Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Det saknade livet

Det saknade livet

Bort, Bort, Bort. Jag måste bort.
Mina ben har redan domnat av när jag kommer ut på skolgården.
Jag springer fram och greppar tag i min cykel. Fortsätter att springa, med cykeln i händerna. Hoppar på, trampar, trampar och trampar.
Efter tio minuters intensivt trampande är jag äntligen hemma. Jag drar ett djupt andetag, slänger cykeln och springer in. Tur att mamma och pappa är på semester, men min bror. Nej, han märker inte mig.
Jag springer in genom dörren, och hör ett svagt ”hej”, men lossas inte höra.
Jag rusar igenom huset så fort jag kan, kommer in i köket och stannar upp.
Jag tänker till, öppnar andra lådan, greppar tag i den vassaste kniv jag hittar och rusar vidare in på toaletten.
- Vad fan ska du med kniven till? hör jag min bror Linus vråla utanför.
Han börjar att knacka okontrollerat utan att upphöra. Tårarna rinner i mängder.
- Skit du i det, vrålade jag tillbaka.
- Du är för fan psykiskt sjuk ungjävel, hörde jag Linus skrika utanför.
Jag hör steg. Han springer. Efter ett tag hör jag honom krabba med låset och helt plötsligt så slet han upp dörren. Han rusade in på toaletten men tvärstannade när han såg mig in i ögonen.
Han stod tyst en lång stund och bara stirrade innan det såg ut som om han försökte prata.
- Varför? var det ända han fick fram.
Jag tittade upp, in i hans ögon. Han såg ledsen ut. Sådan här har jag aldrig sett honom förut.
Golvet var fullt av blod och tårar. Jag struntade i att honom stod och såg på mig och fortsatte att skära kniven in i armen. Streck efter streck, djupare och djupare.
Linus satte sig ner på knä, som om han skulle svimma. Han tog en handduk och började att torka upp blodet på golvet. När handduken blev full reste han sig up och började måla mönster med handduken på våra vita väggar. Jag slänger kniven på golvet. Klara inte av att se honom må dåligt bara för att jag gör det. Jag springer ut från toaletten och vidare in på mitt rum.
Låser dörren, aldrig igen skulle den öppnas. Aldrig!

