Änglar |
Jag springer. Är dom fortfarande efter mig? Jag kastar en blick bakåt... Ja, där ser jag dom. Två mörka änglar som fyller mig med tankar om död och ledsamhet.. dom har följt mig så länge nu. Plötsligt så faller jag framåt och skrapar händerna mot vägen. Jag sätter mig upp och tittar efter änglarna. Där är dom.. inte alls långt borta. Jag är vilsen i mörkret, försöker hitta vägen hem, vägen som jag sökt efter så länge. Vägen till en plats där problem, sorg och ondska inte existerar. Vilsen, så vilsen och bortglömd... omgiven av mörker, söker efter ett tecken, en liten röst som tröstar. Men jag hör endast tystnad, kan ni inte höra mina skrik? Jag ska söka efter mitt verkliga hem enda tills den stunden jag dör och tynar bort. Jag ska hitta den platsen någonstans, jag ska fortsätta söka tills änglarna försvinner från min misslyckade existens. Snälla, låt änglarna driva bort från mitt inre, dom kommer att ta mitt liv, Snälla hjälp mig! Lyssna mer noga på tystnaden, hör ni inte mina förtvivlade skrik? Jag skriker efter hjälp ut i den skimrande natten, jag skriker efter hjälp ut i den skinande dagen. Ser ni inte tårarna som rinner ner från mina bleka kinder, sorgen som ligger bakom mitt glada skal? Blinda varelser som tror dom förstår, oseende ting dom inte kan förstå äkta sorg. Änglarna kommer närmare för varje tår som jag fäller... Dom kommer sluta in mig i deras svarta vingar och flyga bort med mig, långt bort... Bort från livet jag skyr som pesten men även bort från vännerna och min familj som jag älskar mer än allt... och dom vill jag inte förlora. Så snälla lyssna till mina skrik, jag ber. Jag vill inte förlora mitt liv, inte nu. Förr så kändes det som om änglarna beskyddade mig men nu känns dom som onda, dödande ting som skapar dödsönskan, tårar, blodspillan och lidande. Jag har sprungit länge nu för att komma undan dom så nu jag börjar trötthet och utmattning få tag i mitt hjärta. Varje natt så hoppas jag att ni ska lyssna ordentligt på mig, förstå att ni inte har så lång tid på er. Jag är så trött på att springa bort från ett öde som jag inte vill ska komma i fatt. Men hur länge väntar ni er att jag ska orka? Hjälp! Jag är snart förlorad i ödets starka armar, snart så kommer dom omfamna mig, så hårt och kraftfullt så att livet kommer pressas ur mig.
Jag orkar snart inte springa längre...
Jag orkar inte..
Orkar inte..
Hjälp.......
Men... Nej! Jag tänker inte låta dom komma ifatt mig, dom ska inte få fånga mig! Jag är en stark soldat, som slåss i livets hårda slag mot människan som det uppfyller! Detta eviga slag ska inte få mig att låta mig tas av änglarna. Nej! ... Jag hoppas bara att jag vinner kriget...
Hoppas.......
Skriven: 061211
|
|
|
|
