora fönstret. Det hade börjat ljusna och utanför körde lika många bilar som tidigare i natt.
– De har poliser i hela Baltikum nu! viskade hon och fastnade med blicken på en vas som stod på bordet.
Hon la sig ner i soffan och Enno makade lite på sig så hon fick plats med benen.
– Vill du inte komma in och lägga dig? frågade han vänligt.
Sara skakade på huvudet. Hon ville ligga kvar i soffan. Hon kände sig trygg där. Enno la en filt över henne. Han smekte henne över kinden och reste sig upp. I dörren stannade han upp. Han vinkade åt henne. Hon vinkade inte tillbaka, men hon log mot honom. Enno stängde dörren bakom sig.
Sara låg inte vaken länge. Hon var så trött. På natten drömde hon om Ennos pappa. Han hade gröna militärkläder och ett stort armégevär på sig. Han sköt mot någon. Precis då blev han skjuten bakifrån av en polis. Det högg till i hjärtat på Sara och hon vaknade med ett ryck, helt kallsvettig. Det var ljust ute och i soffändan satt Joakim och såg på TV. Enno satt i fåtöljen och log mot henne när hon vaknade. Sara kunde inte le tillbaka. Hon hade ännu inte hämtat sig från mardrömmen hon drömde.
När Joakim gick på toaletten passade hon på att fråga.
– Hur dog din pappa?
Enno fick en kall blick.
– Varför undrar du det? frågade han kyligt.
Sara insåg att hon aldrig borde sagt något över huvudtaget.
– Jag hade en dröm… började hon.
– Han blev skjuten av en polis, avbröt Enno snabbt utan att släppa blicken från TV-rutan.
Han verkade helst av allt vilja byta samtalsämne. Sara blev nervös. Hon ville berätta om drömmen för Enno, men hon gjorde aldrig det. Hon var rädd att han skull bli ledsen.
När Joakim kom tillbaka undrade Sara om Enno berättat om poliserna i Baltikum, men hon vågade inte fråga. Det skulle kännas dumt om Joakim redan visste om det. Då skulle han nog tro att det var det enda hon tänkte på. Fast det var sant vågade hon inte erkänna det för honom.
Framåt eftermiddagen började Sara packa ihop sina saker. Joakim hade varit helt tyst hela morgonen. Han kom in till vardagsrummet och såg på Sara.
– Vi drar hem nu, sa han bestämt.
Både Enno och Sara blev förvånade. Sara blev lite irriterad. Varför skulle de alltid göra som han ville. När hon ville hem gick det minsann inte alls. Men hon lugnade sig ganska snabbt.
– Vi ska ta båten tillbaka till Stockholm, fortsatte Joakim. Våra sista pengar räcker precis till båtbiljetterna.
Sara ryckte på axlarna. Jaha. Vad kunde hon göra? Hade Joakim väl bestämt något hade hon vant sig att ta för givet att det blev så. Men Sara var inte säker på om hon ville hem eller inte. Vad väntade dem där hemma? Det kändes som om de vart borta i flera månader. I nästa stund kom hon att tänka på sin mamma och pappa. Hon kände att hon saknade dem mer än någonsin nu. Hon kände att hon var tvungen att skicka ett sms till mamma. Hon satte på mobilen och började skriva. Joakim iakttog henne. Han blev arg.
– Du meddelar inte någon! fräste han och ryckte mobilen ifrån henne.
Sara fick tårar i ögonen. Joakim läste det hon hunnit skriva på skärmen ”Jag lever! Jag älskar er...” Han iakttog länge orden i meddelandet. Sara skymtade en tår i Joakim öga innan hon fick tillbaka telefonen. Hon tvekade. Sedan skickade hon iväg sms:et! Joakim tog också upp sin mobil och tänkte skriva ett meddelande, men hindrade sig. Han ville inte att Sara skulle se att han längtade hem. Nej, nu var han ”stora tuffa Joakim” som skulle visa hur allt skulle vara och vara så sansad som möjligt. Men nu började han tröttna på att alltid vara så perfekt. Han ville också längta hem och bli tröstad precis som Sara. Men tänk om det kom ut bland hans kompisar. Sedan tänkte han inte mera. Han skrev ett sms till sin mamma om hur mycket han saknade henne. Sedan ett likadant till sin pappa.