Jag har legat här inne i två dagar nu. Ibland har Linus kommit och knackat men förstått att det är lönlöst, bortkastad tid.
Telefonen ringer. Jag hör att Linus svarar med låg stämma.
Han ropar upp att det är telefon till mig. Jag hade helt glömt bort mig så utan att tänka på riskerna lyfter jag luren på mitt rum.
- Hallå, svarar jag i en väldigt hög stämma.
- Hejsan Alexandra, detta är Louise Nilsson, kurator på Sollentuna högstadium.
Shit nej, vad håller jag på med? blev min första tanke.
- Lägg inte på nu vännen. Du kan lita på mig. Allt som sägs stannar mellan oss, jag lovar dig. Litar du på mig?
- Jag antar väl det, viskar jag försiktigt.
- Så, berätta nu för mig vad det är som har hänt dig.
- Vaddå hänt? Ingenting har hänt mig, halvskrek jag.
- Din bror har tagit kontakt med mig och berättat för mig att du inte mår så bra. Så säg nu, vad är det som har fått en sådan stark person att sjunka till botten?
- Det kan du väl fråga din äckliga kollega.
Jag vill lägga på, men det känns som om hela jag frusit fast och inte kunde jag röra mig knappt heller.
- Kollega..? Vem? Vad har hänt?
Jag försöker hålla tillbaka mina tårar men det är omöjligt. Det går inte. Vad håller jag på med? är den tanke som slår mig.
- Jag sa ingenting, glöm bort det.. Allt jag nyss sa. Glöm det! Jag fick inte säga nått. Jag lovade. Jag är en dålig människa, jag vet.
- Nej det är du verkligen inte! Men "glömma"? Det var det dummaste jag har hört. Jag vill ju att du ska må bra så här ska inget glömmas. Detta är viktigt Alexandra. Men om du kommer till skolan imorgon och kommer in till mig kan vi ju pratas vid.. okej?
- Aldrig i livet, skriker jag , tryckte på den röda luren och slängde den i väggen. Jag drar täcket över huvudet samtidigt som tårarna började rinna i floder. De skulle aldrig ta slut och heller aldrig torkar ut.
Jag låg där ostörd länge men tillslut knackade det på min dörr.
Jag skiter i det, kopplar bort det, orkar inte bry mig.
Dörren slits upp men jag ligger kvar under täcket helt tyst och bara lyssnar.
Täcket dras av. Starka armar griper tag i mig och jag känner paniken komma smygande. Jag dras upp ur sängen. Skriker, sparkar och skakar.
Helt oförväntat tar jag emot ett slag i bakhuvudet. För en stund värken ser eller hör jag och allt är bara svart. Men efter en stund börjar jag se konturer. Därefter börjar jag se klart igen, och märker att jag sitter i en bil. Jag känner igen vägen.. Skolbussen, skolan. Jag vrålar ut i panik.
Två äldre män sitter bredvid mig och håller i mina armar.
- Tyst med dig unga flicka, säger en av männen till mig.
- Har du en aning om hur förjävligt jag har det eller? Har du en aning om hur det är att vara som jag? Har du det? Skrek jag till den okända mannen.
- Nej.. mumlade han.
- Jag klarar mig själv gubbjävel, så låt mig gå.
- Du tilltalar inte mig på det där sätt! Du förblir tigande, unga dam.
Jag tystnade, ser skolan och får återigen panik. Har ingen aning om jag ska skratta eller gråta men jag börjar med någonting mitt emellan.
Bilen stannar och männen leder ut mig. De är starka så att det är ingen mening att göra något motstånd.
När jag kommer in i skolan tittar alla, verkligen alla tittar på mig, men jag försöker inbilla mig att golvet är mer intressant än deras blickar.
De ler in mig aulan och upp på scenen, där alla skolans manliga lärare står uppradade. De ler fram mig till en efter en ställer några frågor till var och en.
Där stod vi återigen, öga mot öga. Han, som alla andra, tog mig om axlarna och min panik samt min ångest kom återigen. Jag började gråta. Männen släppte mig fort och tog tag i Anders Strömstedt, som min so-lärare heter.
Louise tar tag i mig och leder in mig in på hennes kontor och även Anders leds in där.
- Jag vill inte mer, orkar inte längre, viskade jag mot Louise.
- Vad syftar du på? Undrade hon.
- Jag vill inte.. inte leva längre. Jag vill bort innan mamma och pappa få se mig såhär. Så som de har ställt upp och nu är detta vad de får av mig.
- Klart att du inte ska dö. Din bror och jag finns här för dig tills dina föräldrar kommer hem och då blir allt bra. Det ordnar sig. Ni skall stå upp och ta er igenom alla svårigheter på vägen.
Jag tystnar och stirrar med en irriterande blir på Anders.
- Så Anders, sa Louise. Vad har du nu gjort mot Alexandra här?
- Vaddå, jag har inte gjort någonting alls mot en av mina elever och varför skulle jag ens tänka tanken? Det var det dummaste jag har hört!
- Varför har då inte Alexandra varigt i skolan på hela veckan? Och varför är hon livrädd för dig?
- Inte vet jag. Det är ändå inte nog med bevis för att bevisa att just jag har gjort nått.
Louise drar då upp min tröja och visar upp min såriga, något blödande arm.
- Efter din so lektion fredagen förra veckan sågs Alexandra springa ut från skolan i panik, blödande och blåslagen, och sedan dess har hon inte vågat sig hit igen. Detta är definitivt nog med bevis eftersom att hon har skadat sig själv och att hon har setts springa ut från ditt klassrum och du tett efter.
- Men Alexandra, varför? frågade Anders mig.
- Det kan du väl svara på själv, skrek jag till honom.
- Okej da.. jag erkänner, svarade han ganska tyst.
- Erkänner vad? Frågade Louise.
- Jag har trakasserat Alexandra en längre tid och i fredags skulle jag inte ha lektion och då tog jag in Alexandra för att prata. Men det var ju egentligen inte vad jag ville, utan jag våldtog henne, men hon gjorde en del motstånd och var stark så att ag var tvungen att slå några slag på henne. Men det var bara lite lätt så det var ingen fara.
- LITE LÄTT! Skrek jag ut över hela rummet.
- Käften på dig nu, jag pratar, skrek Anders till mig.
- Polisen är på väg nu, sa en av männen.
- Vi behöver prata en stund nu så att vi lämnar er två lite själva här, men observera att ni är under översyn.
Rummet var utan fönster men hade en övervakningskamera.
Dörren stängdes igen med en smäll.
- Förlåt mig, det var inte meningen att du skulle må så dåligt efter, sa Anders till mig.
- Nähä.. Vad fan va meningen med att ge dig på en elev då? Vah? Vad hade du för mål med det?
Han reser sig upp, låser dörren, sliter ner kameran och går fram till mig.
- Nyklen ligger på bordet så ingen kan komma och störa oss nu, viskar han och hånskrattar.
Han puttar mig av stolen. Jag slår i huvudet och allt blir svart återigen.
Efter ett tag vaknar jag i min säng men jag minns inget av vad som har hänt.
Jag är blått slagen, blöder och känner att livslusten helt har försvunnit.
Efter en stund stiger jag upp, men trillar direkt igen, gör ett nytt försök, men trillar ihop lika fort igen. Jag kryper ut i köket. Jag reser mig upp med hjälp av diskbänken och tar tag i penna och papper.
Men krasslig handstil skriver jag på pappret:
Det finns inget kvar att leva för så det återstår endast en utväg,
Och den har jag tagit nu. Vi ses i Nangijala! /Alexandra
Sedan tar jag kniven, skär in i blodådran, djupt, djupt.
Alt blir svart.
Minns inget.
Skulle aldrig minnas igen,
aldrig finnas igen,
aldrig leva igen.
Endast sakna det lyckliga liv som aldrig fanns.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Maalinn__
27 jan 07 - 09:46
(Har blivit läst 232 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord