Kännslan av flyga |
”Känslan av att flyga, att lätta från marken och bli ett med hästen i luften. Känslan av att vara oövervinnelig, oslagbar, fantastisk. Känslan av att sväva fram över marken, känna de dundrande hovarna under sej när de träffar den fjädrande marken. Fartvinden i håret när man svänger ut i hörnan och fäster blicken på hindret framför en. Spänningen som får varenda nerv i hela kroppen att vibrera, hela ens koncentration inriktad på en enda sak. Den underbara känslan av att känna sej vacker på riktigt, känslan av att glömma allt och bara leva för stunden. Känslan att vara absolut fri…”
Tänk att det var tre år sedan sist jag hoppade, hur har jag kunnat leva utan den där fantastiska känslan när precis allt stämmer? När man vet att snart gäller det, när man känner adrenalinet pumpa ut i blodet och hjärtat slår ett extra slag. Det där härliga ruset man får, när man med ett lätt tryck med skänklarna mot hästens sidor, spränger iväg över marken. Den starka, varma kroppen under en som accelererar till en hastighet som får ögonen att tåras av fartvinden. Den upprymmande känslan när musklerna i hela kroppen på djuret under en jobbar och man vet att man har kontroll. När man blir ett med hästen och det bara finns en enda uppgift att koncentrera sej på. Hur har jag kunnat leva utan känslan när man tar kurvan lite för snävt och ser hindret torna upp sej framför en? När det bara handlar om sekunder, hundradelars sekunder innan språnget. Känslan när hästens framhovar lättar från marken samtidigt som bakhovarna stampar av och man plötsligt, en kort sekund, befinner sej i luften. Känslan av att sväva, sväva i total frihet och kontroll. Den plötsliga stöten när det magiska ögonblicket är förbi och framhovarna träffar marken igen, känslan av att veta att man inte kommer att falla av, känslan när allt stämmer och både man själv och hästen hittat balansen. När man styr mot nästa hinder, nästa utmaning. När man ökar farten lite grann och man känner det där härliga samspelet med hästen under en och man vet att bakom nästa hinder finns en ny utmaning. Och efter det, kanske ytterligare en…
Jag har kämpat mot skador, osäkerhet, låga förväntningar, brist på erfarenhet och säkerhet, en bestående muskelsjukdom, rädsla och misslyckanden. För tre år sedan slutade jag hoppa, jag hade inget självförtroende med ridningen och speciellt inte hoppningen. Varje gång jag försökte misslyckades jag och allt oftare hittade jag på ursäkter för att slippa hoppa. Det gick sämre och sämre och när min favorithäst Molly gick i pension, 23 år gammal blev jag helt knäckt.
Molly var min bästa vän och jag var hennes, vi var de två som ingen ville veta av. De som alla tyckte var besvärliga och tråkiga. Hon sparkade och bet alla som kom i närheten och tillslut blev till och med de anställda på ridklubben osäkra med henne. Man drog sej för att mocka och sköta om henne ordentligt eftersom hon var så grinig. Man sa att hon var gammal och elak, men jag var inte beredd att hålla med. Jag satt mellan hennes framben och gjorde matteläxorna, jag somnade till och med inne i spiltan en gång! Hon hjälpte mej att övervinna alla osäkerhet och bara njuta av ridningen. När jag varit skadad och gått på kryckor i månader var hon där, hon bar mej över stock och sten och vi hade så kul tillsammans. Jag lärde mej rida barbacka, göra skänkelvikningar, kratsa hovar och tro på mej själv. Jag pratade med henne om allt och jag vet att det låter löjligt, men på något sätt kändes det som att hon alltid förstod. När jag var ensam och ledsen tryckte hon sin varma mule mot min kind och plötsligt kändes allt inte lika hopplöst längre. Det fanns ingen som jag älskade mer än ”min” Molly. När hon försvann ur mitt liv, försvann också en hel del av det med ridningen som jag älskade.
I kombination med konstanta skador och smärtor, dåligt självförtroende, att jag låg så långt efter de andra i gruppen och rädsla blev det för mycket. Jag slutade hoppa och även om det bara var tänkt som en tillfällig lösning, satte jag inte min fot i ett par hoppstigläder igen. Nu, fyra år senare, har jag fortfarande inte glömt Molly, jag har precis fått tillbaks mitt självförtroende med ridningen och i dag, idag hoppade jag igen.
”Den ljuvliga känslan av den ångande varma hästkroppen under en, den muskulösa halsen som sträcks ut till sin fulla längd när man ger hästen fria tyglar och låter den sträcka ordentligt på sej. Känslan när benen hänger avslappnat mot hästens sidor och man i lugnt tempo skrittar runt. Känslan av att ha lyckats, känslan av att äntligen vara tillbaks. Ja, den obeskrivligt härliga känslan av att ha lyckats med någonting som alla andra gör för jämnan. Den fantastiska känslan av att ha övervunnit sej själv tillslut, känslan av att för ett kort ögonblick varit absolut fri…”
…Amina 2oo7…
|
|
|
|
