Ett Änglamord |
Lampan mitt i parken är det enda ljuset.
Under vilar något.
En ängel.
Mannens steg hörs mot gruset.
Han närmar sig.
Helt ovetande.
Skriket.
Hans starka armar försöker få fram ett livstecken.
Förstår han inte?
Under honom ligger bara en kropp.
Ängeln har redan flugit sin väg.
- Hon hette Sara.
Stefan Karlsson rykte till, han hade fastnat med blicken på den döda flickans skönhet. Även med stängda ögon var hon helt oförståeligt vacker.
- Hon blev skjuten rakt i hjärtat, dog nästan på en gång, blåmärkena tyder på misshandel. Skulle kunna tänka mej att det hände vid tolvtiden I-gårkväll, fortsatte hans medarbetare Jonas.
Hon låg på den gråa marken. Det svarta håret var det enda som gjorde så att hela kroppen inte blottades, blåmärkena och såren syntes väl på den tunna kroppen. Stefan såg på vingarna som var målade på marken, han var säker att de var gjorda av flickans blod. Ville personen som mördat henne visa henne vackrare än hon redan var, som en ängel?
Solen hade börjat sin väg upp på himmelen. Den lilla parken med de två gungorna och rutschkanan skulle säkert snart vara full av barn om detta vart en vanlig dag vill säga, vilket det inte var.
- Helt sjukt, hon var bara sexton och att något sånt här skulle hända i den här byn det är ju, ja sjukt. Sa Jonas som såg riktigt bedrövad ut. Stefan var säker på att i Jonas korta tid som polis hade det nog aldrig tidigare inträffat ett mord.
- Ja varför döda någon över huvud taget? Det finns många sjuka människor i världen vårt jobb är att stoppa dem och sätta dem bakom lås och bom, sa Stefan och drog av sig plasthandskarna efter en lång dag utan något spår efter mördare.
- De kommer och hämtar liket snart, fortsatte Stefan. Tar det till Göteborg där de kollar kroppen, jag tror vi kan vänta oss besked i övermorgon. Imorgon får vi ta tag med föräldrar. Det kan hända att det är smartare att vänta en dag eller två med det, men jag vill få igång det här på en gång, Och Alla andra jobb vi hade skjuts upp tills vi hittat den skyldiga, fattat?
Stefan väntade sig inget svar, han visste att han bestämde, Jonas hade inget att säga till om.
Stefans väckarklocka ringde för tredje gången. Han började bli för gammal för det här, de gråa hårstråna blev bara fler och inte skulle han bli yngre heller. Han tittade runt i den trånga lägenheten, blå väggar, repiga trägolv, två vita garderober och ett skrivbord som knappt syntes för allt papper. Kort sagt det såg precis likadant ut som för tolv år sedan. Han undrade för sig själv hur de åren han bott här bara försvunnit, vad lite han gjort. Han hade alltid tagit jobbet i första hand vilket gjort att han inte hade något kompisar kvar, och flickvän var inte ens att tala om. Hans liv hade blivit tidiga mornar och sena kvällar, alltid jobb. Han steg upp ur sängen, en snabb blick på klockan och han insåg att han hade bråttom. Han sökte snabbt efter sin polisuniform vilket inte var ett lätt jobb i ett rum som inte blivit städat de senaste sex månaderna, något som han inte precis orkade bry sig om.
Det var fortfarande mörkt ute när Stefan körde upp på uppfarten. Jonas stod och väntade vid sin bil, han gjorde en snabb blick på klockan för att konstaterade att Stefan var sen, men han visste att klaga inte skulle leda någon vart. Så lydigt följde han med Stefan upp till det lilla vita huset.
Efter att ha tryckt på ringklockan åtta gånger var Stefan och Jonas redo att gå därifrån, men med ett ryck öppnades dörren och en kort kvinna stod framför dem, hon var läskigt likt den döda flickan.
- Får man inte ens sörja? Trodde inte ni skulle våga er hit första dagen i alla fall, sa hon oerhört irriterat.
- Vi ber så mycket om ursäkt men tyvärr måste vi kolla igenom Saras rum och fråga er några korta frågor.
Hon mumlade något till svar och släppte in dem.
- Du kan visa rummet först.
Hon nickade och Stefan och Jonas följde efter henne upp till övervåningen och de kom till ett litet rum med ljusgröna väggar. Rummet var tråkigt inrett med en säng, en bokhylla som innehöll nästan inga böcker och ett skrivbord. Hela rummet var prydligt städat. Stefan gick fram till väggen där ett kort på Sara och en kille som höll armen om henne fanns. De klargröna ögonen lyste och leendet fick hela hon att lysa. Stefan ryste när han ännu en gång såg hur oerhört vacker hon var.
- Hon har fått minst tre erbjudande från olika modellagenturer, hon tackade alltid nej, visste inte vad hon ville bli. Fast jag visste att hon älskade kameran. sa Saras mamma när hon märkte att han kollade på bilden. Det är hennes pojkvän, Isak som står bredvid
Stefan nickade och kollade på kvinnan som stod i dörröppningen.
- Hur var hon som person?
Tårarna föll ned för hennes kinder, hon lyfte armen för att torka bort dem
– Lite väl tillbakadragen kanske, hon höll allt för sig själv. Jag tror hon hade väldigt lätt för att falla in i sin egen värld, hon trivdes bättre där i drömmarnas värld. Kom det ett problem hade hon aldrig ork att ta tag i det, hon gick och gömde sig. Missförstå mig inte nu, hon var väldigt underbar på många sett, snäll mot allt och alla.
Tårarna forsade nu ner för kinderna och hon föll ihop i en hög på golvet.
- Jag kan bara inte förstå att någon skulle vilja göra något så hemskt mot hon, sa hon tyst.
Stefan kollade ut genom sitt köksfönster, han hade inte kommit så långt på mordet än, men trodde han var på god väg. På något sett så kändes det inte lika viktigt som det brukade att hitta brottslingen. Han förstod ju att även om de skulle hitta den skyldiga så skulle flickan ändå fortsätta vara död.
- Ja kommissarie och detektiv Stefan, svarade han nyvaket
- Vi har undersökt liket, du vet blåmärkena och såren? De kom inte från mordet, det är klart att hon kan ha ramlat massa gånger eller varit med i någon olycka, men om du vill veta vad jag tror så är jag säker på att det här är misshandel som har upprepats flera gånger.
- Okej, några slag från själva mordet? frågade Stefan och satte sig upp i sängen.
- Nej, inte ett enda, och vi hittade inget mer intressant på kroppen heller, inga våldtäkter eller något liknade.
- Okej informera om du får fram något mer, hej tills vidare. Stefan la på telefonen och steg upp ur sängen.
Upprepad misshandel? Med största säkerhet så är det någon hon känner, pojkvän? Familj? Plötsligt hade han något att gå efter, någon som var misstänkt.
En kille kom in på kontoret, hans mörka hår var fett och rufsigt, kläderna var smutsiga, hela han såg helt förstörd ut. Han satte sig på stolen mitt emot Jonas och Stefan, de röda ögonen från för lite sömn och för många tårar såg rakt in i Stefans ögon. En del hade en blick som gjorde att man var tvungen att rycka tillbaka, den här killen hade det.
- Isak var det va?
Killen nickade.
- Klarar du några frågor? Frågade Stefan försiktigt
Han nickade igen.
- När träffade du henne sist?
- Precis innan mordet, hon var på väg hem från mig när det hände.
- Och då var du?
- Vadå? Är jag misstänkt eller? Sa Isak förbannat.
- Du var med henne kvällen när mordet skedde, självklart är du misstänkt, sa Stefan lugnt.
- Jag var hemma, vilket mina föräldrar också var, dem kan intyga det.
- Okej, hur länge…
- Hon hade alltid sår, blåmärken, avbröt Isak. Jag försökte alltid få ut vem det var men hon skyllde alltid på att hon var så klumpig, Jag tror att det var hennes pappa, han är för jävla sträng den gubben, tror han slog Saras morsa också. Skulle fan inte förvåna mig om han dödade henne också den jäveln, sa Isak, Hans ögon började bli våta och hela han skakade.
- Okej jag tror det räcker så, sa Stefan som trodde att Isak inte skulle klara mer.
Han nickade, reste sig och lämnade rummet.
- Kanske är dags för pappan nu? sa Jonas
Stefan tryckte på ringklockan. Dörren for upp och Saras mamma visade sig.
- Jag hade väntat mig att ni skulle komma igen, sa hon.
De gick in i köket. En stor mörkhårig man satt vid det stora vita bordet.
- Det här är min man Sakkarias, sa hon
Mannen kollade upp och nickade ett hej.
- Vi är ju här som ni förstår för att fråga några saker om Sara.
Jonas och Stefan satt sig ned vid bordet.
- Betedde hon sig konstigt på något sett dagen hon blev mördad?
- Nej jag märkte ingenting, sa Sakkarias utan att lyfta upp huvudet från tidningen.
- DET ÄR VÄL FAN KLART ATT DU INTE MÄRKTE NÅGOT! DU MÄRKER ALDRIG NÅGOT, skrek Saras mamma. Jag orkar inte gömma mig längre orkar inte låtsas. Enda anledning jag stått ut med dig alla dessa år var för att jag skämdes. Skämdes över att ha en man som behandlar sin familj värre än djur, dina slag, alla dina jävla ord jag fått tryckte upp i ansiktet år efter år, men nu får det fan vara nog, hon gick ut ur rummet och kom in med en pistol.
Stefan och Jonas ryckte till, tänkte hon skjuta han mitt framför två poliser?
– Den här, den hitta jag i din skrivbordslåda, sa hon och la upp den på bordet. Jag vet att det var du som dödade vår dotter och jag ser inte en enda anledning till att hålla tyst om det längre.
- JAG HAR INTE DÖDAT HENNE.
Stefan var trött efter en lång dag, huvudet värkte och hjärnan hade kollapsat.
- Jag vill veta om du har misshandlat din fru och dotter, ett ja eller nej? Sa Stefan och försökte låta så lugn som möjligt.
- Okej jag erkänner, JAG SLOG DEM, och vet du? Det kändes jävligt skönt. Det fick dem att inse att jag var mannen i huset att jag förtjänar all respekt, men deras trånga hjärnor fattade inte det. De kom där med sitt eviga tjat och inte kunde de göra mycket nytta heller. De förtjänade slagen de fick, men den där pistolen har jag fan aldrig sett.
Stefan stängde av mikrofonen, poliserna kom in och satte handklovar på honom.
- Jag har inte mördat henne, sa Sakkarias än en gång när de förde ut honom ur rummet.
Stefan var förvirrad, han hade varit säker på att det var pappan, men nu visste han inte vad han trodde. Vad skulle hon kunnat göra som var värt att döda henne för? Och om han dödat henne varför skulle han då måla vingar åt henne? Enda stället han troligtvis skulle vilja se henne var väl i helvetet.
- Dem har hittat en död kille på hyreshuset på Finngatan, tydligen har han hoppat eller blivit nedknuffad från huset, sa Jonas och satt sig mittemot Stefan
- Ännu ett dödsfall? Ja det är väl bara och kolla upp det antar jag, sa Stefan och gick för att hämta sin jacka
Det var en av de kallaste höstkvällarna, och Stefan hackade tänder så fort han steg ut ur bilen. Poliser stod överallt, det hade redan samlats flera nyfikna, som polisen gjorde desperata försök att få iväg. Liket låg mitt på marken, fullt synligt. En ambulans stod längre ned på gatan bland flera polisbilar. Stefan steg fram mot liket, han hade troligtvis brutit nacken av det höga fallet. Två killar kom med en bår, la upp killen på båren. Ljuset från lampan kom rakt mot den dödes ansikte, det var ingen tvivel, det var Isak.