Joakims föräldrar var skilda. Han bodde hos sin pappa varannan helg. Han bodde i Marieberg. Joakim tyckte verkligen om sin pappa. På somrarna brukade de åka upp till Lappland och vandra i bergen. Pappas tjej brukade vilja följa med, men den turen gjorde de alltid ensamma. Joakim ville bo hos sin pappa hellre än hos sin mamma. Hans mamma skulle alltid vara så perfekt och inte visa känslor. Det tyckte Joakim var jobbigt. Hos pappa kunde han alltid prata om precis vad som helst. Mamman och han bråkade mest. Om allt och alla. Joakim trodde det hade något med att göra att han var kille. Det verkade mycket lättare att prata med någon av samma kön. Sara var ett undantag.
Några minuter senare fick Sara svar på sitt sms. Hon hade bett sina föräldrar att inte ringa och blev glad över sms:et. Joakim hoppades på att få ett från sin mamma i alla fall. Han hoppades på att hon brydde sig om honom, men telefonen förblev tyst. Efter en halvtimme skymtade Sara en tår hos Joakim. Hon tyckte synd om honom och tröstade. Joakim som hatade att bli tröstad av tjejer. Nu blev han lättad när Sara höll om honom. Plötsligt pep det till i hans mobil. Sara släppte honom och han satte sig upp för att läsa det. Det var från hans pappa. Joakim grät när han läste det. Hans pappa saknade honom verkligen och tyckte han skulle komma hem. ”…det var inte ni som mördade Marek. Ni ska inte behöva fly…” skrev han.
Efter ytterligare en halvtimme bröt Joakim ihop. Han var så arg och besviken på sin mamma som inte brydde sig om honom. Sara fick trösta honom igen. De satt i vardagsrummet och ingen annan fick komma i närheten.
– Joakim! Vi drar hem! viskade Sara och smekte honom i håret.
Joakim snyftade. Han reste sig upp ur soffan och började packa ihop alla sakerna. Sara satt kvar för ett ögonblick innan hon hjälpte honom.
Bara några minuter senare stod de i tamburen för att ta farväl av Ella, Enno och Arvo. Ella kramade Sara länge.
– Lova att du ringer när du kommer hem! viskade hon i Saras öra.
Sara nickade. Hon satte sig ner på huk och kramade Arvo som gav henne en teckning. Det var en stor båt med en svensk flagga. Han pekade på två små streck som skulle föreställa människor på båten. Sara förstod att det var hon och Joakim. På baksidan stod det ”Arvo” och dagens datum.
– Tack lille gubben! sa hon och kramade om honom en gång till.
Hon reste sig. Enno stod framför henne. Han tittade ner i marken och var helt röd i ansiktet.
– Förlåt! sa han tyst.
Sara kunde inte låta bli att le. Hon kramade om honom och han kramade tillbaka. Enno tog upp sin mobil ur fickan och räckte över den till Sara. Hon knappade in sitt nummer innan han fick tillbaka den. Han log och kramade henne igen. Nu skulle de hem! Och ingen annanstans!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sandra91 - 22 nov 05 - 02:39- Betyg:  | | OHoh :D SKITBRA !! :D | | vattendroppe - 14 nov 05 - 05:22- Betyg: | ooo... jätte bra!!! jag undrar åxå om det kommer det en
fortsätning? | | Maaddiie - 13 nov 05 - 09:49- Betyg: | Du skriver jätte bra!. :)
Kommer de komma ett till kapitel`? | | -Dreamer- - 13 nov 05 - 07:17- Betyg: | | Braa =) Var det här sista kapitlet eller kommer det mer? |
|
|
|
