Sanningen om Meppen. [2] |
Jag utvecklades till ett tänkande barn.
De andras bästa var alltid viktigast.
Glömde nästan mig själv.
Hjälpte alltid andra.
Ändå kände jag mig ofta ensam.
Ändå var jag ofta ensam.
En dag lämna alla mig utanför.
Tvåan.
Det var då allt började.
Jag förstod hurdan världen var.
Det var andra dagen av skolan tror jag.
Om jag kommer ihåg rätt.
Min bästa vän hade på första dagen varit sur över att jag inte var med henne,
för att jag var för mycket med alla andra.
Nästa dag var hon väl ännu sur.
Hennes hämnd var att lämna mig ensam.
Hon pratade inte med mig, såg inte på mig. ingenting.
På något sätt fick hon alla andra mot mig också.
Vi var åtta år.
Ändå uppförde vi oss så som de äldra gjorde.
Som vi uppför oss nu.
Men jag har alltid haft för lätt att ge förlåtelse.
Det här var första gången jag var ensam, första gången jag mådde dåligt.
Men det var faktiskt bara en början.
Senare sku jag må ännu dåligare.
okoo blee int så intressant den här delen, fortsätter mer om hur jag börja ändras och hur jag börja bli ensam i nässta del. Skriver imroon.
|
|
|
|