Stefan såg papperslappen som fortfarande låg i Isaks hand.
- Vänta, skrek han till killarna med båren.
Dem stannade och vände sig om, Stefan sprang fram till båren och tog ur lappen ur hans hand, han läste det under tystnad.
Det här var vad du bad mig att göra
Jag såg smärtan hos dig
Såg hur han förstörde dig
Det var hans fel att du dog
Men inget kan ändra på att det var jag som gjorde det
Nu är du där du ska vara min ängel
Där du vill vara
Jag tappade livet en bit bak på vägen
Kommer inte vända om
Dödens klocka ringer på mig
Snart är jag föralltid hos dig
Han kollade upp från pappret och såg hur alla poliser samlat sig runt honom, han log. Det var så självklart. Sara måste ha berättat för honom hur hennes pappa förstörde hennes liv hur rädd hon var. Hon hade bett honom om att döda henne. Han hade gjort det, försökt att få det att se ut som pappan gjort det. Men kanske hade samvetet kommit ivägen, kanske han insåg att livet utan den han älska inte var värt att leva?
Stefan såg ut över poliserna så här ville han inte leva. Livet var något han tappat och han ville ha tillbaka det, i tolv år hade han levt död, levt för inget, han hade gjort något han inte ens tyckte om. Han ville verkligen finna kärleken något som tydligen var värt att dö för. Det var dags att börja på en ny ruta i livet dags att välja en ny väg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | diktaren - 23 nov 07 - 22:11 | Hemsk men ändå så vacker berättelse!
Jättebra! | wow_93_ - 8 sep 07 - 11:47- Betyg:  | Faan jag gråter.. :( jätte bra skrivet jag tål inte.. snyft
Du är jätte bra på skriva , ddu kommer säkert bli något stort
Fortsätt så :D jätte skönt jag har inget att skriva mer.. | | mizan123 - 9 jun 07 - 06:00- Betyg: | | Gud vad bra!!!!!!!!!!!!!!!!! snälla skriv en bok!, i så fall vill jag läsa den! | | Maria__ - 9 jun 07 - 05:43- Betyg: | | Fan vad bra! skriv en bok lr nått, vill läsa mer av dig:P | | empalove - 29 mar 07 - 20:47- Betyg: | | skit bra skrivet!! | | Rejo94 - 16 jan 07 - 03:00- Betyg: | | brra fortsätt skriva så här jävligt bra | | _Tezzi_ - 18 sep 06 - 06:05- Betyg: | | De va jätte bra skrivit :) | | hejjaghetersanna - 18 sep 06 - 05:53 | | iih ;D den är så bra :) | | cut_e - 11 dec 05 - 08:32- Betyg: | Såå bra!.. jag gråter nästan för att den e så bra =')
Fortsätt skriva så bra :) | | Liiindaa - 11 dec 05 - 08:14- Betyg: | | MVG :D | | hanske - 17 nov 05 - 06:56 | | Tycker detta var mycket bra..skrver jättebra :D | | hejjaghetersanna - 14 nov 05 - 05:59 | | helt underbar! min bild passade bra till den här tycker jag ;) | | smultronet - 14 nov 05 - 05:28 | | oj shit, tack så mycket..tvivlade jätte mkt på att skicka in den här..så underbart att folk komenterar.. | | Cilises - 13 nov 05 - 20:54- Betyg: | | Den var väldigt vacker, du skriver super bra:D | | sanna - 13 nov 05 - 08:41- Betyg: | Bra skrivet!
Modigt att klara av att skriva ur det perspektivet.
Det är det inte många som gör. Om du filar på en del
detaljer som tex när du skriver "hon" istället för "henne"
blir det perfekt. | | TiffanyPersson - 12 nov 05 - 07:31- Betyg: | | Nåt av de bästa jag läst på länge. Mkt, mkt bra var de! |
|
|
|
